När Karl kom hem till Stina blev hon påtagligt förvirrad och fnittrig av lycka. Hon började febrilt städa, spridda kläder och saker åkte snabbt under soffkuddarna, och papiljotterna rullades upp ur håret. Sedan sprang hon in i badrummet, bättrade på frisyren och målade läpparna röda, för att sedan, skinande stilig och självsäker, gå ut och möta honom.
Och varför skulle Stina inte vara lycklig? Tänk själv. Stina var ensamstående mamma och har egentligen aldrig varit riktigt gift. Hon hade förlovat sig med sin Mikael ett par månader, men sedan åkte han iväg från Malmö till sitt ursprungliga hemland vilket, om Stina ska vara ärlig, hon aldrig fick riktigt klart för sig. Kanske var han från Lettland eller Litauen. I Malmö hankade han sig fram som extraknäckare på Möllevångstorget, men vad han egentligen arbetade med visste Stina aldrig.
Så han försvann, Stinas älskade, och lämnade henne i ett tillstånd av begynnande graviditet. Bara drygt två veckor gången, så hon visste det knappt själv. Men när Mikael inte dök upp på flera veckor, gick sanningen upp för henne Hon var ensam. Men på rätt datum födde Stina en pojke. Och vilken pojke så söt och rar! Kunde väl inte bli annat, med tanke på vilka föräldrar han hade: Stina var ju en riktig skönhet och Mikael såg närmast ut som prins i en saga.
Stina hade tur med sin pojke. Han var tyst och lugn, sov nästan jämt, och när han vaknade var det för att ivrigt amma. Stina hade gott om mjölk, kunde nog ha fött och ammat ett helt dagislag själv. Sjuk blev pojken knappt heller inga större barnsjukdomar i sikte.
Hon gav honom namnet Ivar, efter teaterskådespelaren Ivar Wahlgren. När Stina var gravid, råkade hon se filmen “Krig och Fred, där skådespelaren påminde så mycket om Mikael att hon blev helt förtjust. Och så blev han Ivar Mikaelsson Lind, ett namn som lät som musik när Stina uttalade det som ett vackert tema ur någon visgrupps låt.
Lilla Ivar var en solstråle. När Stina behövde laga mat eller städa, lade hon ut ett täcke mitt på vardagsrumsgolvet och byggde en skyddande vall av stolar omkring. I mitten lät hon Ivar sitta, ofta med hennes gamla handväska och några papiljotter samt tygbitar att pilla med. Han satt där nöjd och lekte tyst och koncentrerad, utan minsta gnäll.
En gång kikade Stina in från köket och såg att sonen fastnat med huvudet mellan två stolar försökte antagligen klättra ut men inte ett gnäll hördes, bara en och annan liten suck medan de knubbiga händerna försökte bända isär stolarna.
När Ivar blev äldre blev han inte svårare att ha med att göra, snarare tvärtom. Stina släppte ut honom på gården med orden: Kom och ropa till mamma varje kvart! Eftersom Ivar inte hade någon klocka, kom han och ropade var tredje minut, för säkerhets skull, tills Stina stack ut huvudet och ropade tillbaka: Det är bra, älskling! Men Ivar gick inte förrän hon log sitt varmaste leende. Du log inte åt mig, mamma Då log hon, innerligt och varmt, och han rusade tillbaka till gården.
En dag ropade Ivar sitt “mammajagärhär” extra ivrigt när hon öppnade balkongdörren såg hon honom hålla om en liten kattunge.
Mamma, grannen Elsa gav mig honom. Hon sa att han heter Sigvard, och att du skulle bli glad och ta hand om honom med mig.
Ivar stod med sådan uppriktig förväntan att Stina bara kunde le. Sigvard är nog hungrig, kom in båda två så får han lite mjölk! Och den lycklige Ivar med katten i famnen rusade in genom trapphuset. Sigvard var inte lika självklar i sin lycka, än.
Så levde de, de tre, tills Stina träffade Karl.
Karl var jämngammal med Stina, aldrig gift, trygg och stadig på alla sätt. Han arbetade på ett snickeri och hade fast lön. Karl började komma hem till Stina för att sova över på lördagarna. Han pratade inte mycket, åt med god aptit och drack helst bara lite nubbe, som Stina ställde fram i sina små, tjusiga snapsglas sådana där med kort fot. Han älskade de där snapsarna.
Den här gången var inget undantag. Karl kom, hälsade på Ivar i hallen, satte sig på soffan och väntade medan Stina gjorde sig klar. Sedan tittade de alla fyra (Karl, Stina, Ivar och lilla Sigvard i famnen) på TV innan det blev dags för middag.
Efter maten tog alla en tupplur planen var att gå ut till Pildammsparken senare. När Stina stängt dörren till Ivars rum och lagt sig tillrätta bredvid Karl, lade hon huvudet på hans arm. Och då tog Karl plötsligt upp det där med giftermål:
Jag tänker att vi kan bo här hos dig, åtminstone tills vidare. Sen kan vi ju flytta ihop till något större, eller hyra ut min etta för lite extra kosing Men du, Stina, vet du? Jag gillar inte katter. Vi får lämna bort er Sigvard.
Han heter Sigvard, rättade Stina och blev stel av oro.
Ja, ja, Sigvard då…
Sedan blev det tyst en stund innan Karl med stadig röst fortsatte:
Och jag tycker vi skickar Ivar till mamma ute på landet. Där finns frisk luft, och bra skola. Vi, vi är ju unga ännu vi kan ju skaffa oss egna barn, många stycken.
Stinas huvud låg orörligt på hans axel, som om det förvandlats till sten. Tystnad följde. Sen reste hon sig sakta ur sängen, drog morgonrocken omkring sig och gick till stolen där hans kläder låg. Hon tog hans byxor, räckte dem åt honom och sa:
Sådär… Här är dina otvättade byxor. Ta på dem och dra.
Vart? undrade Karl förvånat.
Till din mamma, ut till landet. På med frisk luft du med, vetja. Vi tre klarar oss bra med den friska luften från vår park här i Malmö.
Så lärde sig Stina att aldrig offra sitt hjärta, sitt barn eller sitt djur för någon annans krav för äkta lycka bor alltid i det man redan håller allra närmast.
