Det hade länge varit känt i hela byn att Oskar skulle komma på besök. Flickorna förberedde sig; de fixade håret och klädde sig fint. Men Elvine, som var föräldralös, brydde sig inte om sånt där flickaktigt trams. Hon var som hon var. Och det var nog därför Oskar förälskade sig i henne direkt.
I byn hade många flickor velat fånga Oskars uppmärksamhet, och visst fanns det en viss avundsjuka mot Elvine hon hade fått den allra mest eftertraktade killen. Han var lång, bredaxlad, snygg, och dessutom från stan och välutbildad. Han hade pluggat utomlands någonstans och kom från en rik familj.
Hans farfar, Bertil, hade tidigare varit kommunchef. Han hade alltid tagit hand om alla sina barn och väntade bara på barnbarn nu och skröt om släktens framgångar.
Alla visste om att Oskar skulle komma till byn. Flickorna rustade sig till tänderna, men Elvine kände aldrig något behov av att locka någons blick, och ändå föll Oskar pladask.
Inget av flickornas trixande hjälpte, Oskar brydde sig inte om dem. Efter semestern tog han med sig Elvine tillbaka till stan. Bertil gav honom några ord på vägen: “Tjejen har haft sitt svåra, ta väl hand om henne.” Och Oskar lovade.
I stan var livet helt annorlunda stress och rörelse överallt. Elvine hade trott att Oskar skulle förbli densamme, omtänksam och närvarande. Men allt förändrades snabbt. När det planerades för bröllopet fanns det gemensam glädje, men ömheten försvann snart. Efter smekmånaden var något annorlunda. Han verkade nästan skämmas över henne. Svärmor, Ingrid, pratade till henne genom sammanbitna tänder, och man kände att hon inte riktigt ansåg Elvine vara värdig hennes fine son.
Soppan lagade Elvine fel, skjortor tvättade hon på fel sätt, till och med golvet städade hon inte rätt. Elvine oroade sig för svärmor, men hur skulle hon kunna komma undan henne när de bodde ihop i samma lägenhet? Något jobb lyckades hon inte få, och Oskar ville inte att hon skulle arbeta:
Vad ska du tjäna ihop ändå med din utbildning? Bättre att du är hemma.
Så hon stannade hemma. När hon blev gravid var Oskar överlycklig. Allt såg ut att lösa sig, och Ingrid slutade gnälla och tjatade istället på Oskar att han skulle vara omtänksam mot sin fru. Men så slog olyckan till. Elvine förlorade barnet. Och från den stunden blev allt sämre.
Du duger inte till nåt, varken i skallen eller kroppen. Enda du har är ditt fina ansikte, men vad ger det? suckade Ingrid. Oskar log nöjt, precis som om det inte handlade om hans egen älskade.
Vid nästa graviditet blev Oskar inte ens särskilt glad. Ingen omsorg, ingen förväntan; han gnällde mest bara över att Elvine inte såg lika fin ut längre. Svärmor sa åt honom att skärpa sig barnet borde ju tas emot med kärlek.
Men vilket kärlek? Elvine kände att han hade slutat älska henne. De började sova i separata sovrum, Oskar stressade alltid iväg till jobbet och kom hem sent, när Elvine redan sov.
Elvine grät sig igenom många nätter, men vad kunde hon göra? Hon hade ingen familj och ville inte ge sitt barn samma ensamma barndom. Hon kämpade för att hålla ihop allt och visade aldrig att hon tog illa vid sig.
När det var dags att åka till BB fanns det ingen som kunde köra. Oskar hade inte varit hemma på en vecka. Elvine fick ringa ambulans själv. Hon födde sitt barn, men visste inte ens var hon skulle ta vägen sedan. När hon kom ut stod det en bil med ballonger och väntade utanför. Elvine blev glad och rusade ut men där var inte Oskar. Istället stod Ingrid och farfar Bertil där, finklädda med blommor i händerna.
Tack för gåvan, lilla barnbarn. Ingen i världen är som min lilla barnbarnsbarn! utbrast Bertil lyckligt. Ingrid var reserverad, men man såg hur stolt hon var över den lilla. Hon pysslade och gick knappt ifrån barnvagnen.
Hemma var bordet dukat. Ingrid hade bakat Elvines favoritkaka.
Jag trodde aldrig att min Oskar var så usel, sa Ingrid ilsket. Han har dragit på stan och lämnat dig ensam med barnet. Men det gör inget. Vi klarar oss själva. Vi ska se hur länge han står ut utan oss. Vi kommer aldrig låta dig bli illa behandlad. Jag ska skriva ut honom ur lägenheten, det blir för trångt annars. Han kan skaffa fler fruar om han vill någon annanstans.
Vad ska vi kalla henne? undrade Bertil. Kanske Birgitta, efter din mamma?
Elvine brast ut i gråt. Hon hade inte låtit sig själv gråta på länge. Ingrid smekte henne över håret.
Oroa dig inte, du kommer bli lycklig en dag. Ser du inte hur vackert du bär moderskapet? Han såg helt enkelt aldrig det du har.
Jag flyttar tillbaka till byn. Vi har det bättre där.
Klokt, sa Bertil. Vi uppfostrar barnbarnet tillsammans.
***
Två år efter att Elvine flyttat tillbaka till byn blev hon uppvaktad av Henrik, en enkel, schysst kille från trakterna. För några år sedan hade Elvine aldrig ens tittat åt honom. Men hennes krav på en man hade förändrats: nu ville hon bara ha någon som älskade henne och inte lät någon trampa på henne.
Gift dig med honom, var ska du annars hitta en sån? Han är snäll, och du har känt honom sen ni var barn. Och om Oskar kommer tillbaka då?
Elvine avbröt: Han kommer inte tillbaka. Och jag älskar honom inte längre.
Precis så ska det vara, sa Bertil nöjt. Nu blir det bröllopsplaner!
***
På bröllopet dök Ingrid upp.
Hur behandlar du Elvine? sa hon till Henrik, inte allt för vänligt. I dag gick hon hela vägen hem från jobbet. Och hemma var det stökigt och Birgittas strumpbyxor var ostrykta.
Och vem är du, undrade Henrik.
Svärmor.
Före detta, rättade Henrik.
Nå, ni behöver minsann inte bråka, skrattade Elvine. En svärmor upphör aldrig vara svärmor.
Jag är bara orolig, sa Ingrid ursäktande. Rädd att ni inte ska låta mig träffa mitt barnbarn.
Du är välkommen när du vill, sa Henrik. Men vår familj bygger vi själva.
Elvine såg på Henrik med stolthet. “Den här mannen kommer aldrig låta någon slå undan benen på oss”, tänkte hon och log.
Jag har lärt mig att kärlek inte handlar om yta eller status, utan om att sätta värde på varandra och hitta trygghet där man får vara sig själv.
