Hur Elin blev mamma tack vare sitt goda hjärta
Elin klev in genom porten i det grå hyreshuset i Sundbyberg och hejdade sig förvånat framför sin ytterdörr. En kartong stod där och i den låg något oväntat: en liten hund och en katt, hårt hopslingrade och skrämda, deras ögon fyllda av oro när de mötte hennes blick.
Vad är det här? Och vilka är ni då? frågade Elin med låg röst, trots att hon visste att de aldrig kunde svara.
I samma ögonblick öppnades dörren till grannlägenheten och fru Rut stack ut huvudet.
Men, Elin, god kväll! Ja du, det där det var så sorgligt. Märta på andra våningen gick ju bort förra veckan och hennes släkting fick aldrig ordnat något hem åt djuren.
Hon frågade alla i huset men ingen ville ta dem. Jag har ju min egen katt, och han tolererar inga andra. De andra har allergier eller små barn Ni har ju gott om plats, bara du och Viktor och bra ekonomi.
Vi har faktiskt aldrig pratat om att skaffa djur, särskilt inte två på en gång, svarade Elin osäkert.
Ja, att sära på dem vore grymt. De har alltid haft varandra, sovit ihop och varit oskiljaktiga. Märta brukade rasta hunden i parken, medan katten gick ut själv och kom hem när hon ville. Det är inte så mycket jobb.
Kan ni inte ta hand om dem? vädjade Rut med varm men sorgsen stämma.
Elin svalde och frågade tyst:
Och om vi inte gör det vad händer då?
Släktingen sa något om avlivning. En flyttkartong är redan klar och lägenheten är såld, de nya vill absolut inte ha djur, suckade Rut.
Just då kom en man i trapphuset. Han tittade på Elin och sedan på kartongen.
Vill ni inte ta dem? De är lugna, äter nästan inget alls. Och de är gamla nu Inte många år kvar. Ingen vill ha dem. Märta älskade verkligen sina djur.
Elin kände hjärtat bulta hårt.
Okej då. Jag kan inte stå ut med tanken på avlivning. Vad heter de? Vi har bara bott här i två år och känner ingen så väl.
Mannen log tacksamt och bar in kartongen i Elins hall.
Hunden heter Bosse och katten heter Sixten. Tack, tusen tack Med en skakig hand la han ett par hundralappar och ett gammalt koppel på hallbyrån. Här, till en början i alla fall. Verkligen tack
Elin stängde dörren och tog av sig kappan. Hon satte sig på huk bredvid kartongen och talade lågmält till sina nya oväntade gäster.
Jaha, pojkar, nu blir Viktor minst sagt överraskad. Vi får väl se vad han säger Fast han har ett gott hjärta, säkert går det bra, suckade Elin tyst.
Var inte rädda, ni är trygga nu. Tänk, avlivning! Hur kan de ens
Katten tycktes förstå henne, smög försiktigt ut, och började undersöka hallen. Hunden satt kvar, stel av rädsla, och betraktade Elins rörelser och Sixtens nyfikna steg.
Elin gick in i köket. Självklart fanns ingen djurmat, men hon kokade gröt och blandade i lite skinka hon hittade i kylen det måste väl duga så länge.
Till hennes glädje smög Sixten in, sniffade intresserat och började äta. Elin lockade på Bosse, som först vägrade komma, men när han såg katten äta med god aptit steg han närmare och såg bedjande på henne.
Viktor, Elins man, kom hem från jobbet strax därpå och blev förstås lika chockad som Elin förutspått. Men de bestämde ändå att försöka hitta någon med hus på landet som kunde ta djuren bara utifall.
Elin och Viktor hade varit gifta i fyra år, bott i denna lägenhet de senaste två. De trivdes tillsammans, bråkade sällan, men barnlösheten låg som en skugga över deras lycka.
Du som alltid vill ha det så rent och prydligt du ville ju inte ha djur, sa Viktor.
Nej, men jag trodde vi skulle få barn. Nu är det här dem eller avlivning. Det gör ont bara att tänka på det förlåt mig, viskade Elin medan tårarna fyllde ögonen.
Jag tycker om djur också. Vi får ta hand om dem så länge. Jag kollar med gänget på jobbet imorgon, kanske någon vill adoptera, tröstade Viktor, och höll om henne varmt.
Från denna dag förändrades livet. Bosse och Sixten vande sig fort. Djurens tidigare hem låg längs samma gård, samma planlösning det blev snabbt som hemma för dem.
Mina fina pojkar, ni beter ju er som om ni alltid bott här skrattade Elin när hon såg dem trivas.
Hon gick ut med Bosse tre gånger om dagen och Sixten gick som vanligt ut genom köksfönstret, och kom hem igen när det passade, vilket var oväntat smidigt för matte.
Fru Rut var glad att Elin tagit sig an djuren och kom ofta över med lite köttben till Bosse och en skål överbliven havregrynsgröt till Sixten.
