På semestern ute på landet tog vi med oss vår katt, Sigvard, från Stockholm. På gården bodde redan Sigvards bror, Loke. Loke hade så där riktigt stora, utstående ögon, därav smeknamnet här ute förskönar man inte riktigt sanningen.
Den första tiden fick stackars Sigvard det inte lätt. Trots att han själv är rätt nätt till växten, gav Loke honom en ordentlig uppfostringskur. Loke jagade bort honom från matkällaren och fräste som en kvällstidningsdebattör på tv när han var hungrig.
Vid något tillfälle gjorde Loke det klassiska misstaget han trodde att han styrde hela gården, och gick till öppen attack mot Sigvard. Sigvard viftade bara lojt bort honom med tassen, nästan som en greveviftning med solfjäder, tills han lite oförhappandes gav Loke en högersving. Stackars Loke hamnade bland soporna, och fick grävas fram ur soptunnan.
Så, helt utan att ha planerat det, och lika till synes obemärkt som det mesta i hans liv, blev Sigvard toppkatt på gården.
Här på landet är inställningen till katter rätt saklig så när som vinter hade nog lill-Sigvard fått följa med ut och jaga möss och sorkar. Nu slapp han det, eftersom snön låg djup.
Matningen här är lite som ett konstprojekt: den är sällan regelbunden eller förutsägbar. Sigvard hade svårt att vänja sig, han som i stan brukade äta ur matskålar av porslin, punktligt matad av vår hushållerska.
Av stress kom Sigvards instinkter snabbt tillbaka. Ofta hittade jag honom nattetid, stående på spisen, nosen djupt nedstucken i grytan.
Loke satt på vakt vid pallen och fräste desperat; hans sätt att varna brorsan inför min ankomst. Sigvard vände sig halvt mot mig och jamade till Loke: Honom behöver du inte vara rädd för, han är en av oss. Du skulle sett hur han rotar runt i kylskåpet på nätterna.
En dag bestämde vi att Sigvard nog var redo för uteliv. Vi bar ut honom och satte ner honom i snön. När han tittade på oss, var hela ansiktet vitt och i hans blick fanns samma vemod över livsvalen som hos Al Pacino i Scarface. Efter det lät vi honom vara inomhus.
En kväll kom Algot, vår son, hem med några kompisar från byskolan. Vi kröp ihop i den lilla vardagsrummet, och jag läste Tove Janssons Det osynliga barnet högt för dem. Just när jag kom till avsnittet om den svarta katten som tassar ljudlöst över golvet, gnisslade dörren tungt och Loke stegade in, svans högt, ögonen blänkande.
Tyvärr hade Sigvard vid det laget lärt Loke sitt partytrick att öppna de mest komplicerade dörrar med tassen.
Rummet var trångt men ungarna och jag lyckades ändå sprida ut oss i panik. En av pojkarna fick vi hala in genom fönstret efteråt; han höll på att ramla ut, men räddades i sista stund av sin mormor, som alltid har hans favoritbullar på lut.
Just det, det kanske är dags att nämna: Loke är fullständigt, kompakt kolsvart.
Det är sällan klassiker får så mäktigt genomslag hos dagens barn men den här kvällen gjorde den det, med råge.
