Det var en gång en äldre kvinna i Göteborg som hade en liten hund. Hennes son hade gett henne en mycket dyrbar, pytteliten hundvalp som hette Lillie. Efter att kvinnan drabbats av en hjärtinfarkt ville sonen stötta sin mamma, ge henne något som kunde distrahera henne från tunga tankar och ge henne glädje. Och det hjälpte faktiskt!
Den gamla damen ja, hon var verkligen en gammal dam började må mycket bättre. Hon återhämtade sig allt mer! Varje dag gick hon ut på promenad med Lillie, ledde henne på ett tunt koppel eller bar henne i en särskild väska. Lillie hade fått sitt namn just för att hon var så liten, nästan som en liten myra. Hon var en ovanligt kärleksfull och lydig jycke, alltid pigg på att leka.
En dag, när damen var ute med Lillie, stannade en bil bredvid dem. En ung man och en ung kvinna satt i bilen, de blev alldeles betagna av Lillie och frågade om de fick klappa henne. Damen ville egentligen inte låta dem röra vid sin lilla hund, men det kändes oartigt att säga nej. Motvilligt lyfte hon upp Lillie mot bilfönstret. Då ryckte kvinnan till sig Lillie, och mannen trampade på gasen bilen försvann i ett ögonblick.
Kvinnan sprang efter bilen och skrek och grät förtvivlat. Hon snubblade, slog sig illa och svimmade av chocken. Grannarna såg vad som hände och ringde ambulans. Damen blev körd till Sahlgrenska sjukhuset, där sonen snart besökte henne. Hon låg blek och svag, och mumlade bara sin lilla hunds namn, tårarna rann nedför hennes gamla kinder: “Lillie… Lillie…”
Sonen fick snabbt veta mer tack vare grannarnas vaksamhet de hade lagt märke till bilnumret och kände igen bilen, visste vilken lägenhet de där ungdomarna brukade besöka. Han bad några vänner inom polisen om hjälp. Med polisens bistånd hittades snart bilens ägare, som bodde i en flott villa i Västra Frölunda och körde en påkostad bil som var lätt att känna igen.
Sonen åkte direkt till villan. Han tog sig in, hur han nu lyckades, och där hittade han Lillie. Den lilla hunden var skrämmande medtagen. Sen kidnappningen hade hon inte ätit eller druckit, bara gråtit och jämrat sig av sorg. Till sist orkade hon inte ens gråta längre, bara pep och kved.
Med stor lättnad tog sonen hem Lillie, oavsett hur han lyckades få henne tillbaka. Hundkidnapparna hade tröttnat; de ville bara leka och ha kul, men nu hade de ett olyckligt och sjukt djur i sin vård en valp som bara var till besvär och smutsade ner.
Till slut återhämtade sig både damen och Lillie. Nu promenerar de tillsammans igen, fast de är mycket försiktiga och håller sig borta från främlingar. Om någon kommer närmare, kryper Lillie snabbt ner i väskan. Allting slutade väl.
Det här lärde mig något: Man ska aldrig ta ifrån någon det lilla som gör deras liv värdefullt och hoppfullt. Människors lycka eller trygghet kan vara ett litet djur, en gammal bil, en kolonilott eller en mikroskopisk seger det är ändå ovärderligt för den det gäller. Om man för nöjes skull tar ifrån någon deras kära lilla Lillie, så bär det inte med sig någon sann glädje. Lycka och kärlek går inte att stjäla och det lilla som bär oss genom livet, den pyttelilla gnistan, betyder ofta allt.
Man kan förstöra en människas hela tillvaro för något till synes obetydligt. Men det är just det lilla som ofta rymmer hela livet och hela själen. Och även den, säger man, väger bara några gram, men i den ryms all vår lycka.