På kvällarna skrattade Elin och Viktor åt Bosse som somnade på sin nya filt och Sixten som, nöjd, lekte med en boll av garn.
De två pälsbollarna sov alltid ihop, och det blev snart självklart att de inte kunde skiljas åt. Efter några månader ändrades inga planer Elin och Viktor hade vant sig vid att alltid vara fyra i familjen.
Elins mamma, Ingela, som bodde på andra sidan Mälaren, började också vänja sig vid djuren.
Jag hade gärna tagit katten, men i min lilla lägenhet på tredje våningen trivs han nog inte, sa hon ursäktande när hon hälsade på.
Elin skakade på huvudet:
Nej mamma, du får ta hand om dem när vi är bortresta. Vattna blommorna och ta hand om fyrbentingarna det räcker!
Sommaren kom och Elin och Viktor åkte till Skåne för att vila. Elin ringde mamma nästan varje dag, orolig för Bosse och Sixten.
Oroa dig inte, de äter bra, sover ihop och Bosse älskar sina promenader i parken, fnissade mamma när Elin ringde.
När Elin kom hem rusade Bosse mot henne, viftade på svansen och ylade av glädje. Sixten, vanligen reserverad, smög sig till Viktor och spann högt, cirklande kring hans ben.
Det är klart att de älskar oss, skrattade Viktor, och Elin klappade Bosse, fylld av värme.
Nu steg hon gärna upp tidigare för att hinna med morgonpromenader och frukost åt vännerna innan jobbet.
Och en dag, bara några månader senare, stod Elin darrande i hallen och berättade för Viktor att de skulle få barn. Glädjen visste inga gränser äntligen, tänkte båda.
Hennes mamma log stort:
Ser du, Elin, kanske var Bosse och Sixten en prövning av ditt hjärta och du klarade det! Nu får du ladda inför att bli mamma.
Kanske det, mamma, svarade Elin. Jag tror väl inte på ödet egentligen men en sak är säker: sedan fyrbentingarna kom har jag tränat ordentligt på att ta hand om någon annan än mig själv.
Ja, det är städning, mat, lek och kärlek precis samma som med barn.
Om du vill, kan jag ta hand om dem i början så det inte blir för tungt när bebisen kommer? föreslog Ingela.
Nej, det går bra. Kom hellre hit och gå ut med barnvagnen sen, medan barnet sover, så kan vi mysa tillsammans.
De omfamnade varandra länge.
Elins graviditet gick fint och på våren kom lilla Albin till världen. Viktor var överlycklig, Elin med, och mor- och farföräldrarna grät av lycka.
Bosse, nu grå om nosen, skällde aldrig och var tryggheten själv. Sixten trivdes i solen på innergården eller uppe i det gamla trädet utanför huset, och störde aldrig.
Familjen var nu hel människorna och djuren hade blivit ett.
Och alla tanter på gatan, med Rut som högljuddast, berättade historien om Elin; hur det var hennes godhet som gav henne lyckan tillbaka. En sann berättelse att föra vidare, sade de, beviset för att himlen tackar den som ger av sitt hjärta.
Vad tror du? Visst har fru Rut rätt? Dela gärna din syn och klicka på gilla om du håller medKanske var det därför Elin, när hon gick genom parken med barnvagnen, Bosse vid sidan och Sixten tassande bakom, ibland stannade till och log för sig själv. Hon kände glädjen domna kvar inombords som en hemlig eld. Sällan hade hon föreställt sig att ensamheten skulle fyllas först av två övergivna djur, sedan av ett litet barn och att hennes hjärta skulle växa i takt med ansvaret.
Barn skrattade och ropade när de såg det lilla sällskapet. Äldre grannar vinkade från balkongerna och ropade sitt: “Hej, Elin! Hur mår ni idag?”
Hon såg tillbaka på hur hon nästan sagt nej den där första kvällen. Tänk om hon hade låtit rädslan tala då hade hon kanske aldrig mött den varma blicken från sin son, eller känt Bosse luta sitt tunga huvud mot hennes knä när mörkret slöt sig om huset.
På sommarkvällarna, när vinden bar doften av hägg och grill från gården, satt Elin ofta på trappan. Sixten spann bredvid vagnen, Bosse låg tungt och nöjt vid hennes fötter, och i famnen vilade Albin med små knutna händer. Världen var enkel för ett ögonblick allt som betydde något fanns där.
Hon förstod nu vad mamma menade. Alla är vi mödrar åt någon, i det lilla, i det stora. Och ibland börjar familjer de mest oväntade kvällar, med en kartong bakom en dörr.
Så när raderna i Märtas gamla brev, som Elin en dag fann gömda i en bokhylla, viskade om att “de finaste hemmamödrarna är de som öppnar sitt hjärta för dem som ingen annan ser,” log Elin genom tårar. Hon vecklade ihop brevet, klappade Sixtens huvud och såg på sitt barn.
Och hon visste att lycka inte handlade om vad man planerat utan om vad man vågar ge.
