Farmor på timmar
Sven-Erik, ursäkta mig, men jag måste faktiskt gå lite tidigare idag. Min dotter är sjuk, kan jag få smita iväg?
Lovisa la fram dagens papper och bokningslistan för morgondagen på skrivbordet. Det var fortfarande en timme kvar av arbetsdagen men förskolan hade ringt två gånger och till sist chansade hon på att be om att få gå tidigare. Hon hade ju verkligen bara snubblat in på byggföretaget, med minimal erfarenhet som sekreterare och knappast de rätt utseendemässiga fördelarna som funnits i platsannonsen. När hon stod framför spegeln innan intervjun hade hon skakat på huvudet:
Nej, det där stämmer inte in på mig.
Den urgamla koftan som hon haft i evigheter såg fortfarande okej ut, men kjolen ja, mamma hade sytt den av en stuvbit hon fyndat på sybehörsaffären, och lagt ner hela sin själ i varje söm.
Den här blir minst lika bra som en köpt, ska du se.
Klart den blir det, mamma! Och ingen annan kommer ha en likadan, jag lovar! svarade Lovisa och överdrev lite, mest för att ge sin mamma ett leende.
Pengar för att shoppa kläder fanns det aldrig gott om hemma. Lovisa mindes tiden när pappa fortfarande levde inget problem att köpa något nytt och snyggt. Men efter att han försvann så var det annorlunda. Mammas lön som undersköterska räckte aldrig riktigt till. Ändå klarade de sig bäst de kunde, ända tills farmor blev sjuk. Relationerna mellan mamman Sofia och farmor Ylva var, ska vi säga, spända.
Sofia! Du har ett problem med familjen, det är inte så konstigt med din bakgrund. Men nu är du en del av vår familj, så vänj dig vid att vi tar hand om varandra.
Lovisa var så liten när hon hörde sånt att hon mest tyckte det lät tjusigt och betydelsefullt. Det tog ett tag, men så småningom fattade hon att fina ord var allt det var. Det var bara åt ett håll man skulle ta hand om familjen. Mamma Sofia fick ta hand om farmor, lägga största delen av sin redan magra lön på henne, medan farmor gärna tog emot men knappt bemödade sig med ett tack. Klagomål och gnäll rann ur henne som vatten ur en luttrad kaffepanna.
Mamma! Varför säger du inget tillbaka? undrade Lovisa oförstående när farmor hade haft sin sedvanliga lilla predikan.
Förstår du, Lovisa, ibland är det bättre att vara tyst. Jag tar det inte personligt. Och jag vet att det där egentligen inte handlar om oss, hon är sjuk och väldigt ensam. Det är bara vi kvar. Syskonen har hon lyckats bli ovän med och släkten har redan tagit avstånd. Sofia vek noggrant ihop den strukna tvätten igen. Och jag har lovat din pappa att aldrig lämna henne. Det är så man får stå sitt kast.
Lovisa ville så gärna ruska om farmor och säga allt hon tyckte, men Sofia var alltid snäll och lugn och stoppade henne:
Inte nu, Lovisa. Hämnas gör vi på andra sätt det viktigaste är att vi kan vara trygga i att vi gör rätt.
Lovisa visste ofta att farmor faktiskt inte hade det särskilt dåligt ställt. Hon bodde i en stor våning, hade dessutom en extra lägenhet att hyra ut, en riktigt rejäl svensk pension och fastrar slöt sig till hennes sparande på banken. Ändå tog hon emot mammas pengar utan att blinka.
Mamma, varför i hela friden behöver hon dina pengar? Räcker det inte för henne? undrade Lovisa medan hon antecknade i hushållsboken som de tjuvhöll över inkomst och utgifter.
Lovisa! Sofia smällde disktrasan i diskbänken, men blicken mjuknade direkt. Det är farmors pengar. Inte våra, och kommer inte bli våra. Kom ihåg det. Det är inget vi kan räkna med.
Lovisa förstod egentligen vad mamma menade först mycket senare. När farmors testamente och ett avskedsbrev hittades i nattduksbordet, och allt visade sig gå till släktingar.
Hon tyckte att du liknade mig för mycket. Det var fel blod sa hon… Sofia ryckte på axlarna. Men jag vet bättre. Du är din pappas dotter och det är jag stolt över. Ta det goda ur vår familjshistoria, strunta i resten.
och det gjorde Lovisa. Hon gick vidare, tog studenten, pluggade vidare i Umeå och fick sin lyckokjol att följa med som ett turnummer. Det var i den hon tog sina första föreläsningar, och senare fick jobb vid universitetet. Och i den blev hon också bekant med pappan till sin dotter, Alma. Kjolen hade hängt med, precis som den skulle enligt mamma.
