Birgitta Larsson fick veta att hennes man hade en affär med grannen på kolonilotten, när hon en kväll gick förbi för att låna lite salt till gurkinläggningen.
Dörren öppnades av Lars. Hennes Lars. Han stod där i långkalsonger och ett gammalt linne.
Lars? var allt Birgitta fick fram.
Han blev kritvit i ansiktet, sedan blossande röd, och bleknade igen.
Birgitta… Jag ska förklara allt…
Bakom honom dök Greta upp, grannen som varit änka i många år. Hon hade en badrock på sig, slarvigt svept över det nakna.
Lars, vem är det? ropade hon och fick syn på Birgitta. Oj då
Tre personer stod där och stirrade på varandra. Birgitta vände sedan tvärt och gick därifrån, fort, nästan springandes mot grinden.
Birgitta! Vänta! Lars rusade efter henne, helt utan att tänka på hur han såg ut.
Hela grusgången, där tolv små röda kolonistugor låg på rad, hade folk ute på farstun och tisslade.
Lars Jonsson, aktad ordförande för koloniföreningen, sprang alltså där, barbenad efter sin fru.
Nu blev det cirkus, muttrade vänstergrannen, Erik.
Birgitta slängde igen dörren till stugan och låste från insidan. Lars bankade.
Birgitta, öppna! Låt mig förklara!
Hur länge? vrålade hon från andra sidan dörren.
Va?
HUR LÄNGE har det pågått?
Lars blev tyst. Så sa han lågt:
Arton år.
Birgitta satte sig ner mot dörren, benen vek sig. Arton år. Yngsta sonen Per hade just fyllt arton.
Grinden gnisslade, och Greta klev in på gården, nu påklädd och kammad.
Birgitta, kom ut. Vi måste prata.
Stick, orm!
Vi är vuxna människor, kan vi prata lugnt nu?
Birgitta samlade sig, klev ut och satt sig på farstutrappan. Greta slog sig ner bredvid. Lars stod tafatt en bit bort.
Arton år, sa Birgitta uppgivet. Hur blev det så?
Kommer du ihåg när du låg på sjukhus med ryggont? Två månader borta?
Jo, hon mindes. Operation, lång rehabilitering. Lars hade bränt alla gurkor, tomaterna möglat. Hon funderade än hur han klarade sig alls.
Jag hjälpte honom då, fortsatte Greta. I trädgården, med maten. Och sen…
Sen snurrade det till, muttrade Lars.
Arton år! Birgitta reste sig. Arton år har ni hållit mig för narr!
Ingen höll dig för narr, försvarade sig Greta, reste sig hon också. Du levde ditt, vi vårt.
Vårt? Han är MIN man! Far till mina barn!
Och? Har han slutat vara man? Är barnen hungriga? Är stugan misskött?
Birgitta höjde armen, men Lars tog tag i den.
Birgitta, låt bli nu.
Rör mig inte!
Hon slet sig och gick in. En klunga av grannar hade ställt sig ute och viskade. Nyheter spreds snabbt på en kolonilott.
Dags att gå hem nu! dundrade Lars. Föreställningen är slut!
Ingen rörde på sig. De stod kvar och diskuterade. Maja från tredje lotten sa högt:
Jag har alltid misstänkt det! Sett dem tillsammans!
Skitsnack, brummade hennes make. Du är blind som en mullvad.
Det är du som är mullvad! Jag ser allt!
Senare satt Birgitta på verandan. Lars gick oroligt omkring.
Birgitta, snälla, prata med mig.
Vad ska jag säga? Skilsmässa!?
Vadå skilsmässa? Vi är ju sextio båda två!
Och? Folk skiljer sig efter sextio med!
Birgitta, du är löjlig. Vi har varit gifta i fyrtio år!
Varav du levt arton med Greta.
Jag bodde ju med dig! Fast gick till henne ibland.
Ibland?
Ja två gånger i veckan kanske.
Två gånger i veckan i arton år är inte ibland, Lars. Det är ett mönster.
Han satte sig mitt emot.
Birgitta, jag älskar dig. Men Greta… Hon är annorlunda.
Bättre?
Inte bättre. Bara annorlunda. Hemmet, barnen, vardagen har jag med dig. Med henne får jag vila från allt.
