Det finns ett gammalt svenskt ordspråk: “Enkelhet är värre än stöld.” Förr kändes det överdrivet för mig, men livet själv lärde mig vad som döljer sig bakom dessa ord.
Det var för ungefär ett halvår sedan som en ny granne flyttade in mittemot mig. En kvinna runt fyrtio, prydlig och alltid med ett brett leende. Vi möttes ibland i trapphuset, utbytte artiga hälsningar sådär som det brukar vara mellan vanliga svenska grannar.
Första gången hon knackade på min dörr var två veckor efter inflytten. Klockan hade hunnit bli strax över nio på kvällen. Jag öppnade och där stod Ingrid, lite urskuldande och med en tom skål i händerna.
Oj, ursäkta att jag stör så här sent, kvittrade hon. Kan du tänka dig, jag skulle grädda pannkakor och har precis märkt att saltet är slut! Kan jag få låna lite? Jag kommer naturligtvis förbi och lämnar tillbaka imorgon!
Hur skulle jag kunna neka en sådan småsak? Jag hällde upp nästan en halv saltkälla åt henne, hon tackade så hemskt mycket och försvann hem till sig.
Men hennes andra besök dröjde inte länge. Några dagar senare stod hon där igen denna gång behövde hon socker.
Jag blev så sugen på en kopp te, suckade hon, invirad i sin varma morgonrock. Men så är det både sent och regnigt ute… Kan jag låna ett par deciliter? Jag köper en stor förpackning imorgon och lämnar tillbaka!
Jag hade egentligen inget emot det, men något gnagde inombords. Hon hade ändå bott här i flera veckor borde man då inte ha de mest grundläggande varorna hemma vid det laget? Salt, socker, smör, tändstickor det har liksom alla. Men jag bestämde mig för att inte haka upp mig på det småaktiga.
Veckan efter behövde Ingrid ägg. Sedan kom hon och bad om lite rapsolja, därefter en lök, en halv citron, en tepåse, en huvudvärkstablett och till och med en rulle toalettpapper.
Det gick i samma bana varje gång: kväll, urskuldande blick, någon historia om något hon “glömt köpa”, och löfte om att “lämna tillbaka imorgon.” Men inte ett enda lånande kom någonsin tillbaka till mig. Hennes minne var häpnadsväckande selektivt hon kom alltid ihåg att jag brukade vara hemma, men glömde ständigt sina små skuldposter så snart dörren slog igen bakom henne.
En gång behövde jag själv en morot till en soppa. Jag visste att Ingrid var hemma, så jag knackade på. Hon öppnade, lyssnade och såg oskyldig ut:
Nä, jag har visserligen morötter, men ska själv laga mat. Det räcker nog inte Tyvärr.
Dörren stängde hon bestämt med ett vänligt leende som snabbt falnade.
Då slog det mig mina varor var tydligen “allmän egendom”, men hennes morötter var en helig reserv. Där och då bestämde jag mig: nu fick det vara nog. Inga fler lån.
Jag tog fram mitt anteckningsblock och skrev ned allt jag mindes att Ingrid tagit: socker, ägg, kaffe, olja, lök, tablett, citron, tvättmedel. Drygt 950 kronor blev slutsumman efter en snabb överslagsräkning.
Jag lade lappen på hallbordet jag anade att tillfället när den skulle komma till nytta snart var inne. Och mycket riktigt.
Det var lördagsmorgon när jag själv skulle baka. Då ringde det på dörren. Jag tittade ut genom kikhålet Ingrid stod där, försedd med bunke.
Jag tog ett djupt andetag, klistrade på ett vänligt men svalt leende och öppnade dörren.
Hej där! Där är du, vad härligt. Jag tänkte göra plättar, men filmjölken är nästan slut och nu står jag utan vetemjöl. Kan du skänka typ trehundra gram? Lämnar allt imorgon, du vet!
Vetemjöl? visst, svarade jag. Det har jag allt.
Toppen! Du vet, jag kommer alltid förbi och lämnar tillbaka.
Ingrid, självklart men vi kanske borde summera vår lilla matkooperation först.
Jag räckte fram min lista. Hon blinkade förvirrat jag brukade alltid bara hämta det hon bad om till köket, men nu plötsligt ville jag redovisa allt.
Titta här, sa jag och pekade på raderna. Jag har skrivit upp vad du har lånat det senaste. Ägg femton stycken, stämmer va?
Eh, jag har inte räknat mumlade hon och leendet försvann.
Men det har jag. Socker fyra koppar. Olja, kaffe, tvättmedel, citron, lök. Stämmer det?
Ingrid teg, hennes förvåning övergick snabbt i irritation. Hur vågade jag? Vi var ju grannar!
Jag har räknat efter riktpriser, sa jag. Och du fick till och med lite rabatt. Totalt: 950 kronor.
Jag räckte ut handen.
När vi har gjort upp det här ordnar jag mjöl åt dig på nolltid. Kan till och med sikta det.
Men är du seriös? flämtade hon till slut. Har du skrivit upp och räknat ut för salt och tändstickor? Hur mår du egentligen?
Bara bra, nickade jag lugnt. Lånar man, ska man lämna tillbaka. Gör man inte det, så är det köp och då vill jag ha betalt för varan.
Men vad snål du är! Hon slog ut med händerna. Jag trodde vi kunde hjälpas åt Men du Småsint!
Småaktigt är att ha råd med sushi, men gå och tigga toapapper av grannen, svarade jag lugnt.
Ingrids kinder blev blossande röda.
Ta ditt mjöl och stoppa det nånstans! skrek hon. Jag kommer aldrig mer att be dig om nåt!
Hon vände på klacken och smällde dörren så det ekade i trapphuset. Jag stod kvar med lappen i hand utan irritation, snarare lättad.
Två veckor har gått sedan dess. Ingrid hälsar inte längre, i hissen vänder hon ryggen till och låtsas vara upptagen i mobilen. Jag hörde henne klaga till fastighetsskötaren om att här bor giriga, märkliga människor.
Hur hade ni själva gjort i min sits? Skulle ni ha fortsatt att stå ut?
