I trettiofem år har jag arbetat som ordförande på Försäkringskassans medicinska utredningskommitté i Göteborg och skoningslöst dragit tillbaka sjukersättning från dem som jag ansåg kunde arbeta. Jag var stolt över att spara statens pengar. Men när min man drabbas av stroke, och mina före detta kollegor med ett leende nekar honom inkontinensskydd med orden: Men han kan ju fortfarande röra på handen!, förstår jag plötsligt att jag har varit ett lydigt redskap för ett system som föraktar ålderdom och svaghet hela livet.
I Sverige får man inte sjukersättning man måste kämpa med näbbar och klor och bevisa att man knappt lever för att få den. Jag var den där väggen, på vilken tänder bröts.
Mitt namn är Viveka Bergström. Jag är sextioåtta år. Fram till förra året var jag ordförande i den regionala medicinska kommittén i Göteborg. Tusentals personer har passerat mitt kontor: benamputerade, synskadade, cancerpatienter, diabetiker.
Jag hade rykte om mig att vara järnladyn. Jag kände till alla kryphål, alla försök till fusk. Jag såg rakt igenom dem som bara ville ha sjukersättning för rabatten på SL-kortet eller ett påslag på pensionen.
Uppgiften ovanifrån var enkel, även om den aldrig uttalades. Spara på försäkringskassans budget. Färre med sjukersättning mer bonus till ledningen.
Jag drog in sjukersättning från personer som saknade fingrar. Jag såg dem i ögonen och sade:
Du har ju en andra hand. Du kan jobba som dörrvakt, svara i telefon. Staten har ingen skyldighet att försörja dig. Vi flyttar ner dig till lägre grupp. Nästa!
Jag nekade mödrar till barn med CP-skada att få dyra importerade rullstolar och förskrev istället billiga, svenska modeller, där barnen grät av smärta. Jag sa:
Vi har riktlinjer. Svensktillverkat är inte sämre. Ni måste stå ut.
Jag sov gott om nätterna. Jag såg mig som statens försvar mot snyltare. Jag hade en bra lön, chefens respekt, tjänstebil och ett fint hus.
Tills katastrofen slog in hemma hos mig.
Det händer plötsligt.
Min man, Lennart, är sextionio. En stark, glad man som hela sitt liv varit ingenjör på Volvo. Vi hade planer på att snart gå i pension, köpa ett torp utanför Varberg och få tid med barnbarnen.
Allting tar slut en solig julimorgon på landet. En allvarlig ischemisk stroke.
När jag kommer in till akuten viker läkaren undan blicken.
Viveka, du är själv vårdpersonal, du förstår Högersidan är helt förlamad. Sväljreflexen borta. Ingen talförmåga. Han överlever, men det blir en svår funktionsnedsättning.
Efter en månad tar jag hem Lennart. Min stolte, starka man har blivit ett hjälplöst barn i en vuxen mans kropp. Han ligger i sängen, stirrar i taket med sitt friska öga, saliv rinner ständigt ur ena mungipan.
Helvetet börjar. Alla kvinnor som vårdat en sängliggande anhörig känner igen det. Jag måste vända honom varannan timme för att undvika liggsår. Byta blöjor. Ge mosad soppa med spruta. På två månader tappar jag tio kilo, sabbar ryggen och glömmer hur det är att sova längre än tre timmar i sträck.
Pengarna räcker inte alls. Lennarts pension går till avlösare och medicin. Vi behöver beslut om högsta sjukersättningsnivå och ett individuellt rehabprogram så vi kan få kostnadsfria inkontinensskydd, tryckavlastande madrass och sjukhussäng av kommunen.
Jag samlar papperen och går till Försäkringskassan. Till min egen gamla kommitté, men nu på andra sidan bordet.
Kommittén leds av min förra ställföreträdare, Ingrid, en kvinna jag själv lärt upp till att vara hård.
Jag rullar in Lennart i en skraltig rullstol jag hyrt.
Ingrid ser på oss över glasögonen. Hon visar inget medlidande, bara det där kalla, värderande blicken som jag själv haft i trettiofem år.
Hon ber Lennart sträcka upp den friska vänsterarmen. Med stor möda skakar han upp den.
Ser du, Viveka, säger Ingrid piggt. Vänstersidan har återhämtat sig. Reflexer finns kvar. Positiv utveckling alltså.
