Den olästa boken
Ja, nu går jag, Ingrid! Följ mig inte till dörren. Jag blir sen! Lägg fram skjortan och de blå byxorna till imorgon, glöm inte! De ska hämtas från kemtvätten! ropade Erik från hallen, kastade snabbt över sig sin trenchcoat, stannade upp, granskat sig kritiskt i spegeln, ryckte åt sig hatten och försvann i ett smällande när han drog igen dörren bakom sig.
Det small så att fönsterrutan i köksventilen skallrade till.
Tvärdrag, tänkte Ingrid Mattiasdotter, stängde av vattnet, torkade händerna på förklädet och kikade ut från köket. Allt precis som det alltid varit den solbadande korridoren som ledde ut till hallen, svartvita foton på väggarna, tapeter i ljusblå ränder två breda, två smala; Ingrids kappa på kroken. Och
Ingrid Mattiasdotter rynkade ögonbrynen.
Paketet! Erik hade glömt paketet, och där låg ju smörgåstårtan! Hon hade vaknat i svinottan och bakat, fyllt med purjo och ägg, precis som Erik älskade. Gjort just för idag Erik skulle besöka en byggplats på annan ort, där var det svårt att få tag på god mat. Och hemlagat är alltid bäst!
Med ett raskt ryck tog Ingrid av sig förklädet, drog handen genom det ljusa håret, och som hon var i enkel klänning med puffärmar och en kaffefläck på fållen, grep hon det varma paketet och höll det mot bröstet som en liten bebis. Hon böjde sig snabbt ned för att snappa nycklarna innan hon rusade ut, inte som sist då dörren gick i baklås!
Hon skyndade nedför trappan, grep tag i det blankpolerade räcket som snirklade sig hela vägen mot entrén fjärde våningen, tredje, andra
Ingrid hade kunnat, som alla andra tanter, ropa från fönstret när maken gick ut på gatan, men det var inte värdigt. Hon skulle själv ge honom paketet, passa på att säga hej då, vända kinden till för den där torra, trygga kyssen och ett snabbt farväl.
Hjärtat slog hårt när hon sprang genom porten och ut på gården, nästan så dörren smällde i väggen. Hon var ju långt ifrån ung, närmare femtio än tjugo, och det kändes i knäna.
Hon letade snabbt med blicken efter den bekanta gestalten i grå trenchcoat och ljus hatt.
Erik älskade långa rockar de fick fladdra i vinden, öppna utan knappar, och hatten var alltid på. Han hade mängder för årets olika tider. Ingrid tvättade och borstade dem ömt, köpte nya när det behövdes. Hon tog hand om allt.
Hatten är ju stil! envisades Erik när deras son Mattis, namngiven efter farfar, skrattade åt hans fasoner. Ungar nu för tiden fattar inget om stil, ni är bara syntet och plast!
Var hade Erik tagit vägen?
Där! Han var redan ute på gatan, på väg mot den larmande Lidingövägen. Om Ingrid inte skyndade skulle han kliva på bussen och vara borta, och då
Hon satte fart över gårdsplanen, nickade ursäktande åt tanterna som satt på bänkarna och lapade sol. De granskade henne med snälla ögon, log åt hennes kärlek och lycka.
Vad har hänt nu då? hojtade tant Viola bakom sig.
Matsäcken! Erik glömde den, och här är smörgåstårtan! svarade Ingrid hastigt över axeln.
Viola log förnöjt. Smörgåstårta är bra. Kärlek är bättre.
Ingrid sprang ut på gatan, skulle just ropa men stelnade till, axlarna sjönk, som om solen plötsligt slocknat och mörkret tätnat så att det nästan blev svårt att andas. Huvudet snurrade, hon tog stöd mot stupröret.
Erik stod i busskön, med armen om livet på en ung, prunkande kvinna. Hon skrattade, såg sig om, och han skrattade med, solade sig i uppmärksamheten. Plötsligt slog hon ifrån sig, såg på honom med förakt och ville gå Erik böjde sig snabbt fram, grep hennes hand, ville kyssa den, men damen drog undan och fnös. Möjligen gav hon honom en örfil han rätade på sig, såg sur ut, men började genast fjäska igen, tog fram en karamell ur fickan och räckte fram. Kvinnan log och gapade som en bortskämd kattunge.
Ingrid mådde illa. Herregud. Erik, hennes Erik, respekterad, vuxen, nästan gammal han kryper för en bortskämd, ung kvinna!
Hon bar en vacker sommarklänning, blå med vita prickar, matchande band i håret, eleganta sandaler.
