– När jag blir stor ska jag bli en fé!
– Elisabet, varför just en fé, då?
– För att det är det jag vill!
Elisabet kröp ner från moderns knä, där hon just tagit emot gratulationer på sin femårsdag, och rätade till sin fluffiga kjol.
– Mamma, féer är alltid vackra och kloka! Och de kan allt! Det ska jag också kunna!
– Självklart, älskling! Kristina sträckte sig efter dottern för att krama henne, men Elisabet gled undan och tog några steg bort.
– Får vi tårta snart?
– Snart, gå och lek med de andra barnen så ropar jag när det är dags, okej?
– Okej!
Kristina log medan hon såg de lockar, som hon omsorgsfullt lockat på morgonen, studsa över dotterns axlar när hon sprang iväg.
– Så målmedveten hon är redan! Och smart! Vilket barn i den åldern kan uttrycka sina önskningar så tydligt? Tänk, hon säger att hon kan allt!
– Det viktigaste är att aldrig förstöra den tron hos henne, instämde Kristina bästa vän, Anna. Många börjar genast prata om verkligheten, om att gå den hårda vägen och så vidare när de hör sådant från sina barn. Men man borde tro på barnet. Då kan de verkligen allt, jag vet. När min Malin började i modellstudion första gången
– Ja ja, Malin är verkligen underbar! Kan ni hjälpa mig? Dags att skära tårtan, sa Kristina och snurrade lätt på klacken mot köket.
Det stora huset ekade av barnens röster. Golvet var täckt av färgglatt konfetti och rester efter smällda ballonger. En lite ledsen bukett tulpaner hade någon kastat i ett hörntulpanerna hade Kristinas mor Eva skickat för att gratulera barnbarnet. Nu bodde Eva här i samma stad, men förr hade hon sällan hälsat på dottern, utan föredragit att passa barnbarnet i sin egen lägenhet.
– Jag känner mig inte riktigt hemma här, Kristina. Allt är så påkostat, jag är rädd att ha sönder något.
– Men mamma, vad är det för snack? Vi lever så här för att vi sliter för det. Andreas jobbar dag och natt, det gör jag också. Vi har rätt att unna oss.
– Jag trivs ändå bättre i min egen lägenhet.
– Du gör som du vill, bara Elisabet mår bra.
Eva hade hjälpt till att ta hand om Elisabet ända sedan hon föddes.
– Jag har inte tid, mamma, Kristina brukade lägga smink snabbt innan jobbet. Om jag stannar upp nu är allt kämpat för de senaste fem åren bortkastat. Det går så snabbt allting, och jag måste tänka på Elisabets framtid.
– Men är det inte viktigare att mamman är nära när barnet är litet?
– Mamma, inte nu igen! Ingen annan bryr sig om mitt barn som jag gör!
– Men Andreas, då?
– Jo, han är pappa men… män kan alltid gå, mamma. Och sen då?
– Var får du de där tankarna ifrån, min dotter? suckade Eva. Har han någon annan?
– Inte vad jag vet. Men när skulle jag hinna ta reda på det? Jag halkade verkligen ur livet under graviditeten och det första året med Elisabet. Jag behöver komma ikapp, mamma! Och du hjälper mig med det, visst?
– Självklart hjälper jag dig, sa Eva och lutade sig över spjälsängen. Så liten… Du var större.
– Liten är okej. Hon växer till sig.
Elisabet var bräcklig och ofta sjuk som liten. Förkylningar avlöste varandra och Eva blev snart van vid att ringa sin barnläkare. Kristina hade sällan tid med sådant.
– Mamma, hon har inte ens 39 graders feber. Sköt det! Jag har ett möte, måste lägga på.
Elisabet kramade Evas hals med varma armar och grät tyst mot axeln.
– Det går över, lilla vän. Vi gör lite saft och så läser vi en saga, vill du höra om en fé?
– Ja!
Den färgglada sagoboken med féer köpte Andreas i London.
– Men den är ju på engelska! utbrast Eva och bläddrade i boken.
– Ju förr hon lär sig ju bättre. Du har ju jobbat som lektor på universitetet. Det här klarar du!
– Det gör jag nog. Vi får börja med språket tidigare bara.
Elisabet och deras små äventyr fyllde snart Evas liv och det var hon tacksam för. En mening, ett syfte. De tio senaste åren, sedan Kristina tagit examen och gift sig, hade varit som i dimma. Deras möten hade blivit sällsynta. Eva saknade tiden då Kristina satt i köket efter skolan och berättade om sin dag över te med mynta. Dottern var Evas hela värld.
