Dagbok, torsdag.
Jag, Margareta Lindqvist, har passerat de sextio och vågade knappt tro att livet skulle ge mig nya kapitel av värme. Vardagen i min ljusa tvåa i Vasastan har varit stillsam sedan Leif lämnade oss för fem år sedan. Barnen, Oskar och Agnes, har sina egna familjer i Malmö och Uppsala. Saknaden är där, men ensamheten har varit acceptabel med simningen, vernissagerna och mina små projekt som att bemästra franska macarons och läsa klassiker om kvällarna.
Men ändå som mamma alltid sa: Människan är ingen ö, Margareta. Och sant är det, för hur trivsamt än lägenheten doftar av kaffe och syrén, så finns ibland en längtan efter sällskap. Någon att sucka över vädret med, någon att betrakta en deckare ihop med utan ord men med närvaro.
Så dök Bengt Nilsson upp som ur en svensk 60-talsfilm. Vi möttes på dans för mogna på Ulriksdals herrgård. Han bjöd upp till en vals trampade varken på mina fötter eller mina tankar, vilket gjort mig blyg och rosig om kinderna, oväntad känsla! Han 67 år, tidigt grå, stilig, skjortan nystruken, talade lågmält om sitt liv som ingenjör, även han änkling och numera sambo med dottern och hennes familj.
Du, Margareta, är en sällsynt kvinna. Det görs inga sådana längre, sa han när han följde mig hem till porten på Dalagatan.
Det blev små besök på caféer, kalla glassar i Humlegården, kvällars telefonsamtal. Allt så försiktigt. Och noga. Bengt var oklanderlig: beklagade sig aldrig över hälsan, bad inte om lån, något jag uppskattade. Efter en månad kom den där inbjudan jag helst ville middag hos honom, med presentation för dottern.
Min dotter, Elvira, ser fram emot att äntligen möta dig, sa Bengt vänligt. Pirrig som inför skolbalen plockade jag fram bästa klänningen, la tid på håret och tog med en äppelkaka jag bakat från grunden.
Det var en vacker trea på fjärde våningen i en klassisk sekelskifteslägenhet. Elvira öppnade dörren. Hon måste vara trettio, men bar sig allvarsamt och bistert; kraftig haka, blick som påminner om kvalitetskontrollanten på en Ica-butik.
God kväll, sade hon kort, utan att le. Pappa letar slips, han är inne på tredje timmen redan.
Jag räckte över kakan, hon tog emot med samma känsla som om jag gett henne en död mus, och gick före till vardagsrummet.
Det var överdådigt dukat: Kristallglas, sallader, varmrätt. Bengt dök upp, lyste upp, satte sig nära och bjöd på sin varma energi.
Sätt dig här, Maggan. Elvira, ge gästen lite sallad.
Det började artigt runt bordet; man talade om sommarprat, elpriser, tågförseningar. Elvira mest tyst, studerade mig granskande.
Jag började känna mig som på någon sorts audition.
När teet kommit fram lade Elvira besticken åt sidan, torkade sig bestämt om munnen och mätte mig med blicken:
Margareta, hur bor du egentligen?
Jag hostade till, överrumplad av direktheten. Chockad. Detta var verkligen inget samtalsämne jag väntat.
För förlåt? fick jag fram.
Din lägenhet. Hur stor är den? Vilken adress? Vem står på kontraktet? Hiss?
Bengt krympte i stolen och stirrade ner i sin temugg.
En tvåa vid Vasaparken, svarade jag trevande. Varför undrar du? Har det med middagen att göra?
Elvira korsade armarna, drog på läpparna:
Det har det. Vi är vuxna människor, inget romantiskt trams. Jag måste veta villkoren, sa hon.
Vilka villkor? försökte jag, vände blicken mot Bengt, men han fortsatte att bläddra med fingret i duken nästan som för att fly undan samtalet.
Villkoren för att pappa flyttar in hos dig, sa Elvira klart och tydligt. Jag lämnar pappa i ditt vård, vill se att han får det tryggt, tyst. Han behöver nära till vårdcentral, dietmat. Så, spelar din lägenhet roll.
Nu skramlade jag med koppen i fatet. Känslan av förnedring gick inte att ta miste på.
Lämnar honom? Som ett paket? sa jag långsamt. Och vem har sagt att jag tar emot?
Elvira spärrade förvånat upp ögonen:
Va? Ni är ju ett par ni har gått på dejt, pappa pratar jämt om dig, vad annars skulle det leda till? Att bo ihop är väl självklart?
Jag försökte hålla modet uppe. Efter en månad är det lite för tidigt att diskutera sånt. Har du också bestämt att Bengt ska flytta in hos mig?
Hur ska det annars vara? Elvira började räkna på fingrarna. Vi har ju visserligen tre rum men här bor jag, min man och två livliga tonåringar pappa behöver lugn. Du bor själv, det passar perfekt.
Hon sade det så vardagligt, nästan mekaniskt, som om det handlade om att avlasta katten en helg.
Jag trodde du skulle bli glad, fortsatte hon när jag blev tyst. En man i huset hjälp i vardagen, nån att laga mat till. Skönt för mig också: slippa tvätta och laga middag åt fem, fixa läxor. Och pappas pension ska du inte röra, men den räcker till båda.
Jag såg sorgset på Bengt.
Bengt, tycker du också att Elvira kan stövla in och bestämma så här? sa jag tyst. Ser du mig som ett vilohem, ett ställe att lämna pappa på medan ni lever på som vanligt?
Bengt såg ner, ögonen svaga och uppgivna.
Maggan Elvira tänker bara praktiskt. Det är trångt här och du har det så bra och lugnt, mumlade han.
Inombords kokade jag. Min nya vänskap reducerad till en fråga om att ta ansvar för någon annan, så att dottern får det lättare hemma.
Tack för maten Salladen var god, sade jag och reste mig.
Vart ska du? Elvira såg irriterat på mig. Vi har inte hunnit ta detaljerna. När passar det med flyttlasset? Pappas favoritfåtölj måste med.
Jag såg på henne så sträng och affärsmässig, som om hennes far vore ett gammalt skåp.
Elvira, jag söker ingen att passa upp på. Vill ha en partner, inte någon annans ansvar. Jag driver inget äldreboende, sade jag, med röst av stål.
Och till Bengt:
En man som låter sig styras så här är inte rätt för mig.
Snälla Margareta försökte Bengt, men Elvira satte sig bredvid och höll honom kvar i stolen.
Det finns andra, pappa. Så många ensamma tanter här, kö! sa hon snäsigt.
Mina händer skakade när jag tog på mig kappan, knäppte knapparna fumligt. Bakom mig hörde jag Elviras monotona stämma till pappa:
sa ju det. De vill bara ha umgänge och pengar, inget ansvar. Vi får prata med Gun-Britt i porten, hon har ögonen på dig
Jag vandrade nerför trappan och ut i den svala försommarluften mot Odenplan, lättad över att sanningen blivit klar vid middagsbordet, och inte efter månader då känslor och vardag hunnit rota sig.
Som någon svensk klassiker sa: Bostadsfrågor förstör allt. Barn vill ha frihet, föräldrar ska bort. Praktiskt och välordnat, men så kyligt.
Och skrämmande många går med på det, av rädsla för att bli ensam tänker att någon är ändå bättre än ingen. Tyvärr.
Men, jag, Margareta Lindqvist jag väljer hellre ensamhet än att vara någons bekväma lösning.
Vad skulle du ha gjort? Var det rätt eller fel av mig att gå?