Ingrids blick irrade, förvirrad vad skulle hon nu göra med det där fåniga paketet och resten av sitt liv?
Bussen rullade fram, Erik hjälpte sin flört ombord, dörrarna stängdes.
När bussen gled bort fick Ingrid ett ögonblicks inbillning om att Erik såg rakt på henne. Plötslig skam, för hennes enkla, slitna klänning, hennes trötta tofflor och det här dumma paketet med smörgåstårtan.
Med tunga steg vände Ingrid om, passerade tanterna, nu utan koftor, försjunkna i solens värmande famn. Vid rabatten höll hon på att snubbla rakt in i Viola.
Vad blev det med smörgåstårtan, Ingrid? Hann du inte ifatt honom? undrade Viola, tog ut snuset och nickade mot paketet i Ingrids händer. Med flit kallade hon det matsäck för hon hade aldrig gillat Ingrids självuppoffrande pysslande och gränslösa omtanke.
Hann inte svarade Ingrid disträ.
Synd på maten, sade Viola, jag skickar Benny. Är du hemma?
Ingrid ryckte på axlarna.
Bra. Han gillar mat, jag bakar inte, hatar att hålla på med deg. Han kommer.
Viola skyndade plötsligt iväg, viftade ilsket mot en parkerande grävskopa:
Ser du inte blommorna, din kluns! Flytta dig! skrek hon, överröstade maskinisten. Men Ingrid hörde inte längre.
Hon stapplade långsamt in genom porten, in i svalt, tomt trapphus. Hennes små steg ekade mot marmorgolvet, snyftningarna blandades med dörrens knottriga gnissel och tystnade inne i lägenheten.
Det var slut nu. Slut på familj, trygghet, vardagsvärme. Slut på tillit, slut på tro. Eller, tro på människan vad är det? Men på maken Maken! Honom hade mamma och pappa givit hennes hand till, honom hade de betrott med hennes liv och väl. Vad nu?
Ingrid sjönk ner på pallen i hallen, smörgåstårtan föll ut ur paketet. Katten Findus smög fram, strök sig mot hennes ben, jamade hungrigt, men Ingrid märkte det inte. Hon stod fortfarande kvar där vid stupröret, såg klänningen med de blå prickarna och dess bärare. Och Erik. Och tårarna rann längs kinderna, heta, tröstande, nästan njutbara. Att inte behöva sitta rak i ryggen, inte le som den eviga lyckliga frun, utan tycka synd om sig själv detta enkla kvinnliga elände…
Hur länge hon satt där visste hon inte. Plötsligt slamrade ytterdörren till. Findus hoppade undan i ren förskräckelse.
Dörren skrek till, en huvud stack in genom glipan Benny, Violas man. Ett rundnätt ansikte, bred näsa, busigt lockigt hår. Alltid för enkel, nästan udda i deras kvarter, men ändå på sitt sätt en konstnär och därmed, enligt Erik, alltid lite udda.
Konstnär, Ingrid lilla brukade han säga. Allvarligt talat, galleriägare och allt! Skapande folk är alltid lite knasiga. Annars hade de blivit vanliga.
Ingrid såg motvilligt upp, mötte hans ljusblå vänliga ögon. Hade han inte varit konstnär kunde han blivit präst, tänkte hon flyktigt.
Benny Mattsson? Du? sa hon förvirrat.
Vem annars? sa han enkelt och kom in. Viola sa du hade smörgåstårta över? Köket är byggkaos hos oss, Viola byter ut all inredning Han suckade. Man blir svulten på hungrig mage, ska du veta.
Ett snyft, håret skakade när han klev in, stor som ett hus i solstrålen.
Måste bara ta av mig skorna, ursäktade han sig överdrivet lantligt och pekade på sina våta strumpor. Vanliga, med blå rand. Bara det att det var hål på tån.
Automatiskt tog Ingrid skorna för att torka dem på balkongen.
Ställ tillbaks dem! röt Benny, Ingrid stannade till, förvånad.
Man kan bli sjuk om man har fuktiga skor, viskade hon.
Min kropp, mitt beslut! Tillbaks, sa jag! Benny flinade.
Men Ingrid lät skorna stå kvar, bättring måste få ske. Sådan var hon.
Redan nu slamrade Benny i köket, rotade bland skåpen, smackade förnöjt.
Ingrid! Lilla fru! Kan jag få en kopp te? Länge sen man fick färskt te, mörkt och starkt gärna med citron! Koka! Gud vad jag är trött Han sträckte ut fötterna så långt ut i kulören från dörren att Ingrid nästan snubblade.
Genast, jag ska bara mumlade hon, la tekokaren på plattan. Men i huvudet var det iskallt och snurrigt.
