Varje gång Valdemar hälsade på hemma hos Ylva, blev hon lite smådum i huvudet. Det var av ren lycka, alltså. Hon började yra runt, snyggade till sig, gömde undan kläder under soffkuddarna som hon hade provat inför hans besök och pillade loss papiljotterna ur håret. Sen pep hon in på badrummet, borstade håret och målade läpparna. Till slut steg hon ut liksom i sin mest oemotståndliga prakt för att möta honom.
Och varför skulle hon INTE vara lycklig? Tänk själv.
Ylva var ensamstående mamma och hade egentligen aldrig varit gift på riktigt. Hon hade “vänat” sig med sin lille Tommy så där någon månad eller två, och sedan hade han plötsligt dragit tillbaka till sitt hemland, namnet har Ylva aldrig riktigt uppfattat. Kanske var det Moldavien, eller så var det Ukraina. Han jobbade här på torget, vad han gjorde där hade Ylva ingen aning om.
Klart står: han försvann från Uppsala och lämnade Ylva med en lätt begynnande graviditet. Bara precis så pass att hon själv inte riktigt visste om det. När Tommy sedan inte dök upp för att sova över och inte heller kom på över en månad, då förstod Ylva till sist hur det låg till Hur ska man uttrycka det korrekt hon blev ensam.
Så småningom födde hon, som om hon hade hällt honom ur en form, en pojke. Riktigt söt också! Man undrar ju inte på vem Ylva är en riktig skönhet och Tommy var en riktig saga han med.
Man får ändå säga att hon hade tur med grabben. Han var lugn som en insomnad säl: sov mest, och när han väl var vaken då sög han målmedvetet i sig från mammas bröst. Och mjölken flödade som från en prisbelönt fjällko. Ylva hade gott kunnat dra upp en extra unge på den ransonen.
Sjuk blev han knappt alls, Gustav, som hon döpte honom till efter skådisen Gustaf Skarsgård, för när Ylva gick höggravid slötittade hon en kväll på en gammal film Såsom i en spegel. Där var en karaktär som påminde om Tommy, så namnet blev givetvis klart. På födelseattesten skrevs det: Gustav Tomasson Brolin. Ylva övade på namnet, om och om igen, och log varje gång det lät som en melodi. Nästan som ett ABBA-riff.
Gustav var ett litet solsken till unge. När Ylva behövde laga mat eller städa la hon ut en filt på golvet, byggde ett improviserat staket av stolar, och satte Gustav där med sin gamla handväska, några papiljotter och ett par disktrasor. Han satt och lekte för sig själv, helt utan gnäll. Inte ens när Ylva kikade in från köket och såg att han satt fast mellan två stolar han försökte väl krypa ur så gnällde han. Han försökte istället, med sina knubbiga små armar, skjuta isär stolarna.
När Gustav blev lite större blev det inte svårare med honom. Ylva släppte ut honom på gården för lek, men sa att han skulle ropa till henne genom fönstret (hon bodde på bottenvåningen): Mamma! Jag är här! var tionde minut.
Men Gustav hade inget armbandsur, så han stod där var tredje minut och ropade, tills Ylva dök upp och svarade: Jadå, lilla vän! Men Gustav väntade ändå kvar.
Varför går du inte och leker? frågade hon.
Du har inte lett mot mig än
Ylva gav honom ett ordentligt mors-leende, och ungen sprang tillbaka till sandlådan.
En dag fick hon höra hans mammajärhär, och när hon kikade ut såg hon att han stod där och höll ett kattunge mot bröstet.
Mamma! Den här fick jag av tant Agneta! Hon sa att katten heter Sixten, och att du kommer bli glad och att vi ska ta hand om honom!
Gustav var så ärlig i blicken att Ylva inte kunde göra annat än att le. Sedan sa hon:
Sixten vill nog ha lite mjölk nu. Kom in, båda två, så fixar jag!
Och så rusade Gustav lyckligt in med katten i famnen. Sixten såg ännu rätt skeptisk ut till alltsammans.
Så där levde de, lilla trion. Tills Ylva träffade Valdemar.
Han var jämnårig med Ylva, aldrig gift, pålitlig och rätt stilig, så där svensk lagom. Jobbade på en möbelfabrik och drog hem en schyst lön. På lördagsnätterna brukade han sova över hos Ylva. Han sa inte mycket, åt desto mer, drack måttligt. Till hans ära brukade Ylva, redan på eftermiddagen, ställa en kylskåpskall flaska Brännvin Special på högkant, och till det ett litet snyggt snapsglassådär lagom svenskt. Valdemar var särskilt förtjust i dessa glas.
Den här gången var allt som vanligt. Valdemar steg in, skakade Gustavs hand i hallen. Han sjönk ner på soffan medan Ylva gjorde sitt omvandlingsnummer i badrummet. Sedan satt de tre, nej fyra, för Sixten låg ju och spann i Gustavs knä, och såg på Melodifestivalen innan de gick ut i köket och åt köttbullar.
Efter maten gick hela gänget och la sig och slappade en stund, planen var en kvällspromenad vid Vasaparken.
När Ylva stängde dörren till Gustavs rum och kröp ner hos Valdemar, med huvudet på hans arm, tog han för första gången upp ämnet giftermål.
Tänker att vi bor hos dig så länge, Ylva. Sen kanske vi flyttar ihop till större. Hyra ut min lägenhet på Norrtullsgatan, du vet? Extra kosing Men du, Ylva, en grej bara Jag gillar inte katter. Sixten får nog flytta.
Sixten, menar du, rättade Ylva spänt.
Ja just det, Sixten…
Sen blev det tyst en stund. Sedan, med viss pondus, som om saken var avgjort för länge sen, lade han till:
Och Gustav får vi skicka ut till morsan på landet. Det är frisk luft och det går en helt okej skola där. Vi är ju unga, vi kan göra en drös egna ungar.
Ylvas huvud på hans axel blev alldeles orörligt. De låg så, tysta, några minuter. Sen reste sig Ylva plötsligt blyg, som om han aldrig sett henne utan kläder drog på sig morgonrocken och gick fram till stolen med hans kläder.
Hon räckte över hans jeans och sa:
Jaha, då så. Här har du dina osorterade byxor Sätt på dig och dra nu!
Vart då?
Ut till din morsa på landet. Där får du frisk luft Vi, vi klarar oss finfint med den luft vi har i Vasaparken här. Vi är tre stycken och Sixten räknas!
