Giftets avund
7 november
Emil, jag är rädd… Stella kramade nervöst pappersnäsduken hårt i handen och rösten darrade på sista ordet. Hon såg upp på honom; skräcken var omöjlig att ta miste på i hennes blå ögon. Det är de där meddelandena igen…
Hon fumlade med mobilen ur väskan, lyckades låsa upp den med osäkra fingrar, och räckte den åt Emil. Han läste noggrant: “Tack för en underbar kväll”, “Saknar dig redan”, “När ses vi igen?”, “Snart möts vi igen”, “Jag väntar på dig efter jobbet, på vårt ställe” och hans ögon smalnade, djupa veck formade sig mellan ögonbrynen.
När kom de? frågade han lugnt, nästan obekymrat, när han lämnade tillbaka mobilen.
Det sista… för fem minuter sedan. Precis när vi beställde mat, viskade Stella och svalde hårt, som om något snörpte åt inuti henne. Och det har hänt flera gånger. Alltid när vi är tillsammans. Det känns som någon… alltid ser oss, varje sekund, vet var vi är, och vad vi gör.
Emil lutade sig bakåt mot stolen, drog handen eftertänksamt över hakan, de gråblå ögonen blev vaksamma, nästan beräknande. Han försvann i tankar, som om han redan såg trådarna till en osynlig konspiration.
Kan du visa alla meddelanden, med datum? rösten var bestämd, inte minsta spår av oro.
Stella skrollade fram trådarna, ovant upp mot toppen. Han granskade skärmen noga, noggrant, antecknade tidpunkter och innehåll. Han såg oberörd ut utanpå, men hans koncentration var skarp, nästan rovdjurslik han spårade en osynlig fiende. Bland orden fanns andra: “Kan inte sluta tänka på dig”, “Minns vårt senaste samtal? Längtar efter fortsättning”, “Du vet var du hittar mig, om du ändrar dig.” Varje nytt meddelande kändes som ännu ett iskallt grepp kring Stellas bräckliga vardag.
Det är märkligt, sa Emil till slut, rösten var av stål. Det är för genomtänkt. Någon försöker få mig att tro att du har någon annan bakom min rygg. Det är planerat in i minsta detalj för synligt för att bara vara en slump.
Stella sjönk ihop, axlarna liksom slokade under en osynlig tyngd. Hon var tjugofem, designer på en liten firma i Malmö, och hennes innersta önskan hade alltid varit att hitta någon att bygga ett riktigt liv med för värmens och närhetens skull, inte för status eller pengar. Emil, 35årig jurist från Lund, hade känts som en trygg famn: lyhörd, stabil, rolig på ett lågmält vis. Hans närhet fick henne att känna sig säker, sedd och detta var så ovanligt, så oändligt värdefullt.
Efter ett halvår tillsammans hade Stella lärt sig uppskatta hans förmåga att hantera problem utan bråk, hans torra skämt, och hans genuina intresse för hennes liv. Han stressade henne aldrig, han var ärlig med sina känslor, och gjorde klart att han letade efter någon för framtiden. Stella var inte säker men började mer och mer märka att hon kanske faktiskt, snart, var redo att ta det steget.
Jag fattar verkligen inte vem det här kan vara, sa hon lågt, och rösten sprack. Jag har inget hemligt beundrare. Jag har ju knappt tid att andas mellan jobbet och allt annat. Och hela den här grejen med “vårt ställe”, “vårt senaste samtal”… Det är som om någon vill låtsas att vi har en gammal historia. Som om någon leker med oss, drar i osynliga trådar…
Jag tar hand om det, avbröt Emil och hans blick blev bestämd. Jag har kontakter. Vi ska spåra numren som skickat meddelandena. Det här är ingen slump, det är jag säker på.
De närmaste dagarna tog Emil itu med undersökningarna, och Stella försökte tvinga undan tankarna genom att gå helt in i jobbet och umgås med sina vänner. Varje skratt, varje cafébesök, allt blev en räddningsplanka för att få andas och, om så bara för en stund, slippa den kalla skräcken under bröstbenet. Hon började nästan hoppas att det hela skulle blåsa över, men oron fanns kvar som en kall orm, slingrande runt hjärtat så att hon knappt kunde andas. Hon såg ständigt efter nya meddelanden. Om mobilen förblev tyst kunde hon andas ut i några minuter, sen smög sig oron tillbaka.
Femte kvällen ringde Emil: rösten oväntat allvarlig, nästan hård.
Stina, jag har tagit reda på vem det är. Numren är köpta anonymt, men det går ändå att spåra. Det är Saga.
Telefonen föll nästan ur Stellas hand. Saga hennes vän sedan universitetstiden: 28, nyskild, två barn. I många år hade de delat allt: hemligheter, glädje och sorgeämnen, stöttat varandra genom separationer och motgång. Men Stella hade den senaste tiden märkt en osagd spricka aldrig uttalad, men tydlig i tonfall, i tystnader. Saga klagade ofta på att hon kände sig ensam, och att hennes liv mest var en enda lång kedja av vab och kaos, att ingen man ville ha någon med barn.