När hon senare satt på personalavdelningen flinade de bakom ryggen men Lovisa mindes sitt löfte till mamma, lyfte hakan och svarade på frågorna.
Inget jobb före detta, inga barnflicksuppdrag? Varför sekretariatet?
Tja, jag vill prova något nytt. Hon ansträngde sig för att verka samlad, fast knäna var smöriga.
Av någon anledning svarade de ja. Hon fick jobbet. Hon hörde aldrig vad kollegorna sa bakom stängda dörrar.
Mona, varför tror du chefen tar in en sån här kuf?
Han har väl någon svaghet för smarta kvinnor. Se bara, ni kommer få se fixar man bara till henne lite så vinner hon över hela gänget! Sluta snacka, börja jobba!
Med Sven-Erik, chefen, gick det så där pang direkt. När han såg henne läsa bruksanvisningen till kaffemaskinen skrattade han:
Första gången jag ser någon läsa instruktionen istället för att bara trycka på knappar på chans. Vi kommer funka bra ihop!
Lovisas arbetsuppgifter var ganska enkla och Sven-Erik gillade ordning. Snart märkte han att hon hade järnkoll. Lovisa höll koll på alla, förde scheman och mötesbokningar med militär precision, fixade, ställde in och ordnade så att alla parter blev nöjda när något ställdes in. Det enda hon ibland fick höra var när hon gick tidigare för att ta hand om barnet.
Lovisa, jag förstår, men snart har du varit borta så ofta att jag inte har någon sekreterare alls kvar. Sven-Erik gnuggade tinningarna.
Ont i huvudet? Ska jag ge dig Alvedon?
Nej, det går över, tack ändå. Men du, kanske finns det någon farmor, barnvakt eller släkting som kan hjälpa när Alma blir sjuk?
Jag har verkligen ingen kvar. Min mamma finns inte mer och släkt har jag ingen direkt kontakt med.
Det var tråkigt. Har du tänkt på att anlita barnvakt då?
Inte rimligt ekonomiskt just nu. Men du har rätt, det är mitt problem. Förlåt för att det blir så här.
När Lovisa sen gick ut från kontoret kände hon hur hela kroppen var i sirap. På förskolan satt Alma och väntade med snorig näsa, hemma väntade disk och städning, och egentligen ville Lovisa bara sätta sig ner och skrika rakt ut i frustration. Varför ska allt vara ett motlut?
Men svaret? Jo, som mamma Sofia alltid sagt:
Alla möter inte bara fina människor i livet. Men de goda du ändå möter, dem får du hålla hårt i!
Och om man inte möter någon alls då?
Det går inte, Lovisa lite matematik på det, det finns alltid någon där ute, skrattade Sofia. De flesta är inte elaka, bara upptagna av sig själva. Tänk om du får möta fler av den stillsammare sorten!
Lovisa suckade när hon tänkte på sina egna misstag. Almas pappa, David, var en lysande, smart fysiker och eldades av sina stora framtidsplaner, men de passade visst inte ihop. När han fick chans till en forskartjänst i Tyskland tog han den, strax efter att han friat.
Vi kan väl vänta med barn några år? Inget att bråka om.
David Jag blir mamma nu, det funkar inte att bara vänta
Han såg sammanbiten ut och Lovisa såg att det redan var för sent.
Måste du bestämma dig så snabbt? Han gick nervöst fram och tillbaka i rummet.
Japp, och du får ta hand om ditt. Jag fixar mitt.
De sågs aldrig igen.
Alma föddes en månad efter att mamma Sofia gått bort i en stroke på jobbet, omgiven av kollegor men ändå för sent. Lovisa torkade sina tårar.
Sen, mamma, då ska jag gråta. Men nu måste jag klara av allting först…
Tid för gråt fanns förstås ändå aldrig. Alma var liten, sjuklig och behövde ständig översyn. Lovisa gick som i trance tvätta, trösta, handla, städa, mata. Hon slutade på universitetet, orkade inte med pratet bakom ryggen.
Förlåt mamma, jag är nog lite överkänslig. Men jag orkar inte mimade hon till mammas gamla foto.
