– Mamma, det här är min flickvän Svea försökte jag säga lite i förbifarten, men rösten avslöjade ändå min nervositet. Och vi vill alltså det där ja ni förstår det där.
– Jaha… Vad du vill har jag förstått för länge sen, min son, sa mamma, samtidigt som hon noggrant granskade Svea uppifrån och ner. Men frågan är: vill flickan samma sak? Svea, du känner min son rätt väl, eller hur?
– Det gör jag, svarade Svea självsäkert, utan att blinka. Utan och innan.
– Ursäkta, hur sa du nu? frågade mamma, som blev så paff att hon började prata extra formellt. Säger verkligen unga kvinnor så där nuförtiden?
– Det är väl inget särskilt med det? På svenska säger vi ju att man kan någon utan och innan. Men istället för att prata om Viktor, borde vi kanske lära känna varandra bättre, du och jag. Tänk om vi inte kommer överens?
– Vad menar du nu? sa mamma, något förvirrad.
– Jo, vi måste ju samarbeta, du och jag. Vänta på Viktor sena kvällar när han springer runt på sina ställen. Och lyssna tillsammans på hur han snarkar som en sjöko när han kommer hem.
– Vad har jag med det att göra? mamma försökte ta tillbaka initiativet. Ni ska väl ändå sova i olika rum, hoppas jag?
– Men du kommer sitta där i vardagsrummet och vara orolig. Såna är alla mammor.
– Vad är det ni pratar om nu egentligen? avbröt jag förvirrat.
– Tyst! ropade både mamma och Svea i kör.
– Hör du, Monica Larsson, det är något jag måste fråga dig, fortsatte Svea med busig blick. Slåss du? Viktor vägrar berätta det för mig.
– Vad menar du nu slåss? ögonen blev stora på mamma. Är det vanligt att kvinnor slåss?
– Absolut, flinade Svea. Vissa ger sina gubbar ordentligt med stryk, det ska du veta.
– Herregud… vilka uttryck och så mycket känslor, mamma lade handen för ansiktet.
– Ta det lugnt nu sa Svea förtröstansfullt och gav mamma en blick. Erkänn, har du aldrig velat daska till din make? Eller Viktor när han var liten?
– Nja mamma började nästan säga något, men ångrade sig direkt. Nej. Aldrig.
– Jag uppskattar din vilja att låta respektabel, log Svea, men jag köper det inte riktigt. Hur kan man vara mamma åt en sådan kille utan att vilja smälla till honom ibland? Förresten, gav du honom någonsin en dask när han var liten?
– Nej! Det har jag aldrig gjort. Den här gången talade mamma sant.
– Men hörru försökte jag sticka in, men blev genast nedtystad igen.
– Synd att du var så snäll, Monica Larsson Svea klappade mig på rumpan och blinkade. En sådan bakdel som ständigt söker äventyr förtjänar ibland ett och annat. Men annars, er Viktor är en bra grabb. Rätt vägledd kan det bli folk av honom. Förresten Monica, vill du ha en kopp te? Det brukar bli ärligare samtal med te. Jag har köpt prinsesstårta också
På kvällen när pappa kom hem från jobbet, deklarerade mamma högt inför oss:
Älskling! Vår Viktor ska äntligen gifta sig!
Oj! Är det sant? utropade pappa upprymt.
Ta det lugnt nu! Jag har bara börjat tänka på det, rättade jag.
Nej, Viktor, sa mamma hotfullt. Den här gången blir det av. Och ändrar du dig, så adopterar jag Svea som dotter istället.
Men mamma, hon har faktiskt föräldrar, flinade jag.
Det struntar jag i, svarade mamma strängt. Då kan jag ta dig tillbaka till BB och säga att det blev fel pojke.
Om det behövs, så svär jag på det! nickade pappa och höjde ett skämtsamt knytnäve mot mig.
Idag, när jag blickar tillbaka på det hela, inser jag hur viktigt det är att kunna skratta åt sig själv och att släppa in nya människor även om det känns pirrigt. Familjen är som en kopp te med prinsesstårta bäst när man delar den och vågar vara ärlig med varandra.