Saga…? viskade hon, rösten full av smärta och tvivel. Men varför… Hur kunde hon?
Jag tror du vet. Avundsjuka, sa Emil, hans röst stram och fast, men under den fanns en underton av sorg. Du är fri, lyckas bra på jobbet, och har hittat någon ny. Det verkar som om hon tänkte att vi skulle bli osams. Att du skulle börja förklara dig, och att jag skulle börja misstänka dig för otrohet.
För några veckor sedan hade Stella, Emil och Saga varit på fest hos några gemensamma vänner på Limhamn. Stora fönster, bubbel och snittar, skratt och samtal i klungor. Stellas nya kornblå klänning satt perfekt, och Emil höll sig ständigt i hennes närhet, log varmt, bjöd på glas eller lockade in henne i samtal.
Ni ser ut som ett omslagspar, sa Saga, leendet spänt. Hon stannade lite på avstånd, armarna hårt i kors, rättade till sin beige bomullströja. Allt är så perfekt.
Tack, sa Stella, glad för komplimangen. Jag hade faktiskt ingen aning att klänningen skulle sitta så fint.
Åh, någon gång vill man ju också kunna unna sig… men har man två barn så försvinner hela lönen någon annanstans.
Men Saga, du är alltid snygg, med eller utan klänning, försökte Stella, skakade lätt på hennes armbåge. Du bär alltid upp det du har!
Visst, Saga skrattade nervöst, såg ner på sin tröja. Några kan shoppa, andra väljer mellan nya stövlar och vinteroveraller. Eller en frisör och fotbollsavgifter till Alfred…
Sista ordet brast och hon vände ryggen till, låtsades studera någon tavla. Emil bytte ämne, började prata om stans nya tapasbar och bjöd in alla. Stella såg i ögonvrån hur Saga betraktade dem så bittert, så avvaktande när hon och Emil for ut på dansgolvet. Det var ingen spontan avundsjuka i blicken, utan en längtan efter det hon saknade: närvaron, lättheten, och känslan av att bli buren.
Det kom fler små tecken, till exempel över fika på Götgatan, medan småländskt ösregn slog mot rutorna. Stella berättade entusiastiskt hur hon och Emil nyligen varit i Blekinge och vandrat bland höstlöv, grillat korv och skrattat och i hennes ögon lyste det efterarbetet.
Låter härligt… muttrade Saga, rörde kraftigt i sitt kaffe, rörelsen kantig, skeden slamrade mot porslinet. Romantik, natur, idealisk man…
Ja, vi ska nog dit och åka längdskidor i vinter, Emil säger att han lär mig. Följ med?
Skidor? Tja… om tid finns. Men mina dagar går till förskola, BVC, planera vabb och kvällsmat. Någon romantik existerar inte för mig. Det är verklighet.
Det var inget ont i hennes röst, bara trötthet, och när Katarina, deras gemensamma vän, försökte muntra upp samtalet sa Saga kort:
Jag anklagar ingen. Men vissa får allt, och andra är fast i ekorrhjulet.
Stella ville säga något snällt men blev stum. Hon la handen över Sagas:
Jag vet att det är slitigt. Vi borde ta en parkdag med barnen, grilla korv det kan bli kul!
Saga stelnade, ögonen blänkte till, men ryckte sen bort handen:
Låt bli. De skulle bara bråka ändå. Njut du av din frihet medan du kan.
Stella hade skyllt på trötthet och fredag, men i dag förstod hon att Sagas avund vuxit långsamt inte som illvilja, mer som en sorg, något hon aldrig lyckats sätta ord på. Hon såg för sig Saga under de där samtalen blicken, den stelnade leendet, pauserna. Det var signaler Stella missat.
Vad gör vi nu? viskade hon, både skakad och beslutsam.
Vi går till henne. Nu. Får ett avslut, svarade Emil bestämt.
De åkte till Sagas lägenhet i Slottsstaden. När Saga öppnade såg hon dem båda, och blev likblek. Händerna knöt sig.
Ni? Vad har hänt? rösten darrade, nu fanns där både förvåning och skräck.
Spela inte, sa Emil vasst. Vi vet. Vi har bevis.
Saga backade ett steg, lutade sig mot väggen. Ansiktet förvrängdes i ilska, men ögonen blev våta av förlust, av smärta.
Ja, det var jag! Vadå då? Tror ni jag skulle klara av att se dig få allt, Stella, medan jag sitter här med två barn och inga möjligheter? Du har alltid haft all tur! Snygg, fri, inga problem! Och jag…?
Rösten sprack i gråt, ögonen tårades av gammal bitterhet.
Du fattar inte hur det känns att vara osynlig, fortsatte Saga. Jag höll på att kvävas av avund varje gång du pratade om Emil. Jag ville bara att du skulle känna hur det är: att lycka kan gå sönder, att vara ensam.
Stella bara stod där, hela inuti var som en öm, skärande knut. Hon såg på Saga henne som hon delat sista kaffepengarna med, gråtit ikapp med efter skilsmässan och kände inte igen henne. Framför henne stod någon urholkad av besvikelse, vrede, förlorad självkänsla.