När Alma kommit in på förskolan blev det inte mycket lättare; de var sjukskrivna halva tiden så ett riktigt jobb var bara att glömma. I stället städade Lovisa några kvällar på en frisersalong för att få ihop till hyran. Hon intalade sig att det skulle ordna sig, så småningom.
En dag hämtade hon Alma tidigt från förskolan, tog vägen om apoteket och sprang in i trapphuset där grannen Anna fångade upp henne.
Igen? Anna nickade åt Alma som såg rödmosig ut.
Andra gången den här månaden. Kommer nog bli sparkad snart… fast han har ändå hållit sig frisk ett halvår!
Det är ju normalt! Min var frisk ett år och sen blev det en släng var tredje vecka. Kan du inte anlita en barnvakt då?
Har inte råd… sliter på ändå.
Nä, visst, barnvakt är dyrt. Om ändå din mamma fanns kvar.
Ja, det hade varit nåt. Nåväl, vi ses! Lovisa klev in och snörvlade till.
Livet kändes verkligen ganska grått just då.
Men när Alma hade fått välling och somnat, hörde Lovisa ett försiktigt knackande på dörren. Hon blev förvånad, det var ju kväll. Där stod Gudrun, en äldre dam från porten bredvid, konstant klädd i stickad väst och filtskor.
Hej, Lovisa! Släpper du in mig eller tänker du förhöra mig i trapphuset? sa Gudrun med ett snett leende.
Oj, förlåt, välkommen in! Lovisa flyttade på skorna.
Köket där? Kom, vi vill inte väcka barnet.
Vad var det här?
Gudrun la händerna i knät och såg allvarligt på Lovisa:
Det är du som söker farmor på timmar, va?
Eh, vadå?
Någon som ställer upp när barnet är sjukt och du måste jobbet. Jag är ledig! Anna sa att du behövde hjälp.
Jaha men varför, alltså hur
Men frågvis får man vara! Du ska anförtro din dotter åt mig, då är det väl lika bra att du får veta allt. Fråga vad du vill, eller så berättar jag själv och du bestämmer om det här är något för dig.
Lovisa slog sig ner, bjöd på thé och placerade Ramlösan i närheten.
Gudrun berättade:
Född här i Uppsala. Jobbat större delen av mitt liv på fabriken med min man. Han gick bort ung. Två söner har jag men de bor långt bort och hälsar nästan aldrig på. Fyra barnbarn har jag, men deras mammor vill helst att deras mammor tar hand om ungarna. Så… farmorjobb blev det aldrig, och räkningarna tänkte jag kompensera mot ett par famnfulla bullar och några timmars sällskap.
Ta natten och tänk på saken. Jag tar inte mycket betalt, jag behöver mest sällskap. Svara imorgon.
Lovisa låg sömnlös halva natten men bestämde sig till slut man måste våga ge folk en chans. Nästa dag tackade hon ja.
Snart var samarbetet igång, som Gudrun kallade det:
Du jobbar, jag jobbar, och Alma slipper ligga och tråka i soffan. Win-win!
Får du hjälp av dina barn?
Lite ibland, men nja, de har sitt. Jag fixar mitt, vi är väl inte några veklingar?
Första veckan var Lovisa som en hök, men såg snart att Alma stormtrivdes. Farmor Gudrun kokade hallonte, skar upp apelsiner och berättade sagor för Alma, som lärde sig både läsa och spela schack på nolltid.
Du, hon är ju superklipsk ungen. Schackklubben nästa! Och simskola kan jag ta henne till, bara så du vet.
Snart simmade Alma som en liten säl och var schackmästare på fritids.
Hur skulle jag ha kunnat göra detta annars? Jobbar ju jämt! berättade Lovisa för Anna. Bättre än vilken förskollärare som helst!
Perfekt, då snor jag Gudrun när Svea vuxit till sig! skrattade Anna.
Alma började skolan, barnvaktsbehovet avtog men relationen till Gudrun höll i sig. De blev som en liten familj.
Lovisa, du är för begåvad för att sitta bakom mitt skrivbord. Med din utbildning kan du göra vad som helst! sa Sven-Erik en dag. Dags att gå vidare!
Lovisa fick utbildning och ny tjänst och plötsligt blev ekonomin bättre, framtiden ljusare.
Det gläder mig så för er skull! sa Gudrun med ett leende och värmde kaffekoppen.
Därför blev Lovisa orolig när Gudrun plötsligt slutade höra av sig. Inga samtal, inga sms. Inte ens Anna visste något.
Har du ringt sjukhusen?
Ja, överallt. Men de säger att jag inte är närmast anhörig.
