Folk blev förbluffade: hunden i det övergivna huset matade inte alls valpar
Det var många vintrar sedan nu, men minnet lever lika skarpt. Elsa Andersson släpade hem tunga kassar från ICA i centrala Uppsala. Knäna värkte och barnbarnet hade lovat ringa, men det blev inget av med det. Vädret pendlade mellan snöstorm och gråslasken påfrestande årstid. Tankarna snurrade när hon nästan tappade balansen, och bara med nöd och näppe lyckades hon parera på trottoaren.
En liten rödbrun hund kastade sig plötsligt mellan hennes benså mager att revbenen stack ut, pälsen tovig och sliten.
Men herregud, var har du så bråttom, slyngel! utbrast Elsa, men hunden dröjde inte ett ögonblick. Den rusade vidare, som om någon väntade ivrigt på den. I munnen bar hunden ett gammalt bröd.
Har väl gömt undan några valpar, mumlade Elsa och nickade för sig själv. Ja, nu är det snart vår och då kommer ungarna.
Hon rättade till kassarna, men känslan av att något var fel ville inte släppa taget.
Nästa dag upprepades allting. Samma röda skugga i gården, samma brödbit i munnen, samma riktningmot det gamla huset nästan längst bort på innergården, där fröken Svea bott förut. Svea hade gått bort för snart ett år sedan och huset stod sedan dess tomt och grått.
Elsa! Där är din lilla kompis igen, ropade grannen Majlis från balkongen. Hon gör samma vända varje dag. Var får den maten ifrån egentligen?
Vilken mat? Elsa stannade.
Jo men, ser du inte där! I munnen. Hon drar runt på gatorna, letar nåt att stoppa i sig. Får väl mata sina valpar, antar jag. Moderlig instinkt, du vet.
Är du säker på att det är valpar? frågade Elsa fundersamt.
Vad skulle det annars vara? Våren är ju här, det är ju så det är.
Elsa svarade ingenting men tankarna gnagde. Hon såg hur den lilla rödbruna hunden åter smet in genom en springa i det fallfärdiga staketet. Elsa stannade upp.
“Vad håller jag på med?” Djupt andetag. “Jag måste ändå titta. Hela gården skvallrar ju redan.”
Med försiktiga steg trängde hon sig igenom samma smala öppning. Staketet gnisslade beklämmande men höll. Inne på gården var det ogräs och krossade flaskor, gamla plåthinkar och skräp överallt.
Ett svagt, nästan ohörbart jämmer hördes från ett hörn.
Elsa följde ljudet och rundade den halvt rasade boden. Synen fick henne att stanna direkt.
Den rödbruna hunden satt vid en gammal hundkoja. Framför sig hade hon en stor svart tik med grånad nos, fastkedjad vid en stolpe, så kort kedja att den knappt kunde resa sig.
Och blind.
Grå hinna täckte ögonen, kroppen var undernärt och pälsen i stora tovor. Hon låg på sidan, frustande, nästan livlös.
Röd brödsmula placerades tålmodigt framför henne, nosen förde den närmare. Svarta tiken kände brödet och började glupskt äta. Den rödbruna låg bredvid, inte svansvift, bara vaktandes.
Elsas ögon tårades. “Herregud… den matar henne. Varje dag. Själv har hon ju knappt nåt, men delar ändå.”
Hur länge Elsa stod där visste hon inte. Hon vaknade till när rödbruna lyfte huvudet och såg rakt på henne, som om hon sa: “Jaha? Ska du springa din väg, eller hjälpa till?”
Vänta lite, viskade Elsa.
Hon vände och gick så fort benen bar hem till sin lägenhet. Knäna protesterade hejdlöst men hon stannade inte. Hemma rafsade hon ihop vad huset förmåddekokt kyckling, korv, risoch grabbade en vattenkål.
Strax var hon tillbaka. Samma trogna par, röd bredvid svart.
Här, viskade Elsa, och lade kycklingen framför rödbruna. Men hunden rörde den intehon såg bara på den svarta.
Men lilla kraken, du måste också äta, vad du är mager…
Elsa förstod. Hon fattade tag i köttet och la det vid svarta tikens nos. Hon blev genast piggare och började äta i stora tuggor.
Den rödbruna svalde, men först när svarta fått sitt, plockade hon sista biten.
Så där ja, mumlade Elsa tyst.
Båda hundarna drack länge av vattnet. Elsa såg på och tårarna rann fritt.
Vad snyftar du för? hördes Majlis bakom henne i glipan i staketet.
Majlis såg ut att tappa andan av förvåning.
Nu ser du. Hon matar inte valpar, utan sin gamla vän, sa Elsa lugnt.
Majlis teg och drog in näsan ljudligt.
Vem har lämnat henne såhär?
Svea antagligen. Kedjad här, och efter hennes död glömde alla hunden.
Halvt år har gått…
Halvt år har hon legat här i ensamhet. Bara denna lilla röda har sett henne, och matat.
Majlis sjönk ner bredvid och klappade försiktigt om röd.
Duktig hund, sa hon lågt.
På kvällen hade nästan hela trappuppgången samlats på gården. Någon kom med bröd, kall gröt, gamla filtar. Männen försökte bryta upp kedjan, men den var för grov.
Vi behöver en vinkelslip, sa gamle Gunnar. Jag tar med min imorgon.
Morgonen därpå samlades folk igen. Gunnar drog igång maskinen, gnistor yrde, och gamla svarta tiken darrade till.
