Min låtsaskompis
Du, alltså, det har cirkulerat en massa elever runt Linnea i tre dagar nu. Hon har fått rykte om sig att vara skolans spågumma och självlärd psykolog. Alla, typ från hela högstadiet, ville snappa upp lite av hennes livsvisdom. De lurade på henne utanför toaletterna, satte sig bredvid henne i matsalen, och gav henne små gåvor godis, anteckningsböcker med matteläxan, you name it. Men Linnea skakade ofta bara på huvudet och tackade nej.
Jag gillar verkligen Simon i 5B, tror du vi kommer bli ihop och kanske gifta oss? frågade en klasskompis vars namn råkar vara Tyra, drömmande med kinder som tomater.
Jag skulle inte satsa. Simon verkar gullig men han petar sig i näsan och äter snoret. Visst, han svälter nog aldrig, men någon vidare relation blir det nog inte. Han lär pilla bort hela livet, sa Linnea, smaskande på vetebulle och smuttandes på sitt te.
Usch, vad äckligt! Men Anton då? Han är alltid bäst i klassen och har börjat spela gitarr, sa Tyra, fortfarande hoppfull.
Anton drar runt och plågar katter. Han knyter tomma fiskbullsburkar i snören efter svansen och jagar dem runt gårdarna. Han kommer bli hårdhjärtad och säkert dra i sig öl tidigt.
Men vad baserar du det på?
Har du nånsin sett en nykter gitarrist? Och ärligt, du ska inte fundera på sånt nu. Fokusera på matten i stället, och sluta bita på naglarna, det får man maskar av.
Pelle från 4C hoppar in, slänger Tyra så hon halkar tvärs över bänken.
Jag har inga kompisar. Alla säger att jag är tjock och ingen vill hänga med mig.
På onsdag kan man börja på brottning i gympasalen. Du kanske inte går ner i vikt, men ingen vågar reta dig längre. Och nästa gång, släng inte iväg din framtida fru sådär.
Linnea reste sig och bar sin bricka till disken.
Linnea, tror du jag ska börja på körkortskurs redan i år, eller borde jag vänta till nästa? undrade geografifröken, Eva-Lotta, när de möttes vid diskhon.
Eva-Lotta, för att plugga körkort måste du faktiskt ha en bil, och du har ju bara din pappas gamla Saab. Ser du skillnaden?
Jo… kanske…
Sälj bilen och ta pengarna, köp en cykel och ett par shorts. Inom två månader får du ändå skjuts till jobbet. Eller ta ett bolån nu när räntan är snäll, för det är faktiskt lite pinsamt att bo kvar hos mamma och pappa när man är trettiofem. Säger det bara som det är.
Alla stirrade på Linnea medan hon gick iväg tillbaka till slöjdlektionen.
Under fyrtio minuter, medan de andra försökte lära sig trä i en tråd i symaskinen, hann Linnea både laga sina trasiga jeans, sy in en kjol och dessutom virka ett par sockor till slöjdlärarinnan, med kommentaren att gravida måste hålla fötterna varma. Läraren gick direkt och köpte ett graviditetstest. Nästa dag bjöd hon hela klassen på chokladtårta som tack.
Hemma var Linnea också annorlunda. Hon skällde ut sin mamma för att ha köpt pannbiffar på ICA och lagade istället egna kroppkakor. På kvällen, i stället för att titta på Youtube, satt hon och läste De tre musketörerna och småpratade med någon i rummet. Pappa glodde på henne bakom sin laptop, och Linnea sa åt honom att sitta rakt och att han borde slå damm ur mattan, inte klicka runt på skumma sidor.
Rykten började spridas, lärarna oroade sig och till slut bestämde de att skolans kurator skulle ingripa. Hela lärarkollegiet, med rektorn i spetsen, samlades mitt under skoldagen.
Linnea, lilla vän, är det någon som är dum mot dig här i skolan? frågade kuratorn, en sån där med trendig skägg och glasögon.
Mig stör mest att kommunen har gett flera miljoner till skolan men gympan fått bara en gammal getabock och två meter rep.