Vila! Tror du inte jag också vill vila? Men jag måste lägga in saltgurka!
Precis! Du är alltid igång! Gurkor, sylt, rabatter, barnbarn! Jag vill bara sitta ner ibland snacka, ta en snaps!
Går inte det med mig?
Med dig pratar jag om barnen, om grönsakslandet. Med henne pratar jag om livet, om böcker.
Läser hon böcker? utbrast Birgitta förvånat.
Hon hade bara sett Greta som en vanlig bondkvinna.
Javisst. Hon kan dikter utantill. Älskar klassiker.
Birgitta fnös tyst. Lars och klassiker.
Och nu då?
Det vet jag inte. Vad vill DU?
Jag? Och du själv?
Jag är sextiotvå. Vad ska jag göra? Försöka leva lugnt och stilla, det är allt.
Med vem? Mig eller henne?
Lars sa inget. Till slut:
Kan det inte vara… båda?
Birgitta grep närmaste burk en gurkburk och kastade. Hon missade. Burken krossades mot väggen.
Försvinn!
Lars gick. Till Greta, givetvis.
Den natten kunde Birgitta inte sova. Tankarna snurrade kring de fyrtio åren ihop. Två barn, barnbarn. Kolonistugan de byggt tillsammans.
Och de arton åren av svek.
Men var det verkligen svek? Han hade aldrig lovat henne evig trohet. Bara levt vidare, med henne och med Greta.
Nästa morgon kom Märta från femte lotten med en smulpaj.
Här, Birgitta. Håll ihop nu.
Tack.
Behöver du hjälp, kan min gubbe klå upp Lars.
Onödigt, vi är ju inga barn.
Vad ska du göra nu?
Vet inte ännu.
Jag hade slängt ut honom. Förrädaren!
Märta, går inte din Karl till Maja på tredje lotten ibland?
Märta rodnade.
Hur så?
Har sett dem bland hallonen.
Ja men, det är inte det!
Vad då?
De diskuterade odling!
I famn?
Märta gick, slog igen dörren.
Senare kom Erik över.
Birgitta, ska jag hjälpa till i trädgårdslandet? Lars bad mig säga att han hämtar sina grejer i kväll.
Vilka grejer? Kalsongerna?
Ja… vet inte. Han bad mig säga till.
Hälsa det. Tack.
Erik gick.
På kvällen kom Lars, huvudet stukat.
Skulle bara hämta sakerna.
Ta dem då.
Han gick in med en kasse. Birgitta följde efter.
Lars, varför just Greta? Vad är det med henne?
Han stannade upp.
Vet inte. Det bara är så lätt med henne.
Och svårt med mig?
Inte svårt. Men du vet alltid bäst. Hur man lägger in gurkor. När potatisen ska i. Hur mycket pengar barnbarnen ska ha till namnsdagen. Hon vet ingenting, så hon frågar mig.
Då känner du dig klok?
Mer… behövd.
Birgitta satt på sängkanten.
Lars, jag vet inte heller allt. Jag vet bara inte hur man lever när mannen haft affär i arton år.
Birgitta…
Eller hur man ser barnen i ögonen, eller förklarar för barnbarnen att morfar bor hos grannen.
Det behöver du inte.
Ändå. Imorgon kommer Anna med familj. Vad ska jag säga?
Säg bara att vi grälat.
Lars slog sig ner bredvid.
Kan vi inte bara låtsas att inget har hänt?
Hur då?
Bara… fortsätta. Som vanligt.
Javisst. Med Greta två meter därifrån. Och vi låtsas?
Vad skulle du annars vilja?
Birgitta gick till fönstret. På andra sidan staketet vattnade Greta gurkorna. Samma rock.
Vet du vad? Bo var du vill. Men barnbarnen får du själv berätta för.
Birgitta!
Och årets gurkor lägger du in själv.
Jag kan inte!
Det får du lära dig. Greta är ju så beläst. Klara hon gurkor, klarar nog du.
Lars gick iväg med sin påse. Grannarna glodde.
Sent på natten väcktes Birgitta av oväsen. Hon gick ut. Lars stod vid växthuset.
Vad gör du?
Kollar tomaterna. Det blir hett imorgon, måste öppna upp.
Du har ju flyttat.
Jo, men tomaterna är ju mina. Jag har planterat dem.
Jaha, och?
