Svetlana’s Struggle: The Long Trek to the Doctor’s Surgery

Dear Diary,

I hobbled my way into the local GP surgery today, my ankle twisted badly after an unlucky stumble. I could barely stay upright when a lanky, bald man zipped past me, cutting in line and disappearing right into the consulting room before I could even reach the reception desk. Exhausted, I slumped onto a chair and muttered under my breath, Typical mennever letting anyone get ahead. A woman standing nearby caught my sigh and replied, Hes been here all morning, trying to sort out a prosthetic. Hes just rushed in again, hoping theyll finally find something suitable. She chuckled and added, Thats Andy Hughes, my neighbour. Hes a good bloke, but lifes never been kind to himlost his leg up to the knee, his wife left him, and hes had no children or close family to lean on. At that instant, Andy, slightly limping, emerged from the doctor’s office with a grin, winked at me and my new acquaintance, and called out, Ladies, shall we make the most of it? before stamping his foot and heading for the exit.

I laughed at the word ladies it no longer felt like it applied to me. I married young, twelve years my senior, but we shared the same zodiac sign, both Canines, and Paul loved dogs as much as I did. We soon got a mastiff, Buster, and I discovered I was pregnant. Friends gushed, What a perfect familyflat in Manchester, a decent car, a cosy cottage up north, a dog, and a baby on the way! Yet at six months, I suffered a miscarriage; we never got to hold our son. Paul tried to console me, then said, Were not as young as we used to be, but we have Buster now. I loved Buster; Paul took him to dog shows, but a dog could never replace a child.

At a show, Paul met Olivia Turner, who also owned a mastiff. Soon enough, Olivia cornered me with the news that she and Paul would have a childshe was young and would bear a healthy baby, she claimed. Shes as fresh as new grass, while youre getting on a bit, she teased. Olivia was at least twenty years younger than Paul, and I couldnt help feeling even older, as if my life had just sped past in a flash. Retirement is just around the corner, Paul would say, as if it applied to me too.

One week later, after my ankle had nearly healed, I returned to the surgery and ran into the same bald man again. Sorry, love, go ahead of me, he said with a apologetic smile, slipping past the queue. When I left the doctors room, he lingered by the door. The nurse called out, Next! and I heard the man whisper, Youre invited, though he never entered the consulting room. He introduced himself, Andrew, but you can call me Andy. And you must be Emma? I figured that from your clear eyes. Fancy a companion for a lone disabled bloke? I replied with a grin, If Im the pretty one, you dont look much like a disabled man at all. We stepped out together; Andy offered his arm for support as I still limped.

He suggested a nearby tea room, Cozy and cheap, my treat. I havent even had breakfast yet. The conversation flowed easily, and he asked to see me again, which I didnt refuse. One evening he confessed, Emma, dont say Im in a hurry, Im just afraid someone will overtake me at a turn and Ill be left behind. Im lame, bald, and youre a beautiful young woman! He paused, then solemnly added, Emma, will you marry me? Dont think we dont know each other well enoughI want to spend the rest of my life learning about you. I have a flat, a steady job, Im a sturdy bloke. He looked at me expectantly, then lowered his head, as if sensing my hesitation. Its no wonder Im asking a disabled man; everyone wants someone fit and wealthy these days.

I burst out laughing, Andy, youre the best. It felt awkward to say yes straight away, but I do agree! Incredibly, shortly after our wedding I discovered I was pregnant again. I never imagined Id have a child; Id long given up hope. Yet joy rushed in, making me feel young, beautiful, and loved once more.

When our son, Charlie, was born with a head full of curls, I marveled, Look at you, Charliesuch a cheeky little curl! Andy ran his hand over his bald head and grinned, Im this bald, knobby thing now, but I used to be a goldenhaired eagle. Our boy has his mothers eyes and his fathers curls. I clung to his shoulder, overwhelmed, I cant believe this is ours. If we hadnt met, none of this would exist. Tears slipped down my cheeks; Andy, startled, whispered, Emma, stop crying, love. Look at our boyhe had to be here. We met for a reason; without you Id be lost. I wiped my tears, hugging him tighter, Im crying from happiness now, truly happy for the first time. My eyes sparkled like tiny diamonds.

