Allt började som den mest ordinära planeringen av en svensk sommarsemester. Jag och min fru, vår trogna Volvo XC70 som hängt med i vått och torrt, en färdväg på över tusen kilometer enkel väg, och den där ljuva förväntan på asfalten som susar under däcken. Vi har alltid älskat bilsemester för frihetskänslan man sätter sitt eget tempo, stannar där man vill, tar en sjöutsikt vid fika, viker av mot ett bakluckeloppis om andan faller på. Inga SJ-förseningar, vilda barn i kupén eller Norwegians skänkta resdagar.
Men denna gång gjorde vi den avgörande tabben vi råkade avslöja våra planer.
Det var på en av de vanliga kräftskivorna där folk från olika hörn samlades. Av ren slentrian släppte jag ur mig: Om ett par veckor rullar vi söderut med egen bil såklart.
Nämen! Vilket datum? kvittrade genast paret mitt emot.
Det var Erik och Elin, inga riktigt nära vänner, snarare bekanta man ibland fastnat med vid samma snapsbord.
Vi drar den femtonde, slängde jag ur mig, aningslös.
Men vi ska ju också söderut då! Erik lös upp och släppte sillen. Vi tänkte ta tåget, men du vet hur det är med biljetter bara kvar platser vid toaletterna, och vi har semester från sextonde! Kan vi haka på er? Vi delar självklart på bensinen. Och vi lovar, vi är lugna och konfliktfria.
Jag mötte min frus blick hennes ögon sa klart och tydligt absolut inte. Jag började mumla om att bilen är full, att vi vill åka långsamt och stanna ofta.
Men vi har ju bara en gemensam väska! gav sig Erik inte. Tänk pengarna vi spar bensin är ju dyrt nu, och på så här kan vi dela! Kom igen, vi är ju ändå inte främmande.
Och vi sa ja. Snålheten slog till, och att neka ansikte mot ansikte kräver mer ryggrad än vi äger. En klassisk konflikträdsla som vi fick betala dyrt för de kommande två veckorna.
Vill du ha problem gör någon en tjänst
Vi bestämde att mötas utanför vårt hus klockan fem på morgonen. Vi två dök upp i tid. Bagaget var svenskpedantiskt staplat: våra väskor, vattenflaskor, verktyg, picknickfilt. Erik och Elin dök upp nästan fyrtio minuter sent.
Taxin var så långsam, sa Elin med ett ryck på axeln, släpande på en resväska i frysstorlek, plus några påsar fulla av någonting lätt att äta.
Vi hade ju bestämt max en liten väska, jag kunde inte hålla mig.
Men hon är ju tjej, klart man måste kunna byta om! fnissade Erik.
Det blev Tetris av sällan skådat slag för att faktiskt få in all deras packning.
Sen började mardrömmen. Efter en timme blev Elin varm, vi fick dra på AC:n för fullt, tio minuter senare huttrade Erik. Min musik föll inte på läppen. Sedan rullade det in önskemål om stopp: toa, kaffe, bensträckare, rökpaus.
Hela min noggrant planerade rutt för att undvika E4:ans värsta köer föll ihop som ett korthus. I stället åkte vi som en Upplands Väsby-buss på ringlinjen.
Den verkliga toppen kom vid macken.
Jag tankade full tank 3500 kronor, hämtade andan och kom tillbaka. Erik satt och tuggade korv.
Dags att dela? frågade jag och menade Swish.
Latja inte nu, vi räknar ihop allt i slutet, så slipper vi tramsa med småsummor, viftade han bort.
Det kändes inte bra, men min fru väste: Bråka inte nu, de betalar sen. Jag sa inget. Alla vägavgifter betalade jag också ingen frågade ens vad de kostade.
Hela vägen tuggade de på sina mackor, smulade ner sätena. På mina vänliga påpekanden om att vara lite försiktiga fick jag skratt Men det är ju bara en bil, man dammsuger väl hemma!
