SISTA STRIMMAN
Alla på avdelningen lade märke till avdelningschefen för medicin: männen såg på henne med förundran, kvinnorna med outhärdlig avund. Den vita rocken satt så vackert på hennes smala kropp, och de mörka ögonen lyste till och med när hon nickade stramt. Håret rullade hon upp bak med hårnålar, och den stärka sjukmössan satt så högt att hon verkade längre. Kanske var det klackarna, kanske bara hennes mjuka steg, men ljudet av hennes skor var dämpat och irriterade ingen.
Hur gammal hon egentligen var visste ingen på Sahlgrenska sjukhuset exakt; alla gissade runt fyrtiofem men hennes ålder var höljd i dimma. Den rakryggade och orubbliga Kerstin Lundqvist respekterades och fruktades på samma gång, både av personal och patienter.
Män, både patienter och kollegor, försökte småflirta med henne, bjöd henne på semlor och tulpaner, och försökte bjuda ut henne på middag. Men när hennes skarpa blick sträckte sig genom rummet blev de lika tysta som snön. Skvaller om henne cirkulerade ständigt. Kanske hade hon upplevt en olycklig kärlek, kanske hade hennes man dött till havs eller försvunnit i ett krig hon aldrig talade om. Ett barn hade hon visst också förlorat. Vilket som var sant och vilket som var personalrummets spekulationer, det visste ingen.
Det enda man faktiskt visste var att Kerstin bodde själv. Hon höll alla på avstånd, varken vän eller ovän någon. Kalla henne varken bitter eller elak det gick inte.
Men i hennes ungdom hade hon varit förälskad i klasskamraten Niklas Lundqvist, lång och stilig som en svensk idrottsidol. Hon kunde knappt andas utan honom, men han som tycktes bada i kvinnlig beundran blev pressad av hennes villkorslösa hängivenhet. Han gick, och valde en annan. Sedan dess släppte Kerstin ingen in i hjärtat. Kanske älskade hon fortfarande Niklas i smyg. Kanske vågade hon inte annat än låsa in sig mot nya svek.
Nu stannade hon till vid sjuksköterskestationen.
Vera, kan du ge mig journalen för Löfgren i sal fem? Jag behöver fylla i epikrisen till i morgon.
Hon kastade ett sista öga på korridoren och gick sedan tillbaka till sitt arbetsrum, pressade journalen mot bröstet.
“Mannen är bättre nu. Från och med nu hänger allt på hans egen vilja att tillfriskna”
Hon fyllde i data på datorn; provsvar, genomgångna undersökningar och ordinationer
Halvtimmen återstod till arbetspassets slut då hon låste sitt rum med ett snäpp. I korridorens skuggiga ände såg hon en kvinna, vänd mot fönstret, prata lågmält i mobilen. Ordens klang var suddigt drömska, som om de kom från en annan verklighet:
Nej, han lever. Mer än nåt annat, han. Var inte arg jag sa till honom… Så enkelt är det Tror du han förstod? Vi pratar ikväll.
Kvinnan stoppade undan telefonen utan att se åt Kerstin och gick med tunga steg mot trappan.
Kerstin gick in i sal fem. Hade det varit en vanlig dag skulle hon ha kommenterat tomma sängar och rökningens faror, men hon fastnade vid den spända ryggen hos mannen vid fönstret.
Herr Löfgren, i morgon
Hon tystnade; han vände ansiktet mot henne, ögon fulla av smärta.
Vad har hänt? Hon satte sig vid sängkanten utan att vara hotfull. Mår du dåligt? Har du ont?
Kan jag kan ni låta mig stanna? Jag har ingenstans att ta vägen, pressade han fram, rösten trasig.
Hans plats är upptagen. Frun har hittat en annan karl, sa den gråhårige mannen i hörnet, med en dyster humor. Bara så: “Slut på skämtet, jag ger mitt hjärta åt en annan.” Och så fick han flytta ut, ursäkta uttrycket.
Är det sant? frågade Kerstin så stilla att orden verkade sväva i rummet.
“Det var alltså om honom kvinnan vid fönstret talat. Hoppades på makens död, men gav upp och tog in någon annan medan han låg på sjukhus” Nu föll pusselbitarna på plats.
Ivan Löfgren, en storväxt man över femtio i välkammad grånande frisyr, med sorgset ansikte, låg tyst vänd mot fönstret. Käkarna arbetade.
Kerstin tittade också ut. April smälte långsamt till maj, knopparna på parkens björkar svällde och var nära att veckla ut nyfött grönt ändå kunde snöflingor komma från den blanka, kalla himlen när som helst. Solen hade gömt sig hela dagen.