Erik Hur kunde du Så fort utanför dörren?
Nej! Bara en slump, säkert en gammal kollega! försökte hon intala sig på mors visa. Men när han kommer hem möt honom med värme. Håll ut
Benny tittade pillrigt på henne.
Vad gör du? Ska du ge mig gammalt tevatten? Färskt, vill jag be om, det vet du väl! Han höll upp en liten kanna med blåvita blommor, lyfte på locket och sniffade. Nej, kära nån, så här behandlar man inte en gäst! Det där är till soppåsen!
Men nyss kokade jag Det är färskt, smaka började Ingrid, men insåg sitt nederlag och bytte vatten.
Tevatten var ingen match. Men Erik Hur skulle hon leva vidare?
Visslandet från tekokaren fyllde köket, den fräna aromen av exklusivt te spreds.
Nu börjar det likna något! Ta fram en kopp från servisen du vet, den med kobolt och guld. Jag älskar dem. Tveka inte! Och smörgåstårtan på ett fat. Inte det där, jag vill ha det fina! Och medan du serverar, sy mina strumpor, de skaver på tån, det gör ont! Benny nickade entusiastiskt, höll fram strumpan.
Ingrid, respekterad lärare, hade lagt undervisningen åt sidan för hemmets skull; en kvinna med hjärta och rötter tvekade vid synen och tanken på att sy en annans strumpor. Ändå rörde hon automatiskt handen efter nål och tråd.
Då smällde plötsligt Benny näven i bordet. Han växte, blev enorm, brummade hetsigt:
Vad håller du på med, Ingrid Mattiasdotter?! Du låter vem som helst bestämma över dig! Du är ändå hemmafrun här! Herregud! Viola sa det, men jag trodde henne inte! Du brukade vara som en stolt kunglig! Alla beundrade dig. Men nu? Du låter folk trampa på dig, och tiger!
Han gestikulerade så att kannan klirrade. Ingrids ögon blev stora.
Varför kommer du hit då? Varför säger du så här när allt brustit? Erik min Erik Nu brast tårarna igen, flera än tidigare.
Allt blev tyst. Gardinen i draget höll andan, klockan stannade även gatan blev stilla, som begraven i snö.
Benny tog ett djupt andetag:
Just därför har Erik dragit sig undan, Ingrid. Du sög livet ur honom. För länge sedan var du glödande, lämmande ingen oberörd du hade integritet. Men nu? Du förlorade dig i att vara mamma åt Erik, ständigt omhändertagande. Ditt moderskap ersatte din egen människa. Och med tiden lät du honom försvinna till någon annan som lät honom känna sig ung igen
Ingrid förstod inte. Hennes liv hade varit för familjen, men nu allt meningslöst? Hon blev av med arbetet för att vara med Erik, offrat sig, gett upp sitt. Inte ens undervisning i hemmet för elever längre, för Erik blev störd av stöket.
Hon slutade sjunga för att han inte orkade med ljudet, la bort måleriet när Erik blev allergisk mot linoljan. Klänningar, smycken? För vad? Han muttrade om benen när hon bar klackar och de hamnade på vinden.
Hon erkände tyst för sitt spegelbild:
Jag har blivit hönsmamman. Och nickade. Men jag vill ju bara ta hand om, skydda, ge värme
Men all manlig glöd dör så, Ingrid! Ge honom ansvar och jakt. Du skämmer bort honom som ett barn! Benny höjde rösten.
Ingrid förstod ändå inte.
Väninnor hade sällan kontakt. Sonen var sällsynt hemma, plockade matlådor och försvann. Allt var borta nu.
Skärp dig, kvinna! Du är vacker, du är ännu ung! Res dig! Annars fortsätter Erik att åka buss med andra! Och förresten smörgåstårtan är makalös! Var jag arton igen skulle jag bjuda ut dig! Benny skrattade bullrigt och gick.
Kvar stod Ingrid. Med Findus jamande, kalla tårarna på kinden.
Erik kom hem sent, lätt salongsberusad och sliten. Parfym och vin rann ur porerna.
Möte drog ut på tiden, han slängde portföljen åt henne, kved till för ryggvärken. Koka te! Och ge mig potatis, sill och brännvin Ingrid! Hallå?! Jag säger ju
Ingrid tog inte portföljen. Hon kommenderade honom istället att flytta på sig hon måste packa resväskan.
Vart ska du? Vad händer? Erik såg förbluffad på henne, hon var vacker håret i snäckor, örhängen, snygg klänning och låga sandaler. Hon blommade.
Jag ska resa bort. Du får klara dig själv, svarade Ingrid.