När vi rullade in till vårt pensionat var det kolmörkt och vi var helt slut, mest på grund av sällskapet, mindre av vägen.
Vi körde ju bara med er
Morgonen därpå möttes vi i gästhusets gemensamma kök. Jag plockade fram anteckningsblocket där alla utgifter stod.
Så, sa jag lugnt. Bensin: tolv tusen. Vägavgifter: två och ett halvt. Summa fjorton och ett halvt. Delat på två, det blir sju två femtio.
Erik satte i halsen, Elin spärrade ögonen.
Vad menar du, sju tusen? Skojar du? frågade hon.
Inget skoj här, svarade jag. Vi var tydliga: vi delar på kostnaderna.
Erik ställde ner koppen och utbrast:
Men du skulle ändå kört! Pengarna hade ändå gått åt oavsett. Din bil, din bensin vi fyllde bara tomrum i bilen.
Vänta nu, nu blev jag irriterad. Vi kom överens om reglerna innan. Jag har stått ut med situationen, packat om, stannat en miljard gånger, ni betalar er del.
Vilka besvär? fnös Elin. Det var ju kul, vi hade sällskap! Om du bara sagt till, hade vi tagit Blablacar eller tåg.
En annan chaufför hade släppt av er efter första macksmulorna, fräste min fru.
Alltså, satte Erik punkt. Vi kan swisha en symbolisk tusenlapp, max en och en halv. Men halva hela summan det är orimligt. Vi har semesterbudgeten spikad.
Jag reste mig:
Låt bli, behåll pengarna. Se det som att jag bjudit. Men hem får ni klara er själva.
Skämtar du? skrek Erik. Vi har ju inga biljetter! Vi sa ju fram och tillbaka!
Vi kom också överens om att dela på kostnaderna. Det har ni nu brutit. Trevlig semester!
Semester isär hemfärd utan sällskap
De resterande tio dagarna undvek vi varandra elegant trots samma lilla by. Ett par strandmöten där de demonstrativt blängde bort.
Kvällen innan hemfärd kom ett sms från Erik: Okej, vi swishar tre tusen per skalle för hela resan. Kan vi åka ihop? Elin klarar inte buss hon blir åksjuk.
Jag svarade inte.
Vi packade, kollade oljan och körde iväg i gryningen. Hemresan var en glädje: vår musik, våra stopp, tystnad. Som balsam.
Sen fick vi höra från vänner hur himla dåliga människor vi var. De lämnade folk i nöd, långt hemifrån, för några tusenlappar! Erik och Elin fick åka omvägar, betala massor, satt och gnällde för alla att vi var giriga svin.
Men vi fick lära oss nåt värdefullt. När någon nu frågar försiktigt: Åh, ska ni ut på landet? Kan vi få skjuts kanske?, svarar jag vänligt men bestämt: Tyvärr, vi åker helst bara vi två.Det märkliga var att allt därefter blev så mycket enklare. Vi återupptäckte varför vi älskade bilsemestrar: att bara vi två, vänner i förarsätet och kartläsarstolen, kunde förvandla varje timme, varje vägkrök, till vårt eget äventyr. Inga kompromisser eller armbågar om fönsterplats, bara friheten från bakluckeloppis till vägkrog, vår dag styrd av lust istället för någon annans humör.
Erik och Elin gled så småningom ur periferin. Vi såg dem aldrig mer på några kräftskivor eller så undvek vi bara samma sidor av festbordet. Och när någon påpekade att vi blivit osociala log vi bara, för vi visste: ibland är det dyraste priset man kan betala att säga ja när hjärtat skriker nej.
Den där sommaren blev till sist en berättelse vi ofta skrattar åt. Inte på grund av katastroferna längs vägen, utan för att den lärde oss att sätta våra egna gränser, att vårt ja är värt mest när vi inte ger bort det slentrianmässigt. Och när vi snurrar nyckeln och startar bilen idag känns den där friheten bara ännu mer värdefull, ljudet av däck mot asfalt som en påminnelse: vi kör och vi bestämmer själva vem som får åka med.