Kristina kom tidigt till. Hon var nitton när hon fick Kristina och hade snabbt gift sig med en kurskamratett äktenskap som tog slut efter ett år. Lilla Kristina blev den enda påminnelsen om starka känslor Eva aldrig känt igen. När Kristina var två blev Evas mamma sjuk; Evas liv handlade bara om att ta hand om en sjuk förälder och en liten tjej. Om utseende brydde hon sig intemen Kristina blev vacker där Eva varit vanlig. Då ville Eva ge Kristina alla möjligheter: dans, musik, språk. Tillsammans gjorde de allt. Vid studentexamen vågade Eva tänka att hennes dotter blivit precis så bra som en mor kunde önska sig.
Men Kristina var stenhård när det gällde sina egna intressen. Hon lät ingen säga taskiga saker till henne utan att svara. Hennes behov kom alltid först.
– Mamma, de här skorna måste jag ha till min första arbetsintervju. Det är viktigt!
Eva tog semesterkassan och gav henne. Vem bryr sig om resorhuvudsaken att Kristina lyckas.
Bröllopet med Andreas var kulmen på Evas ansträngningar. Med tårar i ögonen såg hon sin vackra dotter skrida genom den finaste restaurangen i stan. Andreas gav Eva obehag, men hon tröstade sig med att dottern att det var ett partnerskap, inte bara kärlek.
– Men mamma, det ska vara rättvist. Vi är jämlika partners från bröllopsdagen. Jag tänker aldrig kräva hans gamla pengar. Jag ska bara ge honom en son, då får jag mer.
– Det känns märkligt
Men det är rätt och modernt, mamma.
Livet kretsade sedan kring Kristinas företagstartat av Andreasoch hennes kamp för att kunna uppfylla kontraktet: få en son.
När Elisabet föddes var det oväntat.
– Jag hade ju fått veta tre gånger att det skulle bli pojke! Kristina viftade med den blå filten. Ser hon ut som en pojke?
– En liten flicka är inget att vara upprörd över, Kristina.
– Nej, det är bara inte vad jag väntade mig. Och så är det tiden, allt detta…
Det kommer en son, Kristina. Ge det lite tid.
Men tiden rann iväg. Kristina jagade mellan läkare och affärsmöten. Efter att ha testat alla kliniker i stan gav hon upp.
– Jag har försökt allt, mamma.
– Kanske dags att tänka på barnet du redan har?
– Mamma!
– Vadå? Elisabet fyller fem, hon är fantastisk! Och vem säger att fäder bara älskar söner?
Kristina tänkte på det. Kanske hade mor rätt.
– Då måste Elisabet vara hemma.
– Kristina
– Det är inte förhandlingsbart. Hon är för ofta hos dig.
– Men hon är ju van vid mig!
– Det förändras inte. Du ska vara med henne, ingen nanny. Vi har bil, hjälp kanske du kan flytta in till oss?
– Nej, det passar inte. Men jag vill tillbringa så mycket tid med henne som förut.
Saker förändrades. Vid första tecken på feber packade Eva sin väska och flyttade in. Allt för Elisabets skull.
– Här har du plats och barnet bredvid, nu behöver du inte oroa dig!
Eva såg sig omkring. Jo, Elisabet är nära nu
Hon såg förstås att dotterns äktenskap höll på att glida isär, men valde tystnad. Elisabet, alltid lite rufsig, rusade nu runt i rummen.
– Mormor, här är det större än hos dig! Nu kan jag ha hund va?
– Det får du fråga mamma och pappa om, älskade vän.
Är det inte ditt hem också?
– Nej, mitt hem är min lägenhet. Här bestämmer mamma och pappa.
Och du får inte ens säga nej?
Jo, hälla ut mjölk kan jag säga nej till. Men välja husdjur nej.
Okej!
Elisabet satte sig fundersamt på golvet. Eva kände igen den minenprecis som Kristina när hon ville något; det brukade alltid sluta med att viljan gick igenom.
– Jag ska prata med pappa! Och Elisabet reste sig.
Redan samma kväll gick hon in till Andreas arbetsrum mitt i ett telefonsamtal.
– Älskar du mig, pappa?
Han såg förvånad ut. Han träffade dottern så sällanrelationen bestod oftast av ett Hej, lilla vän. På Evas förslag om att spendera mer tid brukade han nicka och genast glömma.
Klart jag älskar dig. Alla föräldrar älskar sina barn.
Jag vill inte att alla ska det. Jag vill att du älskar mig.