Och maten? Skjortan tills imorgon? försökte han bestämt.
Hon log svalt.
Du får ta hand om det själv. Eller be henne komma hit. Adjö, Erik. Det är dags nu.
Hon svävade ut genom dörren. Väskan var tung att bära, men klackarna klickade världsvant i trappan. Klänningen virvlade till i sommarnatten, taxin väntade. Stilla.
Erik rusade ut till trappavsatsen, ville ropa något, men smärtan i ryggen var som en kniv och han blev hängande över räcket, grät tyst.
Ingr…id pep han bara.
Var är du, Ingrid? Massera, ta hand om, värm mig Var är du?
Maja? Är det Maja? stönade Erik i telefonen. Jo, det är jag Nej, jag vet man inte ska ringa Men min rygg, Maja! Jag kan inte laga mat. Kom Du och jag Vadå?
Hon snäste ur luren att läkare får man ringa till annat nummer, och la på. Maja kommer inte hit. Hon är för stolt. Hon är inte Ingrid. Inte alls. Mardröm.
Erik släpade sig ut till köket, fann den kalla smörgåstårtan på fatet, kved. Det här är inte en mardröm det är en katastrof, och allt är hans eget fel.
Dagen därpå kom Ingrid hem, med doktorn och en bukett rosor. Buketten hade hon köpt själv. Hon luktade parfym och tobak hon rökte ibland när det gjorde ont.
Vänta lite, doktorn, ingen spruta än! stoppade Ingrid den höjda sprutan.
Erik stönade, förtvivlad.
Vad?! gnällde läkaren.
Vänta. Erik, vad lovade du henne? Sådana där damer är sällan gratis. Hon lutade sig över hans svettiga ansikte.
Jag är inte gammal! Jag har många år kvar! pep Erik.
Pensionen, sa läkaren torrt. Så vad lovade du? Ut med det, annars går jag!
En tjänst! Och betald utbildning! Men hon ska inte få något! Jag har gjort fel, Ingrid, förlåt! Bara du, bara du räknas!
Hon ska få både tjänst och plats. Du är en man, håll vad du lovar. Du lämnar din arbetsplats. Jag börjar jobba igen. Strykbrädan är där. Vill du inte, så får du skiljas. Fattar du?
Erik nickade, någonstans långt borta i ryggsmärtans djup. Benny stod i dörren, Findus strök förbi. Katastrof.
Jag förstår. Ge mig sprutan, djurplågare viskade han.
Ingrid nickade. Doktorn satte sprutan.
Maja var lycklig nu. Steget i karriären ordnat av Erik, allt på plats. Nu såg hon honom aldrig mer.
Erik slutade på jobbet, alla undrade varför. Han svarade aldrig, bara en gång: Jag lovade. Vad och till vem tyst.
På avskedsfesten bjöd han upp Ingrid, gnistrande i örhängen, dansade tango, såg på henne så som till och med Maja aldrig fått njuta av. Vad är det med Ingrid?
Svaret är enkelt. Hon är allt. Hon är luften han andats hela livet. När den är borta förstår man vad man förlorat. Och faktum är Ingrid är fortfarande en oläst bok, bitterljuv och spännande som svenska sommarjordgubbar. Han lär aldrig läsa ut henne, aldrig vända sista bladet. Gud vill.
Och Maja? Hon var aldrig redo. Eller växer kanske till sig en dag. Livet får visaOch när Ingrid en dag, många år senare, steg av bussen i sensommarskymningen, med en ny bok i väskan och rosigt skratt från dagens lektioner i kinderna, mötte hon Benny utanför bageriet, med mjöl på händerna och konstiga skor. Han böjde sig ner, lyfte på hatten på sitt charmigt slarviga vis och gav henne ett bröd format som ett hjärta.
Tänkte du gått hungrig igen, lilla fru Mattiasdotter?
De skrattade, och hela livet låg plötsligt framför henne, lätt och okänt igen, ogripbart som doften av solvarma jordgubbar och gammalt papper. Ingrid kände värmen i bröstet. Hon bestämde där och då, mitt i dammets dans från vägen och ljudet från kyrkklockan intill, att hennes liv varken låg bakom eller framför henne det fanns exakt just nu, på trottoaren bland damm och skuggor, i varje hjärtformad brödbit och skratt och blick som möttes.
Smörgåstårtan bakade hon aldrig mer åt någon som inte själv kunde be om den. Men Findus fick alltid en extra bit, och ibland, när det regnade och vinden vände, öppnade hon en ny bok, och skrattade högt åt bladen som väntade på att bli lästa.