Så du ville krossa mitt liv, för att du mådde så dåligt? sa hon lågt, inte anklagande utan ledset. Ville du att Emil skulle tro på någon annan, och lämna mig?
Vad skulle jag göra? Hela mitt liv är en parentes. Alla har alltid tittat på dig, inte på mig. Män tröttnade på mig, alltid. Barn och problem. Inte lätthet, som du!
Emil klev närmare, skyddande, placerade sig mellan Stella och Saga.
Det räcker, sa han med lugn auktoritet. Det var fult gjort. Du får nu lova att lämna Stella ifred. Och aldrig mer…
Saga såg en sekund ut som att hon ångrade sig, men gömde känslan i ännu mer ilska.
Vad ska ni göra, ringa polisen? Tror ni de bryr sig om några dumma sms?
Vi behöver inte polis. Vi behöver lugn, och att du släpper Stella.
Saga mötte Stellas blick och i hennes ögon blixtrade sorg en bristning, nästan barnslig. Men hon bet ihop och kastade fram:
Som om du inte visste att jag var avis! Du stal allas uppmärksamhet, även på min egen födelsedag. Ingen såg åt mitt håll det var bara du och din befordran den gången. Jag stod i köket med tårtan… och ingen noterade mig ens.
Stella mindes tydligt den kvällen: Hon hade varit glad, dansat, tagit emot komplimanger för klänningen. Saga hade stått ensam, tyst borta vid fönstret med ljuspaketet. Nu förstod hon varför.
Saga, sa Stella lågt, hjärtat sargat, Jag menade aldrig att stjäla någon annans plats. Jag ville inte att det skulle bli en tävling. Jag har alltid sett dig som min vän, jämställd, viktig…
Hur skulle jag kunna se det på annat sätt? Du har allt. Jag har två barn, lån till taket, och ett ex som dragit. Avundsjuka… men jag ville att du skulle förstå hur det känns.
Emil sa lågmält:
Avund är din sak att lösa, men du valde att gå till attack. Det är ditt ansvar.
Saga ryckte till som av ett slag. Hon öppnade munnen för att svara, men inga ord kom. Istället grät hon tyst, axlarna skakade.
Förlåt, mumlade hon, knappt hörbart. Jag ville aldrig att det skulle gå så här långt. Det bara… exploderade. För många år av ensamhet och misslyckanden.
Stella kände en blandning av smärta, sorg och medlidande. Saga såg inte ut som någon ondskefull intrigmakerska nu, mer sönderstressad, förkrossad. Plötsligt mindes Stella ännu en episod för bara några veckor sedan… När de drack kaffe, Saga djupt stirrande ner i koppen:
Vet du, ibland känns det som du lever ett annat liv. Allt blir så lätt för dig: jobb, förhållanden. Jag trampar vatten. Allt är förskola, skola, mat, läxor, tvätt… det finns inget ljus framåt. Ibland vaknar jag och tänker: “Jaha, nu igen?”.
Stella minns att hon var snäll, erbjöd hjälp:
Vet du, Saga, vi kan fixa ett nytt CV för dig, hitta något närmare ett jobb så du får mer tid? Du är begåvad!
Saga avvisade snabbt, rösten nästan bruten:
Med två barn vill ingen anställa dig. De ser bara vab och problem. Du har ju friheten. Och det retar mig.
Då förstod inte Stella. Nu gjorde hon det. Det hade varit ett rop på hjälp.
Saga, sa hon, rösten darrande i medlidande, jag förstod inte att du led så här. Vi hade kunnat hitta på något tillsammans. Men det du gjort… det kan jag inte bara glömma. Det gör ont. Väldigt ont.
Jag vet, viskade Saga, torkade tårarna med baksidan av handen. Jag begär inte att du förlåter på en gång. Jag tappade bort mig själv.
Emil la handen tryggt kring Stellas axel.
Det får vara nog. Vad säger du, Stella?
Stella tvekade, såg på Saga trötta ögon, sprucket leende, hopkrympt hållning och ilskan blev till empati.
Jag vet att du inte är ond. Men om vi nånsin ska hitta tillbaka, måste du kunna glädjas för andras skull, sa Stella. Jag behöver ingen vän som stjäl min glädje. Jag behöver en riktig vän.
Saga nickade, ytterligare en tår föll.
Tack för att du åtminstone ville lyssna, sa hon hest. Och förlåt.
De gick. Utanför, mellan träd och gatlyktor, låg Malmö i tidiga höstskymningen. Det luktade regn, löv och nystart. Stella kände sig urblåst, tom.
Det känns som jag förlorade något viktigt, sa hon, när Emil smög sin arm kring henne.
Det är normalt. Men nu vet du sanningen, och vi går vidare. Tillsammans.
Tillsammans, log Stella, med tårar som sakta blev till hopp.
De gick längs stilla gator. Med varje steg lättade tyngden i själen lite mer. Nu visste Stella att hon hade någon som såg henne, och som skulle gå vid hennes sida, vad än livet bjöd. Det var, trots allt, det viktigaste.
