Min svärmor gav mig rynkkräm och en våg till min födelsedag. Men den här gången var “överraskningen” inte på självaste festen hon kunde inte ana var paketet faktiskt väntade på henne Hon fick snällt kliva av scenen på studs.
Min stora födelsedag skulle bli min kväll av total triumf. Jag hade precis fått befordran, maken och jag hade ÄNTLIGEN betalat av bolånet till Västgöta Sparbank, och jag kände mig så oslagbar att jag nästan övervägde att hålla tal för mig själv. Jag förväntade mig bara skålar, värmande ord och extra marängtårta. Men just som det plingade på dörren och festen var igång klev min andra mamma in. Siv Johansson.
Siv har alltid haft gåvan att ge komplimanger som får en att vilja ta en extra dusch av obehag. Oj, vilken vågad klänning du är modig som bär den till de där höfterna, Du har gått ner i vikt… du måste verkligen slita ihjäl dig på jobbet? hennes snällhet lämnar alltid någon sorts bismak, som överkokt kåldolme. Men nu hade hon siktat på storpremiär.
Nämen oj, du ser utvilad ut… på ditt sätt!
Gästerna hade redan placerat sig kring bordet, gratulationerna regnade in, och det började bli dags för presenter. Lite stelt men ändå gulligt, som ett genrep på Mello. Siv reser sig, harklar sig, och drar igång en lång, smått högtidlig monolog halva IKEA-katalogen i livsvisdom.
Hon filosoferade om hur tiden springer iväg, hur kvinnlig skönhet är som en tulpan kräver rätt gödning, annars vissnar den, hur min man inte förtjänar annat än en fräsch och pigg fru. Jag anade vartåt det barkade och spände käkarna.
Så kom då presentpåsen. Jag öppnade pappret där låg två lådor. Den första: en splitterny personvåg, digital och onödigt ärlig. Den andra: ett kit med rynkkräm i blinkande röd förpackning, stämplad 45+. Djupgående Quick Fix för trött hy. Rapid Solution mot REJÄLA skrattrynkor.
Det blev så tyst att man kunde höra en ärta snarka. Min man rodnade metropolrött och såg ut att vilja smälta in i duken. Gästerna höll masken och oroade sig för framtida familjehögtider. Siv själv sken som Västerbottensolen:
Det här, min lilla vän, är till förebyggande syfte! Förebyggande är alltid bäst. Och vågen… ja, du klagade ju själv efter jul: Byxorna sitter tajt! Och vad gör man inte som mor, va?
Jag lyckades pressa fram ett leende, hasplade ur mig ett tack så hjärtligt, och ställde undan lådorna under bordet. Men där dog festen för min del den där dumma blandningen av förödmjukelse och ilska klickade igång som en övertänd bastu.
Serverade kall rätt under ett halvårs marinad
Jag ställde inte till med bråk. Vågen fick bo kvar ärligt talat ville jag ett tag kasta ut den från fjärde våningen i smyg. Rynkkrämen fick hedersplats i badrumsskåpet, men min hy fick klara sig utan dess mirakel.
Varje gång Siv kom på fika efteråt gled hennes blick med belåtenhet till BADRUMSEXPONATEN och hon undrade:
Använder du dem?
Sparar till något särskilt, svarade jag med den jämnaste ton jag äger.
Samtidigt väntade jag in hennes födelsedag, den stora: femtiofem bast! En så magnifik anledning för lite mild hämnd kan man inte låta passera i tystnad.
Jag funderade. Att köra självaste rullatorn, tryckmätare och pigmentfläckskräm i retur kändes för uppenbart liksom tack för dina pikar, snälla du. Nej. Jag ville vara smartare. Elegant. Lite vassare, men med finess.
Jag insåg snabbt var svaga punkten fanns. Sivs akilleshäl handlade varken om utseende, figur eller hälsa. Det stora problemet? Hennes munläder. Hennes ständiga behov av att ge goda råd om precis allt från mina gardiner till hur jag hackar morötter.
Jag styrde stegen till Akademibokhandeln och fann det ultimata guldkornet: ett inbundet praktexemplar döpt till Konsten att hålla tyst. Så behåller du närstående genom att bita sig i tungan. Undertexten: Handbok för dig som älskar att ge goda råd NÄR INGEN BETT OM DEM.
Och för att verkligen kröna setet en snygg förstoringsglas med träskaft. Rakt ur nån Wallanderfilm.
Det här får ni tillbaka för vågen och krämen
Sivs stora jubileum hölls på en restaurang i centrala Uppsala. Gäster i drivor släkt, kollegor och bekanta till och med från Skåne. Hon badade i hyllningar, så nöjd att man nästan hörde smackandet. Maken var charmig och överlämnade ett värdebevis till spa man ska ändå hålla någon sorts fason.
Sedan log jag (kanske för glatt) och räckte fram mitt illvilliga shimmerpaket:
Siv, det här är från mig. En liten bonus. För själen och den personliga utvecklingen.
Hon öppnade långsamt, som om hon packade in julen för sig själv. Först förstoringsglaset.
Oj, vilken vacker. Antikt? Men varför, jag ser ju alldeles utmärkt?
Jag log vänligt:
För att du ska kunna inspektera andras fördelar, inte bara deras brister.
En spridda leenden, subtil fnissning från kusinerna. Siv blev spänd men grävde vidare och fiskade upp boken.
Hon läste titeln tyst, sedan rörde sig läpparna igen:
Att hålla tyst
Hon tittade på mig, något osäker.
Hmm är det en bok? mumlade hon, och rösten skar sig på mitten.
Javisst, Siv, sa jag lugnt men med buller. Du påminde mig så vänligt på min 45-årsdag om att jobba på utsidan, så nu tänkte jag att 55 är en idealisk ålder att trimma insidan, och slå vakt om ett gott familjeklimat. Det här är lika nyttigt för dig som rynkkrämen var för mig.
Siv blossade upp över hela ansiktet. Men att dra igång ett offentligt utbrott vore att bevisa bokens poäng, så istället sa hon spänt:
Tack. Mycket speciellt.
Och la ifrån sig boken som om jag räckt henne en ostkaka med mögel på.
Har du kommit till kapitlet om takt och ton?
Jo, vi slutade inte prata. Det blev ingen dramatik efteråt. I själva verket blev det riktigt intressant nu gällde nya regler.
Den där kvällen fattade Siv att spelet var jämnt; från och med nu har jag en kvick replik redo för varje lätt maskerad syrlig kommentar. Och jag lovar: efter dem är det inte så lätt att fnissa bort saken.
Första veckorna ringde hon bara till min man Linus. Till mig pratade hon strikt formellt. Men snart märktes miraklet: Goda råd kom inte lika tätt.
Hon slutade kommentera min vikt och maten jag la på tallriken. Varje gång hon såg ut att vilja leverera nästa hjälpsamma inpass, gav jag bara lång ögonkontakt och frågade:
Hur går det med boken, Siv? Har du kommit till kapitlet om takt?
Och då stängde hon munnen.
Vågen samlar damm på vinden. Krämen? Jag använde den till fötterna, de blev faktiskt smör-mjuka. Så: tack ändå! En dag såg jag boken hemma hos henne, med bokmärke halvvägs in.
Det funkar visst ändå.