Vad vill du? En ny leksak?
Nej. Jag vill ha en hund.
En robot?
Elisabet spärrade upp ögonen:
Nej, en levande hund!
Andreas suckade och gnuggade näsroten:
Stor?
Det kan vara en liten, bara den är snäll.
Du får välja en. Vi köper hund.
Kristina höll inte med och de bråkade hela kvällen, ovetande om att Elisabet satt utanför och lyssnade. Eva, som fått högt blodtryck, lade Elisabet tidigt. Men flickan tänkte inte sovahon visste nu att det skulle bli en hund.
En liten spets levererades några dagar senare. Två månader efter Elisabets födelsedag flyttade hon och Eva tillbaka till mormors lägenhet. Kristina drack tyst sitt kaffe på morgonen och undvek både sin mor och dotter.
– Mormor, varför?
– Jag kan inte berätta än, min vän. Mamma förklarar sen.
– Ska vi bo här alltid nu?
– Ja, det verkar så.
När Kristina några dagar efter kalaset klev in i Evas sovrum med den lilla resväskan fick Eva ont i hjärtat.
– Packa mamma. Vi flyttar. Packa även Elisabets saker, jag har inte tid.
Eva hade frågor men svaret syntes i dotterns blick.
Jag gör allt, Kristina… Ge mig en halvtimme.
På kvällen serverade hon te och försökte möta dotterns blick.
– Fråga inte mamma. Vi ska skiljas.
Eva flämtade och sneglade på dörrenmen Elisabet var i ett annat rum.
– Han har träffat en annan. Och fått sonen han ville ha…
Kristina dolde ansiktet vid knäna. Eva ville trösta, men dottern skrattade istället.
Jag trodde du grät…
Det är ingen idé. Jag lyckades inte…
Varför Andreas valde en annan blir Evas hemlighet. Skilsmässan var enkel. Efter ett halvår flyttade Kristina till eget boende med Elisabet. Livet gick vidare, på annat spår, men ändå framåt.
Elisabet växte och blev envis och begåvad. Allt handlade om henne. Kristina gav efter, men Evas invändningar hjälpte inte.
– Så kan man inte göra, Kristina.
– Vad vill du? Hon är en klipsk och driftig flicka som vet vad hon vill. Det är en gåva idag.
– Men jag tycker synd om Elisabet.
– Gör inte det. Hade jag tänkt mer på mig själv då hade jag kanske varit kvar med Andreas. Men jag tänkte på honom. Hur dumt var inte det…
– Det är dumt att inte se sitt barn! Eva höjde rösten. Hon vill ha en mamma!
– Hon har dig.
– Tur är väl det! Men det vore bra om hon hade dig också.
– Varför det? Hon lyssnar ju ändå på dig.
– Det är för att jag kan säga nej! Det kan inte du.
– Jag vill att hon ska veta att allt är möjligtoch jag vill hellre vara en vän än en väktare.
Eva suckade.
– Men om det en gång inte går? Om hon inte får det hon vill ha?
– Då lär hon sig. Hon är smart.
Eva gav upp. Kristina lyssnade ändå inte. Elisabet gick sin egen väg.
Kristina arbetade jämt; ibland tog hon med Elisabet till stadens butiker.
– Du ska inte vara sämre än andra. Utseende fixas med rätt kläder och smink. Lär dig det.
Detta lyssnade Elisabet på. Kristina hade gott om stil. Elisabet hade inte moderns utseende men kroppen påminde om henne, och garderoben fylldes med kläder från mammas skåp.
– Det där kan du ta, och det. Inte de därde är för vuxna.
Flickorna i skolan avundades Elisabets sminkväska.
– Du ska vara snäll mot din hud. Billigt smink förstör den. Var rädd om dig, Elisabet.
Eva såg och försökte påverka, men förgäves. Elisabet tog studenten och började på universitetsamma som mor och mormor. Studielivet slukade henne.
Så hörde Eva det sistElisabet skulle gifta sig.
– Vem då? Tekoppen gled ur hennes hand, gick i kras på köksgolvet.
– Erik… fast han kallas bara Erik av vännerna. Min Erik!
– Vem är han, Elisabet?
– En lärare, men inte min. Han jobbar där bara!
Han är inte gammal, mormor. Han är jättetrevlig.
Att Erik var gift fick Eva veta av Kristina.
– Men hur kan du, Kristina? Eva grep sig för pannan. Det är fel!
– Är han en idiot då? Att bara tas? Vad säger du, mamma. Fokusera på ditt barnbarns lycka.