Barnen då?
Vi vet inget. Kan inte komma. Kan du tänka dig, hennes egna söner
Tur ändå att hon har dig, Lovisa.
Till slut letade Lovisa själv på vårdcentraler och sjukhus så mycket man kan i Sverige innan de rullar ut den röda sekretessmattan.
Gudrun låg på lasarettet, inlagd efter att hon ramlat och slagit huvudet. När Lovisa väl kom fram satt hon där lika trulig som vanligt, åldrad och lite skör.
Vem är du då? undrade Gudrun när hon vaknade till liv.
Jag, det är Lovisa! Vi fixar det här. Nu vilar vi, sen minns vi.
Gudruns söner dök aldrig upp, men Lovisa hämtade hem henne och såg till att det fanns rent, mat och trygghet. Alma, nu tio-årsåldern, tog över plikterna att passa farmor.
Vill du spela lite schack, Gudrun? Ska jag värma laxen eller grytan?
Gudrun kallade Lovisa för dotter och Alma för sitt barnbarn. Ingen iddes rätta henne. Vad spelade det för roll vad det stod i folkbokföringen?
Ett halvår senare dök en av Gudruns söner, Mattias, plötsligt upp i trappuppgången när Lovisa kom släpandes på prinsesstårta till Almas födelsedagskalas:
Hej, jag är Mattias… Gudruns son.
Trevligt! Nu har du hittat hit.
Ja, eh… Får jag träffa mamma?
Hon är inne i köket. Men det är bäst du är beredd, det är inte riktigt som förr.
Mattias blev stående och såg förvirrad ut medan Lovisa ledde in honom. Gudrun kände inte igen honom, men Alma hämtade kaffe åt farmor och såg nöjd ut.
Kommer farmor bo kvar hos oss nu, mamma?
Ja, älskling, det blir bra så.
När Mattias skruvade på sig, sa Lovisa:
Sätt dig ner med henne en stund om du vill, men vi tänker inte flytta på henne någonstans. Hon har det bra här.
Får vi komma och hälsa på?
Det är klart ni får. Hon är ju er mamma!
När han gått såg Lovisa efter honom genom nyckelhålet. Hon gissade att det kanske dröjde innan han kom igen men det fick vara. Hon satte på kaffepannan och tårtan räckte inte riktigt ändå.
Alma, sätt på te. Det ska firas! Och farmor ska ha största biten!
Lite socker på livet, mamma!
Just det, det behöver vi med!
Och så var allting ganska lagom, svenskt och tryggt, trots all oro som livet brukar ordna sig till slut, på något vis.
©Utanför fönstret färgades himlen persikorosa av kvällssolen. Gudrun snusade till i fåtöljen, Alma räknade pjäser och Lovisa diskade på rutin, men i hennes bröst fanns ovanligt mycket ro. Allt det svåra sjukdomar, ensamhet, ekonomiska bekymmer fanns där fortfarande, men hade fått nya färger, mildare konturer. De satt till bords, olika generationer och livsresor, sammanflätade av kärlek som vuxit fram dag för dag. Inte för att de måste, utan för att de ville.
Alma räckte Gudrun en extra stor bit prinsesstårta och fnissade:
Farmor, om man sparar det finaste till sist, blir det bäst då?
Alltid, ungjänta, alltid, svarade Gudrun och pillade loss marsipanen först.
Då ringde det på dörren igen. Anna och Svea stod utanför med ballonger och rabarberpaj, och plötsligt fylldes hallen av skratt, röster, dofter av kaffe och grädde. Lovisa kände hur något gammalt tog slut i henne rädslan för att stå ensam och istället växte ett nytt, tåligt band till livet och människorna runt henne.
Vi gör så gott vi kan, förklarade hon för Alma när kvällen var slut.
Och det brukar räcka, eller hur?
Mer än så, älskling. Ibland räcker det till och blir över.
När lugnet åter la sig, kunde Lovisa svära på att hon för ett ögonblick hörde mamma Sofias röst i vinden: Allt ordnar sig, bara man håller hjärtat öppet. Hon log, stängde fönstret, och satte sig nära de sina.
Det var ingen rikedom på banken, ingen blodsbandad trygghet, men i det lilla köket, med farmor på timmar, fanns ändå precis det de behövde. Och ibland, när natten var stilla och framtiden kändes lite mindre skrämmande, insåg Lovisa:
Hon hade blivit sin egen sorts farmor på riktigt. Och det var mycket värt, det.
