En lång och högljudd kvinna steg ut ur kupén med självsäkra steg. På några sekunder skingrade hon alla som störde resenärernas fridinte ens de självsäkraste männen vågade säga emot, utan böjde huvudet, nästan som på kommando.
Hon hade veteblonda flätor lagda runt huvudet, ögon klarblå som sommarsjöar i Dalarna, och kinder glödande rosiga. Hon kastade en hastig blick mot toaletten, och just då dök en liten, tunn man fram. Håret var vitt som fjun och ansiktet bar drag av en pojkes oskuld.
Nisse! Jag trodde nästan att jag tappat bort dig! Hörde bråket, konduktören såg nervös ut så jag undrade hur du klarade det. Såna där kan ju ställa till det!
Nej men Linnea, jag hade svängt till dem lite om det behövts. Varför kom du ut, du som är en dam? sa han och log blygt, smet in i kupén.
Linnea skannade av oss andra, men såg inget hot i min eller de andras närvaro. Och försvann med ett lätt hummande.
Senare möttes vi i bistron, där det redan var fullt. Jag satte mig vid hennes bord. Hennes man syntes inte till. Efter att ha ätit upp köttbullarna och potatisen sa hon högljutt:
Mitt namn är Linnea Andersson, du kan kalla mig Linnea.
Reser du ensam? Kommer din man senare?
Han vilar bara. Kommer inte. Jag har virat en halsduk runt hans hals och gett honom lingondricka. Tänk, Nisse har blivit sjuk på resan! Sprang ut och skakade mattan i bara koftanhur kunde jag missa det? svarade hon.
Du verkar verkligen älska honom. Du gick ju ut för att skydda honom, inte tvärtom. Och nu pratar du om honom med sån värme, drömde jag.
Nisse ärvde jag faktiskt. Han är inte riktigt min egen man, även om vi bor ihop. Hans första fru gick bort nyligen, Gud vilka snälla människor de var… suckade Linnea.
Fick honom i arv? Hur då?! utbrast jag.
Så berättade Linnea.
Nisse hade varit gift med Karin. De hade känt varandra sen skolan, pluggat ihop på universitetet, och gift sig. Han var en sådan där som alltid hittade lösningar på problem, och jobbet gick så bra att beställningarna strömmade in och pengarna också. Men i vardagen var han hopplös. Kunde glömma växeln i butiken, gick ibland vilse och hade ingen koll på vad som skulle handlas eller hur något fungerade. Gav gärna pengar till vem som helst på gatan.
Din gubbe är för snäll för denna världman undrar hur han kommit hit?! Vi sliter och kämpar utan att få till det, och han får allting serverat! sa deras vänner.
Karin klagade aldrig. Hennes energi räckte till för två. Hon klädde honom för jobbet varje dag, såg till att han fick vantar och halsduk på sig. Hon köpte till och med en bil och skjutsade honomefter att han en gång angivit fel adress till taxin. De kompletterade varandra på ett makalöst vis.
Men så hamnade hon på sjukhus i en vecka. När hon kom hem satt Nisse och hade levt på torra nudlar och vatten, inte ens tevatten hade han kokat. Allt hon hade fryst in låg orört.
Utan dig smakar ingenting bra, inte ens maten, log Nisse.
Sonen Erik blev som honom: supersmart, men blyg och tankspridd. Men Eriks hjärna uppskattades, och han fann sig en passande fruElin, en tystlåten tjej från landet. Men alltid var det Karin som styrde familjen. Och när barnbarnet Felix kom, var det självklart att Karin fortsatte ta hand om alla.
Men så blev hon sjuk. Hemmet fylldes av sorg. Nisse sökte hjälp hos de bästa läkarna, och inga pengar var ett hinder. Men det fanns inget botemedel.
Karins hjärta brast, inte för sig självmen för sin man och sin son. Hur skulle de klara sig? Hon bad, hostandes, om hopp, om någon att hjälpa dem. Då kom Linnea in. Hon arbetade som vårdbiträde, släkt på långt håll med Karins läkare.
Första gången Linnea klev in möttes hon av kaos och melankoli. Smutstvätt högar, disk i travar (trots diskmaskin), och en sorg så tjock att luften stod still.
På sängen låg Karin, utmärglad men med vänliga ögon. Linnea andades in och drog upp ärmarna.
Nästa kväll var lyan oklanderligt ren, doften av pannbiff, piroger och stekt kyckling spreds från köket. Karin slumrade in, nybäddad och nöjd.
Nisse försökte smita ut, i bara en tunn vindjacka. Basrösten ekade:
Stopp och belägg! Ska lilla vännen gå ut i bara vårjacka i den här kylan? Det behövs ingen mer sjukdom, Klä på dig ordentligt, halsduken också, och så mössan på huvudet!
Karin fick tårar i ögonen. Nu, nu var de under uppsikt. “Tack Gud. Nu klarar de sig,” viskade hon.
När Karin blev sämre tog hon mod till sig och talade ut med Linnea. Om livet, om trångboddhet hemma, om ålder, romanser som aldrig gått till bröllop. Linnea skrattade åt det hela: “Det löser sig nog, man har klarat sig ensam förr…”
Karin sa:
Snälla, kan du hålla ett öga på honom när jag är borta? Jag lämnar min man till digbildligt talat alltså. Han blir så lätt sjuk, litar på precis alla
Linnea blev ställd, ville först säga nej, men Karin berättade vidare.
Avvisa mig inte nu! Snälla Linnea, åtminstone första tiden…
Till slut lovade Linnea.
När Karin var borta tänkte Linnea strunta i det, ville inte att folk skulle snacka. Hon var säker på att han inte ens gillade henne, och vice versa. Men ett löfte är ett löfte, så hon gick och ringde på. Ingen öppnade. Hon tryckte på dörrenulåst. I rummet satt Nisse på golvet, höll Karins morgonrock, grät så förtvivlat att han skakade.
Hon gick in, satte sig bredvid, och han grep hennes hand, grät mot henne.
Din stackare… Lida hade rätt. Nu tar vi en kopp te, och håll ut, det blir bättre…
Hemmet fick nytt liv. Nisse som ett barn, mötte henne alltid i dörren. Glad över minsta lilla.
Till slut flyttade jag in. Varför lämna honom ensam, när familjen bara såg fördelar? Man kan ta hand om hundar och katter som ingen vill ha, men aldrig en människa som behöver hjälp? Han är som en sköldpadda på rygg! Hur ska han klara sig? Jag gör mitt bästa. Och han är fin, Nisse. Behöver någon, behöver mig! Nu ska vi till hans son och hjälpa med barnbarnet. Det är roligt! Tio kan jag passa om det behövs! berättade Linnea.
Då öppnades kupédörren. Med en bukett smörblommor och en lång halsduk kom hennes Nisse.
Varför är du uppefortfarande så svag! Kan du aldrig stå stilla? Svetten lackar, du får gå och byta tröja! Kom så går vi, sa Linnea och tog sin levande “arvslott” mot dörren.
Nisse log brett och höll ut blommorna:
Linnea, blommor till dig, köpte av tanterna på perrongen! Tycker du om dem?
Linnea rodnade varmt, la handen på hans axel.
De klev av tåget vid en liten hållplats Linnea med ett stort bagage, Nisse med en liten väska. Hon höll honom hela tiden i jackan, så han inte skulle komma bort i folkmassan. Och så log de, som två solrosor: det var självklart att Linnea till slut blev hans andra fru.