Kedjan brast.
Fri, sa Gunnar tyst, torkade svetten.
Elsa sjönk på knä bredvid den befriade tiken och smekte hennes huvud.
Kom med mig, viskade hon. Du får värme och mat. Och din röda vän får självklart följa med. Båda två.
Svarta hunden viftade knappt märkbart på svansen, som om hon förstod.
Elsa försökte lyfta henne, men det gick inteför tungt.
Jag tar, sa Gunnar varsamt och lyfte den svarta.
Trappuppgång tre, lägenhet tolv, sa Elsa.
Folk öppnade gångarna när de gick förbi. Röda hunden tassade så nära att hon nästan snubblade.
Du behöver inte vara rädd, viskade Elsa, båda får följa med.
Vid porten satt redan de vanliga “bänktanterna”.
Elsa, vad sysslar du med? Hundar in i lägenheten?
Så är det, svarade Elsa kort.
Men de är ju lopphundar! Snavlar av smuts! Ska det lukta stall?
De får bada.
Och vad säger grannarna?
Vad säger de egentligen! Elsa ryckte till med ett sådant mod att hon själv blev överraskad. Halvt år har den här hunden suttit blind och kedjad, och ingen brydde sig! Bara röda där såg henne. Medan vi bara gick förbi.
Rösten brast. Bänktanterna blev tysta, vände undan blicken.
Jag visste ingenting, mumlade någon. Svea gick bort, men ingen sa ett ord om hunden.
Där ser ni, ingen frågade, sa Elsa och torkade tårarna.
Väl inne i lägenheten bäddade Elsa ut en gammal filt, och Gunnar la ner svarta där.
Behöver du hjälp? frågade han stilla.
Nej tack, jag fixar, log Elsa.
När han gått lutade hon sig mot dörren. Röda hunden satt tätt intill svarta och såg tacksamt på Elsa, med en blick full av värdighet.
Då så, suckade Elsa. Nu ska vi bekanta oss. Jag heter Elsa. Vad ska jag kalla er?
Röda gav ifrån sig ett försiktigt skall.
Du får heta Ronja. Och du, vände hon sig till svarta, du får heta Svarta. Låter det bra?
Hon satte ner skålen med kött och gröt vid Svartas nos, men vargen vågade inte äta. Nytt, ovant.
Kom igen, Elsa tog en bit i handen och förde fram.
Svarta fattade försiktigt tag i handen.
Duktig, viskade Elsa. Ät nu lilla vän.
Bit för bit matade hon tålmodigt, medan Ronja la huvudet i hennes knä. Då förstod Elsa: det var förtroende. Det var tyst tacksamhet.
Senare på kvällen ringde Majlis.
Hur går det? Lever dem ännu?
Jo, de sover båda två.
Och du?
Kan inte sova, sa Elsa stilla.
Varför inte då?
Elsa tvekade.
Jag tänker på att vi människor, ibland är sämre än djuren. Till och med en hund glömmer inte bort sin vän. Men vi går bara förbi. Varje dag. Ser, men låtsas inte om.
Elsa, ta det lugnt.
Jag kan inte! utbrast Elsa. Kan inte. Det är så skamligt! Förstår du? Så förbannat skamligt inför denna hund.
Hon lade på, sjönk ner bredvid sina skyddslingar, drog knäna mot hakan och grät tyst.
Veckan som kom blev Svarta starkare. Först låg hon mest, åt lite, sedan försökte hon ta sig upp på ostadiga ben. Ronja höll sig tätt intill, som hennes ögon.
Du har fått din egen ledsagare, Svarta, skrattade Elsa. Bättre än så hittar man inte.
Snart visste hela kvarteret om händelsenMajlis visste att sprida historier.
Har du hört vad Elsa gjort? tisslades det. Tagit in två hundar.
Jojo, en var blind, låg där på kedja i ett helt halvår.
Och den andra matade!?
Kan det vara möjligt!
Majlis har sett det själv!
När Elsa gick ut med hundarna stannade grannar. Någon log, någon skakade på huvudet, men ingen gick helt oberörd.
Du är stark, Elsa, sa gamle Gunnar en dag. Väldigt mänsklig, alltså.
Nä, människan här är Ronja, sa Elsa och viftade bort det. Jag bara gick inte förbi för en gångs skull.
En kväll knackade någon på dörren. Där stod en ung kvinna.
God kväll. Är det Elsa Andersson?
Ja, och du är?
Jag heter Frida. Folk har berättat om hundarna och hur du räddade dem. Jag är veterinärfår jag titta på Svarta? Kostar såklart inget.
Elsa blev förvånad.
Helt gratis?
Ja, bara för att hjälpadet är allt. Får jag komma in?
Välkommen.
Frida undersökte Svarta länge och noga.
Hon är gammal, sliten. Synen går inte att rädda, men hon kan leva bra. Rätt omvårdnad krävs.
Hur ska jag ta hand om henne?
Frida tog fram några salvor och vitaminer.
Härdet här får du ge. Jag skriver bruksanvisning.
Vad är priset?
Ingenting, log Frida. Det är en present från oss som hört din historia.
Elsas ögon blev på nytt tårfyllda.
Tack.
Tack själv, sa Frida och klappade Ronja.
När dörren slog igen, sjönk Elsa ner i soffan. Svarta låg vid hennes fötter, Ronja nära intill. För första gången på mycket länge kände Elsa att hon verkligen behövdes.
Och det kändes som riktig lycka.