It feels as if the greatest wealth is our child and the deepest happiness is love. I finally understand what it means to feel rich.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Svetlana’s Struggle: The Long Trek to the Doctor’s Surgery
Du kommer att hitta din öde. Det finns ingen anledning att skynda sig – allt har sin tid Polina hade en gammal, lite ovanlig tradition. Varje år, dagen före nyår, gick hon till en spådam. Eftersom hon bodde i en storstad var det lätt att hitta en ny spådam. Grejen var att Polina kände sig ensam. Hur mycket hon än försökte träffa en trevlig ung man, gick det aldrig som hon hoppades. De bra killarna brukade alltid redan vara upptagna… – I år kommer du att möta din öde! – spådamen med mörka ögon förkunnade högtidligt, medan hon stirrade på den glänsande kristallen. – Var då? Var ska jag träffa honom? – undrade Polina otåligt. – Jag får samma svar varje år. Åren går, men jag har fortfarande inte mött min öde. Jag har blivit rekommenderad att gå till dig, för du ska vara den starkaste spådamen i hela stan. Jag kräver att du säger exakt var! Annars kommer jag att sprida den värsta ryktesspridningen… – hotade Polina. Spådamen himlade med ögonen. Hon insåg att hon hade att göra med en envis och kanske lite excentrisk person, som inte ge sig i första taget. Hon visste att om hon inte hittade på något nu, skulle Polina sitta kvar till kvällen och blockera kön av andra som ville veta sin framtid. – På tåget kommer du att möta honom! – sa hon med slutna ögon. – Jag ser honom nu … lång blond kille, väldigt snygg. En riktig sagoprins … – Va, wow! – jublade Polina. – Men vilket tåg och när exakt? – Dagen före nyår! – fortsatte spådamen glatt. – Åk till Centralstationen. Hjärtat kommer att visa dig vilken biljett du ska ta… – Tack! – log Polina lyckligt. Polina lämnade porten till spådamen och rusade mot tågstationen med taxi. Vid biljettluckan blev hon lite mindre entusiastisk. Hon stirrade rådvill på tidtabellen och hade ingen aning om vart hon borde resa… – Är ni klar? – sa den otåliga kassören. – Göteborg… Den trettionde december. Sovvagn, – mumlade Polina. Hon föreställde sig redan att hon satt i en mysig kupé, drack te, och att dörrarna plötsligt öppnades och han, hennes tilltänkta, kom in … Väl hemma började Polina snabbt packa väskan med nödvändigheter, för hennes tåg skulle gå sent på kvällen… Hon tänkte inte på konsekvenserna. Vad skulle hon egentligen göra på nyårsafton i en okänd stad? Allt hon ville var bara att spådamen skulle ha rätt så snart som möjligt. Det är tungt att känna sig oönskad. Särskilt på högtider. Alla andra handlade mat och julklappar till familjen. Alla – utom hon. Några timmar senare satt Polina i kupén med en tekopp, precis som hon hade tänkt sig. Nu fattades bara prinsen. – God kväll! – hälsade en äldre dam när hon kastade in sin stora väska. – Var är andra platsen? – Här… – sa Polina vimsigt och pekade. – Är du i rätt vagn? – Jajamän, lilla gumman, – log damen och slog sig ned. – Ursäkta, får jag komma förbi? – mumlade Polina. Äntligen insåg hon att hon gjort något riktigt dumt. – Kan jag gå av? Jag har ändrat mig! – Vänta så ska jag lägga upp väskan bara, – sa damen, som inte förstod vad som höll på att hända. – Nu är det kört… Tåget åkte, – suckade Polina tungt. – Vad gör jag nu? – Vad fick dig att vilja gå av? Glömde du något? – undrade damen. Polina ignorerade frågan och vände sig mot fönstret. Hon visste att det inte var damens fel; det var hon själv som försatt sig i denna situation. Samtidigt plockade den äldre damen, Sveta, fram nybakade piroger och bjöd sin reskamrat. – Jag var hos dottern. Nu måste jag hem, min son och hans fästmö kommer på besök. Vi ska fira nyår tillsammans. – Vilken tur… Själv lär jag fira nyår på stationen, – sa Polina sorgset. De började prata, och så småningom berättade Polina hela sanningen om sitt äventyr för Sveta. – Du lilla vän! Varför springer du till dessa charlataner? – sa Sveta. – Din öde kommer – du behöver inte ha bråttom. Allt har sin tid … Nästa dag steg Polina av på perrongen i en stad hon aldrig varit i förut. Hon hjälpte den äldre damen av tåget och visste inte vad hon nu skulle göra. – Tack, Polina! Gott nytt år! – tackade Sveta henne. – Tack själv! – log Polina sorgset. Sveta såg på henne, osäker på hur hon skulle trösta. Hon insåg att nyår på stationen inte vore den bästa starten på året. – Polina, kom hem till mig! – föreslog Sveta plötsligt. – Vi klär granen, fixar festmiddag… – Men… det känns konstigt… – svarade Polina förvirrat. – Känns det bättre att sitta på stationen? – log Sveta. – Nu åker vi. Punkt slut! Polina accepterade till slut inbjudan. Sveta hade ju rätt – utanför rasade snön, och det fanns ingen anledning att driva omkring. – Sasha och Lisa är redan hemma, – log Sveta. Sasha såg från fönstret när modern kom hem med taxi. Han skyndade ut till hissen och lyfte snabbt hennes tunga väska. – Sasha, hej älskling. Jag har med mig gäst. Det är min gamla väns dotter, Polina, – blinkade Sveta till Polina. – Trevligt! – sa Sasha. – Varsågod och kom in, Polina. Polina såg på den långe, stilige blonda killen och blev röd om kinderna. Det var honom hon hade föreställt sig på tåget. Ödet hade nog ännu en gång spelat henne ett spratt… – Var är Lisa? – undrade Sveta. – Mamma, Lisa är inte här – och hon kommer aldrig mer vara det. Jag vill inte prata om det, okej? – sa Sasha bekymrat. – Okej… , – sa Sveta förvirrat. På kvällen satt de kring bordet, tog farväl av det gamla året. – Polina, hur länge stannar du hos oss? – log Sasha, medan han gav henne sallad. – Nej, jag åker imorgon, – svarade Polina, nästan lite ledset. Hon ville egentligen inte resa från det varma, mysiga hemmet. Det kändes som om hon alltid känt Sveta och Sasha. – Förstår inte varför du har så bråttom? – sa Sveta förvånat. – Polina, stanna ett tag! – Ja, stanna! Vi har en fantastisk skridskobana, vi kan gå imorgon kväll. Stanna kvar ett tag, – bad Sasha. – Ni har övertygat mig, – log Polina. – Jag stannar gärna. Nästa nyår firade de redan tillsammans: Sveta, Sasha, Polina och lilla Arvid… Tror du på nyårsmirakel?