SVÄRDOTTERN
Jag, Lennart Olsson, lade en stor form med ugnsstekt anka på det vackert dukade bordet och drog efter andan. När som helst nu skulle sönerna komma tillsammans med sina fruar.
Min yngsta son gifte sig nyligen det blev en blygsam tillställning. Det verkar vara så ungdomarna gör nu för tiden. Själv hade jag gärna sett större firande. När jag och min fru gifte oss blev det bara ett snabbt besök på stadshuset. Vi fick till och med vänta ett helt år på våra vigselringar tunna, diskreta guldringar. Jag ville verkligen ge barnen en riktig fest, men de valde själva.
Det är bara en sak med henne hon är så otroligt välskött, erkände min fru Karin för mig. Men vår nya svärdotter Märta verkade redan ha bestämt sig för att ta upp det med oss.
Märta var, ärligt talat, en trevlig och sympatisk tjej. Hennes inflytande på min son Gustav har varit väldigt positivt. Hon hjälpte honom hitta ett riktigt bra jobb och hon ger honom ständigt skjuts i rätt riktning så han vågar satsa på karriären. Fram till han fyllt trettio bodde han ju kvar hemma och saknade riktig drivkraft. Jag och Karin började redan oroa oss. Allt ordnade sig, som tur var.
Men det fanns ändå en sak som störde oss Märta verkade tycka om att ta hand om sig själv lite för mycket. Hon sprang ofta på salonger: frisörer, hårfärgningar, massage, manikyr. Allt det där kunde lätt kosta en ordentlig slant. Och borde inte en gift kvinna, som har familjen först, bete sig annorlunda? Om barnen skulle få dyra skor skulle hon då satsa pengarna på en pedikyr istället?
Sådana kvinnor kunde vi aldrig riktigt förstå oss på. Vi satte alltid familjens behov först, och efter att Karin blev änka, trots att pojkarna var vuxna, så fanns det hela tiden saker att hjälpa till med ekonomiskt.
Min fundering avbröts när det ringde på dörren där var ungdomarna. Märta svepte in i vardagsrummet som en stjärna. Håret var nykammat och fixat, manikyren perfekt och sminket tillräckligt diskret för att huden såg naturlig ut.
Men Märta, så fin du är! utbrast Karin ärligt, med en liten ton av missnöje.
Kostymen är väl ny också?
Ja, jag köpte den igår, log Märta. Fick en fin bonus på jobbet.
Sådana pengar borde man spara undan, la jag mig i; alla bonusar, extraknäck, trettonde lönen lägg undan för sämre tider. Tro mig, det kommer till nytta!
Märta sa inget. Hon trivdes med oss för vi var enkla och såg alltid till familjen. Men jag tror ändå hon i hjärtat ansåg att en svart dag kommer för den som väntar sig den.
Kvällen blev trots allt trevlig, även om Karin försökte komma in på samtal om onödiga utgifter någon gång. Märta förstod mycket väl att vi menade henne.
När var du på manikyr, Karin? frågade Märta till sist.
Jag? Nej, aldrig. Jag gör det lilla hemma så händerna ser rena ut. Mer behövs inte, svarade Karin.
Ingen annan noterade den lilla dialogen. Märta däremot blev illa till mods tänk att ha gett sitt liv åt att uppfostra två pojkar, alltid med små ekonomiska marginaler, och ändå knappt våga unna sig något.
Gustav, gör din mamma någonsin något för sin egen skull? frågade Märta när de var på väg hem.
Nej, jag vet inte Hon lagar mat, dukar fint, ser på TV och går till grannarna ibland. Men varför undrar du?
Bara det att hon aldrig unnar sig något. Du kunde väl bjuda henne på bio, teater eller restaurang nån gång?
Äh, det behövs nog inte.
Märta blev tyst och jämförde min Karin med sin egen mamma, som alltid hittade något litet att unna sig; en frisör, en ny klänning och ett teaterkort i staden för att unna sig själv glädje. Märta bestämde sig där och då att Karin också förtjänade chansen att börja leva lite för sig själv och inte bara sitta hemma och vänta på barnbarn.
Några dagar senare ringde Märta Karin och föreslog att de skulle fika och kanske svänga förbi salongen tillsammans Märta skulle boka tid hos hudterapeuten och erbjöd Karin precis vad hon ville testa.
Men du lilla vän, utbrast Karin förskräckt, behöver du det får jag väl vänta i foajén eller ta en promenad så länge.
Nej, varför vänta? Ge oss bara en halvtimme prova åtminstone manikyr och handmassage, bad Märta.
Efter lite övertalning sa Karin ja. Märta förklarade för personalen på salongen vad det gällde:
Ta hand om min svärmor ordentligt och föreslå gärna nåt extra diskret pedikyr, ansiktsmask, vad som helst! Om hon frågar om pris, säg att det är betalt. Får ni henne att trivas har ni snart en ny stamkund.
När de kom till salongen höll sig Karin krampaktigt fast i kappan.
Bara en halvtimme, visst? Hur mycket kostar det?
En vänlig kvinna tog hand om henne och Märta slog sig ner i väntrummet med sin telefon ingen behandling inbokad för sig själv den här gången.
Efter två timmar gled Karin ut från salongen, synbart avslappnad och förvånad.
Men Märta, de gjorde så mycket för mig! Fikade också både kaffe och örtte. Folk var så rara! Men vad kostade allt detta egentligen?
Vi har specialerbjudande idag! log administratören. Tar du med en vän är behandlingen gratis.
Så det kostar inte ett öre!
Svärmor och svärdotter gick till kvarterets café. Karin tog en klunk cappuccino och lutade sig bakåt.
Ska vi inte göra sådant här till en vana? föreslog Märta. Det finns alltid bra rabatter för stammisar. Du trivdes, eller hur?
Verkligen, erkände Karin. Jag visste inte att det kunde vara så skönt.
Det borde du ha provat tidigare!
Tja, barnen var små och min man, frid hans minne, höll hårt i slantarna. Sen blev det liksom aldrig av.
Men nu finns möjligheten så vi slipper vara ensamma.
Ja, ibland kan man väl få följa med!
Och så blev det. Min fru började följa med Märta till salongen och blev ompysslad. Märta hjälpte henne diskret att förnya garderoben men sade alltid ett mycket lägre belopp än vad det egentligen gick på. Hon övertalade Gustav att bjuda sin mamma på restaurang. Vi gick tillsammans på bio. Och vid jul överraskade Märta Karin med ett abonnemang på Dramaten.
Du har blivit tio år yngre! sa grannarna till Märta om min fru.
Det är ungdomarna de släpar upp mig! svarade Karin blygsamt.
Och hon menade det nog. För nu, när pojkarna är vuxna och hon gått i pension, känns det som att livet hennes eget liv äntligen börjar på riktigt.