Ja, jag tänker inte låta dem dö!
Han öppnade växthuset och försvann ut genom häcken.
Nästa morgon kom Anna med barnen.
Var är pappa?
Hos grannen.
Och?
Han bor där nu.
Anna blev sittandes.
Vad menar du?
Birgitta drog kortfattat alltsammans.
Arton år!? Mamma…
Det betyder att när Per föddes, då
Ja, precis.
Anna gick till Greta. Det hördes rop, och sedan smällde grinden igen. Hon kom tillbaka.
Pappa säger att han älskar er båda.
Vilken tur för oss.
Mamma, varför säger du sådär? Kanske han faktiskt älskar er båda?
Skulle du klara det, Anna? Älska två män?
Nej. Men jag är inte pappa.
Nej, Lars är speciell.
Barnbarnet rusade in.
Mormor, varför bor morfar hos tant Greta?
För han hjälper henne med odlingarna, sa Birgitta.
Anna skrattade högt.
Mamma, du är för rolig
Den natten hördes ljud igen. Lars vattnade landet.
Har du blivit tokig, Lars?
Det blir ju torka, allt dör annars!
Din nya familj väntar, vattna där.
Greta sköter sin egen lott!
Då får du vattna den!
Men jag tycker ju synd om de här med!
Birgitta tog slangen.
Jag hjälper dig, annars står du kvar till lunch.
De vattnade sida vid sida, tysta. Sedan satt de på bänken.
Lars, om du måste välja vem älskar du mest?
Birgitta, snälla…
Svara. Vem?
Lars tystnade.
Er båda. På olika sätt.
Hur menar du?
Du är min högra hand. Alltid vid min sida. Utan dig ingenting. Men hon är mer som en helgdag. Sällsynt, men glad.
Jaha. Om jag försvann, skulle du gifta dig med henne?
Usch! Säg inget sånt.
Ja men skulle du?
Vet inte. Kanske inte.
Varför?
Då vore hon ju min vardag, inte helgdag.
Du vill alltså ha båda?
Tydligen.
De satt tysta och såg stjärnorna tändas över gamla stugområdet.
Lars, kanske jag ska skaffa lite helgdag jag med? Erik har erbjudit sig att hjälpa till.
Lars flög upp.
Vad?! Erik?!
Vad skulle du göra åt saken? Du bor ju hos Greta.
Det är inte samma sak!
Hur då?
Du är inte likadan.
Hur vet du det? Kanske jag också läser klassiker?
Gör du inte.
Då kanske jag ska börja.
Lars drog efter andan.
Birgitta, på allvar vad vill du?
Vad ville hon? Att allt blev som förr? Det fanns inte längre.
Jag vill ha lugn och ro. Lägga in gurka. Leka med barnbarn.
Och sen?
Och inget mer. Bo var du vill.
Men…
Nej, Lars. Vill du till Greta, gå. Vill du tillbaka, kom. Men inga lögner mer.
Om Erik nu kommer?
Kommer han inte. Han har ju Inga på nionde lotten.
Hur vet du det?
Jag är inte blind. Bara tyst, som alla andra.
Morgonen därpå stod Lars på trappan.
Birgitta, får jag flytta in igen?
Sängen är i redskapsboden. Blås upp madrassen.
Han lämnade sin påse och gick.
Grannarna iakttog, mumlade bakom ryggen. Greta vattnade obesvärat sina gurkor.
Anna öppnade dörren.
Är pappa tillbaka?
Han pumpar upp madrass i boden.
Har du förlåtit honom, eller är du en helgongott?
Varken helgon eller dum. Men för sent att börja om.
En vecka senare flyttade Lars från boden in i huset igen. En månad gick, så vande Birgitta sig vid att han gick till Greta två gånger i veckan. Efter ett år var det ingen i kolonin som pratade om saken längre.
Andra historier tog över. Maja från tredje lotten flyttade ihop med Per från femte, och Märta flyttade till Majas man.
Birgitta la in gurka. Lars snickrade på ett nytt växthus. Greta satt bakom staketet och läste en bok.
För vad var egentligen kärlek? Få leva ihop i fyrtio år, uppfostra barn, bygga ett hem, plantera en trädgård.
Och lära sig att inget blir perfekt. Inte ens kärlek.
Allra minst kärlek.