– Men blir hon lycklig? Eva slängde ett glas i diskhon.
Bröllopet var dystert. Eriks föräldrar dök inte upp. Andreas hade flyttat och löste närvaron med en ny lägenhet. Kristina möblerade den efter sitt tycke.
– Mamma, kolla klänningen! Den är som en féklänning!
– Klänningen heter Fé, förklarade expediten. Det kändes som ett tecken.
– Nu ska mitt liv bli som en saga, sjöng Elisabet.
– Allt ska ordna sig… Kristina kramade spetsen mellan fingrarna.
Eva uthärdade timmarna på stadshuset innan hon tog en taxi hem.
– Mår inget vidarevill inte förstöra festen.
När hon satt i bilen såg hon bakåt. Elisabet stod med Erik och väntade på att få släppa en vit duva. Eva rösbarnbarnet liknade den rädda vita fågeln som ville loss från hårda händer.
– Vad kan jag göra, Herre Nu är det för sent. Ge mig styrka, den behövs
Elisabet skilde sig mindre än ett år senare. Strax efter att dottern fötts. Eriks nya flickvän var Elisabets kursare. Elisabet, som var gravid, hämtade papper på universitetet och fann honom med den nya i ett tomt klassrum. Hon gick därifrån utan ord, slog igen dörren så fönsterrutorna skallrade.
– Vad hände?
– Dags för sanering, Elisabet pekade mot klassrummet. Där kryllar det av ohyra.
Hon plockade ihop papperna och ringde sin far.
– Ger du upp, frågade Kristina. Har du försökt sätta honom på plats?
– Varför skulle jag, mamma? Det var aldrig bara mitt. Någon annan ville också ha. Jag trodde alltid att jag fick allt bara jag ville. Men tänkte aldrig på att andra också har drömmar…
– Vad menar du?
– Hon som fanns före mig ville nog också ha en pappa åt sitt barn, ville ha kärlek. Men jag kom och tog det. Nu tar någon annat det från mig. Det är rättvist, mamma
– Du pratar som ett barn.
– Nej, mamma. Jag är inget barn längre. Févingarna bär mig inte. Jag har blivit vuxen.
Kristina pratade vidare, men Elisabet lyssnade inte längre. Besluten måste tas om framtiden.
Eva packade, torkade tårarna och höll ett öga på sitt barnbarnsbarn.
– Det ordnar sig, älskling. Mamma är stark.
Kristina följde dem inte. Eva lämnade bara nycklarna.
– Glöm växternata hand om dig istället.
Några år senare promenerade en ung kvinna genom den gamla parken. Flickan bredvid henne, som var nästan identisk till utseendet, var hennes dotter.
– Titta vad vi gjorde på förskolan, ropade flickan och grävde fram en pinne med en stjärna av glittrig folie. Oj, den blev tillknycklad!
– Vad är det, Saga?
– En trollstav! Som féerna har. Fast lite bucklig.
– Spelar väl ingen roll! sa Elisabet, rätade ut stjärnan och svepte staven. Ser du? Den fungerar!
– Hur vet du det? Vad önskade du?
– Att vi ska må bra! Och vara friska!
– Nää Saga blev dyster. Mormor är ju på sjukhus.
– Jo, fast nu är hon hemma.
– På riktigt? Saga hoppade till.
– På riktigt! När vi kommer hem möter hon dig.
Ge mig staven! Min tur! Hon ryckte åt sig staven och viskade något.
– Vad önskade du nu?
– Säger inte!
– Det är inte rättvist, Elisabet log och rättade till dotterns mössa. Jag sa ju min.
– Okej. Jag kan berätta en grej. Jag önskade att vi alltid ska vara tillsammans…
– Menar du med mormor?
Saga nickade.
– Det kan jag inte lova. Jag är ingen riktig fé. Bara lite. Allt styr vi inte självamen vi kan älska varandra ändå, även på avstånd. Det vet vi även när vi är borta från varann, eller hur?
Saga nickade och höjde trollstaven igen.
– Då ändrar jag min önskan, okej?
– Vad du vill!
– Jag vill att mormor ska bli helt frisk, och att vi får vara tillsammans länge, länge. Går det, mamma?
Elisabet reste sig, borstade av kjolen och nickade allvarligt.
– Det är det finaste du kan önska! Nu går vi och visar mormor din magiska stav. Hon har nog också något hon vill önska sig. Hon är den riktigaste fé jag vet.
– Är hon?
– Ja, verkligen. Den allra bästa på hela jorden.
