Att vara lycklig är ett måste
Pappa försvann till en annan kvinna när lilla Ylva bara var fyra år gammal. Han gick precis efter nyår, sade förlåt vid dörren och stängde sedan ytterdörren bakom sig.
Mamma reagerade märkligt lugnt, nästan som om det var oundvikligt. I hennes släkt hade ingen kvinna lyckats hålla ihop ett förhållande någon längre tid. Men ett par veckor senare, mitt i natten, svalde hon alla sömntabletter som fanns i hemmet och somnade tyst in för alltid.
På morgonen försökte Ylva länge och ljudligt väcka mamma. Sedan åt hon motvilligt det hon hittade i kylskåpet och försökte på nytt få mamma att vakna. Utsjasad lade hon sig tätt intill mamma och lilla kroppen somnade igen.
Januaris dag försvann så fort, mörkret kröp redan in i rummet när flickan slog upp ögonen. Hon vaknade av kylan, drog täcket hårdare om sig och snodde sig närmare mammans kropp, men det blev bara ännu kallare. Då förstod Ylva att den djupa, plågsamma kylan kom från mammas kropp, och glödheta tårar brände hennes kinder.
Ytterdörren gnisslade till i hallen. Ylva kastade sig dit i en virvel. Det var moster Karin, mammas lillasyster.
Ylvus, du är hemma. Men var är din mamma? Jag har ringt hela dagen, varför svarar hon inte? Jag blir verkligen orolig nu!
Ylva grep tag i Karins kappfåll, drog henne häftigt inåt lägenheten. Hon såg upp med stora, tårfyllda ögon, pekade vilt mot sovrummet och skrek högt, men inte ett ljud kom ut: munnen gapade, ansiktet förvreds, snoret och tårarna rann, men luften var tom på ljud.
Karin hade själv inga egna barn. Hennes man hade lämnat henne efter fem år, när drömmen om barn blev till ingenting. Hon älskade sin systerdotter innerligt, blev nästan som en andra mor. Självklart tog hon hand om Ylva efter olyckan och ordnade allt praktiskt genast. Hon skämde bort flickan med all sin uppmärksamhet, men trots år av behandling och träning kom aldrig rösten tillbaka till Ylva.
Den vintern, till Tjugondag Knut, bet kylan i kinderna, gnistrande snön låg djup över Vasaparken. Ylva åkte pulka hela dagen med sina väninnor, byggde en hel snögubbsfamilj, kastade sig i snöhögar och gjorde snöänglar.
Så, nu räcker det, nu fryser vi snart till is allihop. Kläderna står ju av rimfrost, vantarna är isklumpar. Vi svänger förbi Konsum på vägen och köper mjölk och makaroner, sade Karin när hon packade ihop allt.
Folk kom och gick, dörrarna öppnades och slog igen, men en röd katt satt lugnt och väntade vid entrén till affären. Han såg klok ut, blundade lite, som om han bara var där för att känna doften av vinterluften. Tassarna sprang lätt mot marken för att slippa kylan. Ylva gick närmare, hukade sig, och pekade på sin moster att gå in själv.
Okej, jag skyndar mig. Men du går inte härifrån!
Flickan smekte kattens rygg långsamt. Han sträckte sig nöjt, spände ryggen, och spann högt. Ylva la armarna runt hans hals och kände hans värme mot kinden. Plötsligt vällde heta tårar fram; katten slickade dem, snörvlade och slickade igen.
Men fy, det där är äckligt. Du vet inte vart han har varit, han är en gatukatt!
Karin tog bestämt Ylva i handen och drog henne mot bilen. Flickan försökte kämpa emot, men Karin pressade in henne i baksätet och satte sig vid ratten.
Katten tassade också fram till bilen. Han tittade stint på Ylva och jamade mjukt.
Det går inte, han är redan min, och nu lämnar jag honom, viskade Ylva med gråten rinnande mot rutan.
Vad säger du? Sa du något? Säg det igen, snälla, säg det igen! Karin lät rösten spricka av känslor.
Vi kan inte överge honom. Han dör utan mig! skrek Ylva rakt mot hennes ansikte.
Karin störtade ur bilen, lyfte snabbt upp katten och satte sig bak bredvid Ylva. Den röda katten borrade klorna i hennes fuskpäls, men när han såg flickan kastade han sig genast i hennes knä och blev liggande alldeles stilla.
Vill du ha katten, så ska du såklart få honom. Hade du bara sagt det från början, hade jag letat upp en åt dig för länge sen, log Karin lyckligt.