Alla vände sig mot rektorn, som plötsligt gick på möte genom ett öppet fönster.
Har du inga vänner?
Vänskap är väl ändå ganska abstrakt, suckade Linnea och pillade med flätorna. Ena dagen leker du tafatt på rasten, andra diskade din kompis hos dig medan du fyller i deklarationen och väntar på avdrag.
Men deklaration, disk… Vem har berättat allt det där för dig?
Min kompis.
Är det henne allt handlar om? Kan du bjuda in henne hit?
Hon är redan här, svarade Linnea hur lugnt som helst. Alla blev liksom paff.
Men vi ser henne ju inte. Vad heter hon då?
Rut Margareta.
Vänta, vadå, hur gammal är hon?
Sjuttio.
Vad mer säger hon till dig?
Hon säger att man ska börja borsta tänderna från tandköttet, att hunden hemma hos oss inte är elak utan bara rädd och hungrig, och att man inte får glömma sina släktingar. Och att ni har räknat fastighetsskatten fel i fem år och måste åka till Lantmäteriet och be dem räkna om det efter marknadsvärde istället för taxeringsvärde.
Kuratorn antecknade allt, särskilt det sista.
Till slut ringde någon hem till Linneas föräldrar, som båda var på jobbet.
Vänta lite här nu! ropade pappa i luren. Men så hette ju min mamma! Hon gick bort för tio år sen.
Det blev dödstyst i lärarrummet, någon mumlade en bön.
Just det, och på tio år har ingen av oss hälsat på henne ens en gång. Gräset står högt, staketet är snett, muttrade Linnea förnärmat.
Jo, alltså… jag har tänkt men har aldrig riktigt hunnit bara, svarade pappa generat.
Samtalet tog slut.
Nästa dag åkte hela familjen och letade upp farmors grav. Linnea hade aldrig träffat Rut Margareta förut, bara hört om henne från pappas stundtals fåordiga berättelser. Det hade blivit ett hav av stenar där det en gång varit en björkskog. Graven var svår att hitta.
Linnea hade med sig gula tulpaner, satte dem i en urklippt plastflaska. Pappa rätade till staketet, mamma rensade ogräs.
Pappa, farmor hälsar att du är en fin människa men att du gräver ner dig i jobbet och nätet, så du inte har tid för varken henne eller mig, sa Linnea.
Pappa blev illröd om kinderna och bara nickade tyst.
Säg att vi ska försöka bättre, sade han och strök Linnea över håret, och sedan över den blekta fotot på gravstenen.
Nu är farmor lugn och behöver inte vara hos mig längre. Fast jag kommer sakna henne, för hon är så snäll, klok och rolig.
Ja, din farmor var fantastisk och såg alltid igenom folk. Säger hon något mer?
Jo. Hon säger att din gurkdiet är fullständigt idiotisk. Vill du bli smal, börja träna på gymmet. Och varför tog du ens ett valutakonto? Bättre att räkna noggrant innan man gör något sånt. Och förresten, det där billiga betongen till bastugrundenPappa skrattade, först tyst och trevande, men snart så högt att till och med mamma log med hela ansiktet. Det kändes konstigt och fint, som om farmor faktiskt stod där med dem, lite mittemellan solens varma ljus och björkarnas susning. Linnea ställde sig alldeles nära graven och viskade:
Tack för att du varit min låtsaskompis.
Sedan tog hon pappas hand och gick långsamt bort med familjen genom gravkvarteren, förbi allas minnen på stora och små stenar. Hon kände sig ovanligt lätt som om någon visslat ifrån himlen och sagt: Nu klarar du dig själv. Och Linnea tänkte, medan hon såg på de gula tulpanerna som rörde sig i vinden: ibland är det vi tror är påhittat det som betyder allra mest.
På kvällen, hemma vid köksbordet, kom pappa och satte sig nära Linnea, slog armen om henne och såg för första gången på länge riktigt nöjd ut. Ingen låtsaskompis den gången, bara de som faktiskt fanns där.
Och kanske var det precis det farmor, Rut Margareta, hade velat hela tiden.
