9 april
Det har nu gått två månader sedan jag började dejta en kvinna vid namn Siv. Fem år har passerat sedan min skilsmässa, och jag har funnit mig tillrätta i det lugna singellivet. Visst, jag har trivts i mitt trygga, rutinbundna liv, men på senare tid har ensamheten börjat kännas på allvar. Att öppna ytterdörren till en kall och tom lägenhet varje kväll har blivit ledsamt.
Jag är 56 år gammal, hälsan är det inget större fel på och orken räcker. Nyligen bestämde jag mig därför för att skapa en profil på Match.com nog skulle det kunna finnas någon kvinna där, som vill ha sällskap de kommande åren. Till min förvåning hade jag tur redan de första dagarna.
Hennes presentation var enkel och tydlig:
Siv, 56, änka söker en seriös, pålitlig man för långvarigt förhållande.
Profilbilden visade en vänlig kvinna utan onödiga krusiduller, med varma ögon och ett äkta leende. Vi började skriva till varandra rätt snabbt. Jag klargjorde tidigt att jag inte var ute efter evighetslång chatt, utan längtade efter någon att dela vardagen med, resa med, leva med. Siv höll med, och vi bestämde oss för att ses redan den första helgen på ett kafé vid Hötorget inne i Stockholm.
Det första mötet gick över förväntan. Vi promenerade genom staden i aprilsolen, hon berättade glatt om sitt jobb på förskolan och sina barnbarn. Det var skönt att hon pratade lagom mycket och att samtalen flöt naturligt. När vi satte oss på ett café betalade jag, sådant är djupt inrotat i mig den som bjuder, bjuder helt och hållet.
Jag bjöd på klassiska chokladpraliner och blommor ibland. Varenda fredag och lördag ordnade vi kulturella kvällar: ibland blev det teater på Stadsteatern, ibland restaurangbesök, ibland utställning på Moderna Museet, ibland utflykt till Vaxholm med lång lunch. Jag tänkte att vi sakta kom varandra närmare och trivs tillsammans. Och ja, jag har väl lagt ut en bit över tio tusen kronor under dessa två månader det är vad det är.
Siv sa ofta med ett leende: Erik, det är så trevligt att vara med dig. Du är verkligen en riktig gentleman. Jag blev glad, för det kändes att hon uppskattade sällskapet och hade roligt.
Men om jag ser tillbaka nu, fanns det varningssignaler som jag nog valde att ignorera. För det första bjöd hon mig aldrig hem till sig Nej, jag har så stökigt, Barnbarnet är där just idag, Jag är så trött efter jobbet, låt oss ses på stan istället. Jag tänkte att det kanske var blyghet, det kan kännas ovant att släppa in någon i sitt hem efter så lång tid på egen hand. Jag respekterade det och väntade.
Sen upplevde jag en märklig dubbelhet när vi pratade om åldern. När planerna gällde aktiviteter, utflykter eller restauranger, då var hon sprudlande och pigg, ville alltid hitta på saker. Men när jag försökte närma oss på ett mer personligt, intimt plan, förvandlades hon till en sur tant. I biosalongen, när jag försiktigt lade handen på hennes knä, sköt hon genast bort den och sa med bestämd röst: Erik, folk kanske ser oss! Jag svarade att det ju är mörkt och ingen sitter vid oss, men hon stod på sig: Det ser inte värdigt ut. Vi är vuxna människor, inga tonåringar!
Kanske är det idiotiskt, men jag ursäktade det hela med att hon var uppfostrad så och att hennes gränser ska respekteras, framförallt när man inte är tjugo längre. Men jag började inse att vi kanske inte var så lika ändå.
Under våra middagar berättade hon timtals om värk i ryggen och om blodtrycksmediciner. Visst, de flesta har ont någonstans i den här åldern, men det var som att hon nästan njöt av att älta det. Om jag nämnde att jag simmade två gånger i veckan för hälsans skull, rynkade hon pannan: Är det verkligen nödvändigt med sådan ansträngning? Du förstör bara hjärtat. I vår ålder ska man ta det lugnt hemma med en god bok, inte plaska runt i klorvatten! Men jag, jag längtar efter mer än att bara sitta i en soffa.
Igår kom den avgörande prövningen. Vi åt en fantastisk middag på en georgisk restaurang på Södermalm njöt av chinkali och ett glas vin. Stämningen var avslappnad, och jag tänkte att det nu var dags att prata öppet. Efteråt satte vi oss i bilen. Det regnade lätt, vi satt i lugn musik och värme. Jag tog hennes hand, hon lät den ligga kvar.
Jag föreslog: Ska vi inte åka hem till mig? Vi kan dricka te, lyssna på musik, bara fortsätta kvällen i lugn och ro.
Siv blev plötsligt spänd, leendet stelnade. Jag såg hur hennes ansikte blev alldeles kallt.
Erik, vad menar du egentligen? sa hon torrt.
Jag svarade rakt: Jag tycker om dig. Vi är båda fria, vi har träffats i över två månader. Jag vill vara närmare dig är inte det normalt?
Då höll hon ett långt föredrag om skam, värdighet och att sådant är för ungdomar. Hon menade att vi var för gamla, att det är löjeväckande att vilja ha fysisk närhet, att det nu är vänskap, hushållssällskap och djupa samtal som gäller. Hon skrattade nästan åt tanken på intimitet i vår ålder Tänk om någon såg oss jag har rynkor, du har buk! Fy! Så pinsamt.
Jag kände mig nästan smutsig, som om det var fel av mig att ens ha sådana tankar efter åttio dagar av dejting.
Jag försökte protestera: Men varför ska vi ge upp, bara på grund av ålder? Du är vacker, och jag tränar, jag känner mig pigg!
Hon snäste: Det är så det ska vara. Kvinnor i min ålder vaktar barnbarn och odlar tomater, det skulle vara genant inför barnen att leva så här.
Då rann bägaren över för mig. Jag sa: Du verkar aldrig ha sökt en man för gemensamt liv, utan mest någon du kan umgås med som bjuder på restaurang och skjutsar omkring dig. Så fort jag önskar något mer, är det plötsligt helt fel.
Hon blev röd i ansiktet, men av ilska, inte skam. Studsade ut ur bilen och smällde igen dörren utan ett ord till. Jag blev sittande. Att hon försvann där på trottoaren gjorde mest ont i mig själv att jag hade slösat min tid och känslor.
Jag kan mycket väl uppskatta fina samtal, böcker och historia, men jag vill också leva fullt ut. Jag vill inte begrava mina känslor i förtid eller låtsas att livet är över för att samhället tycker så.
I frustrationen raderade jag hennes nummer och avslutade min profil på sajten. Nu har jag bestämt mig: När jag träffar någon igen, ska jag tidigt fråga om synen på närhet. Börjar hon prata om ålder och barnbarnen är allt i livet så delar vi notan, skakar hand och går åt varsitt håll.
Jag undrar: Är jag orimlig som, vid 56, fortfarande vill ha närhet med en kvinna jag tycker om? Eller är det så här det ska vara i Sverige när man fyllt femtio och letar ny kärlek? Varför skapar kvinnor profiler om de ser sin tid som förbi?