Ingrid, han är inkontinent! viskar jag. Han kan inte prata! Vilken positiv utveckling? Han måste få högsta sjukersättningen och madrass, liggsåren har redan börjat!
Ingrid suckar och ler nedlåtande. Precis som jag brukade.
Viveka, du känner själv till reglerna. Högsta sjukersättning ges bara vid total oförmåga till egenvård. Lennart kan själv föra sked till munnen, med vänster hand alltså. Vi ger honom andra nivån.
Och inkontinensskydden? utbrister jag med darrande röst. Jag behöver fem per dag! Vi har inte råd annars!
Enligt Socialstyrelsen är det tre skydd per dag för andra nivån. Och madrass får du vänta på. Man måste vända patienten regelbundet enligt reglerna. Budgeten är inte obegränsad, det vet du lika väl som jag. Nästa!
Ett slag i magen.
Jag rullar ut Lennart i korridoren.
Där sitter dussintals människor. Gamla män med käppar. Kvinnor med skalliga huvuden efter cellgifter. Mammor med barn i rullstolar. De sitter i timmar i det instängda väntrummet för att få en chans att bevisa för de välfriserade damerna i vita rockar hur ont de har. Att de vill leva.
Jag ser på dem. Och plötsligt minns jag varenda en.
Jag minns en äldre krigsveteran som saknade benet, och som jag vägrade en tysk protes med motiveringen du är gammal, klarar dig gott på en svensk. Han grät på mitt kontor.
Jag minns kvinnan med obotlig bröstcancer som jag gav lägre sjukersättning med orden: Kan du sy hemma, cancer behandlas ju bra nuförtiden. Hon dog två månader senare.
Jag inser att alla dessa år har jag inte sparat statens pengar. Jag har tagit ifrån gamla människor deras värdighet. Jag har varit en kugge i en maskin som gör att sjuka människor känner skuld för sin sjukdom.
Nu tuggar systemet i sig mig.
Jag sätter mig på knä framför Lennarts rullstol. Min man, min starke, vackre Lennart, som brukade lyfta upp mig i famnen, sitter med dregel på hakan. Han kan inte prata. Men hans öga ser på mig, och där rinner en ensam tår. Han förstår. Han vet att han är avskriven. Att hans fyrtio år av skattebetalande inte är värda ens ett extra inkontinensskydd.
Förlåt mig, älskade, viskar jag och trycker ansiktet i hans knän mitt i den kalla korridoren. Förlåt mig alla. Herregud, förlåt mig.
Försoning.
Nästa dag säger jag upp mig. Jag avstår från min statliga tjänstepension och lämnar arbetsplatsen under högljudda protester.
Vi säljer bilen för att köpa Lennart en bra säng och en ordentlig tysk madrass. Jag handlar själv inkontinensskydden.
Men jag gör också något annat.
Nu arbetar jag gratis, som en ideell juridisk ombud för funktionshindrade.
Varje dag följer jag gamla människor till dessa förhatliga bedömningar. Jag kan alla deras paragrafer, alla kryphål, varje undangömd föreskrift.
När en ny järnlady försöker neka en strokedrabbad mormor blöjor lägger jag lagtexten på bordet och hotar med JO-anmälan. Jag kämpar fram rullstolar, mediciner, rehabplatser. Jag slår systemet med dess egna vapen.
Min Lennart kommer aldrig att resa sig igen. Läkarna säger att han inte har långt kvar.
Men varje gång jag lyckas ordna högsta sjukersättning för någon annans förlamade morfar går jag hem, sätter mig vid min mans säng och håller hans varma, tunga hand och säger:
Idag räddade vi en till, Lennart.
Och jag tycker mig se ett leende.
Vi lever i ett hårt samhälle där ålder och svaghet räknas som skam. Men klockan ringer en dag för oss alla. Inga titlar, inga kontakter skyddar oss mot stroke eller cancer.
Om du idag nekar en svag medmänniska din medkänsla bli inte förvånad när systemet imorgon kliver rakt över dig.
Har du själv råkat ut för den svenska byråkratins hårdhet när du sökt sjukersättning för dig själv eller någon anhörig? Tror du att det är makten i sig eller systemet som gör oss så okänsliga?