Finns det ingenstans att ta vägen? Vänner? Barn?
De har egna liv. Ett par dagar, kanske. Sen? Det är ovärdigt vid min ålder att flytta runt
Jag visste hon träffade en annan, trodde det skulle gå över
Herr Löfgren, några dagar gör varken till eller från, och sängen behövs till patienter i kö. Tystnaden blev långsam, drömsk. Vet du vad jag har? Ett hus på landet, åtta mil härifrån. Vägen dit är fin. Huset är starkt, men skulle må bra av en fast hand och någon som bryr sig lite. Det har stått tomt i flera år Jag ger dig nyckeln i morgon och beskriver resan. Kerstin reste sig och gick, utan att ge tid för ett nej.
Jisses, mumlade mannen i hörnet lyckligt. Sträng, men vilken människa! Tacka aldrig nej, Ivan. Din otrogna katt är inte värd det.
Körsbärsblom hade försvunnit, och solen var nu där med vårvärme. En söndagmorgon, på väg i sin Volvo till sommarhuset utanför Borås, såg Kerstin förändringen direkt.
Fönsterkarmarna lyste skyblå och glada, ett hål i taket lagat, och en ny trappa i verandan bytte plats med den gamla trasiga. Hon körde in på gården. Ivan Löfgren mötte henne barfota på trappen, i t-shirt och jeans. Borta var den bleka, tunga mannen nu stod han rak, solbränd, armarna hade fått konturer. Ansiktet var livfullt.
Hejsan, jag ville bara hälsa på. Trivs du här? Hon lutade sig mot dörren till bilen.
Ja, jag stör ingen. Tre gamla tanter tycker det är toppen att någon ny flyttat hit. Sommarstugefolket bryr sig inte om mig, han log förvånat.
Lantluften passar dig. Och jobbet?
Jobb? Han viftade bort frågan. Efter lumpen kunde jag inget annat än att befalla folk på led. Stod vid grindar, lyfte ingenjörsmössor, men Det gör inget. Får en hyfsad pension.
Visa hur du har det! Nu stängde Kerstin dörren och gick upp på verandan.
Tar mig på sängen! Kom in, jag blev så paff, förlåt.
Hon klev in och såg bonader på väggarna, trasmattor på golvet i skimrande linjer av sol och skugga genom spetsgardiner. Två blomkrukor med pelargoner på fönsterbrädan. En gammal köksklocka tickade.
Det där är Valentina ute i änden av byn, det blir mysigare med blommor, eller hur? Ivan såg ursäktande ut.
Vad luktar så gott? Hon sneglade mot köket.
Jag har kokat ärtsoppa och potatis Vill du smaka? Han blev stressad, första gången hon log åt honom. Fick lära mig av grannarna, vet du brända kanter, rå i mitten, men nu går det fint!
Kerstin ville bara sträcka sig som när hon var liten, kände barndomens minnen och hemlighet. Huset vilade av trygghet och gamla sommardagar. Sedan mamma gått bort hade hon inte varit här, kunde inte. Ändå sålde hon aldrig huset, det stod kvar med far- och morföräldrarnas saker. Bilen lastades alltid full av inlagda gurkor och sylt innan stan kallade tillbaka; allt höll dem vid liv genom vintern, minnen som grus i fickan.
Hur länge tänker du bo här? Ivans fråga bröt hennes tankar.
Så länge du vill. Jag har inte varit här på nästan tio år. Jag klarar det inte. Men Jag kommer nog förbi och tittar till ibland, om det är okej. Det är lika mysigt som när mamma levde, men jag vill varken rota i jord eller hus, hon såg ner, osäker. Ivan svarade inget.
Jag hade med mat till dig, det glömde jag! Hon försvann ut och Ivan kände nästan sin ålder i de spruckna händerna av arbete. Han såg henne i sommarklänning, några slingor av håret vid pannan, och hon kändes plötsligt mänsklig, nära.
När skymningen föll och Kerstin åkte, fanns hennes parfym kvar i luften. Ivan kunde inte röra något utan att det doftade henne. Han kände oro och pirr, sådant han inte känt sen ungdomen, och på sätt och vis var han tacksam mot allt som tvingat fram förändring. Natten gick utan sömn, tankarna virvlade som drömmar.
Efter två månader kom hon igen. Hade med fiskespö och mer mat. Ivan visade stolt det lagade staketet; nu kom till och med tanter från grannbyn för att han skulle snickra och fixa. Han fick betalt i mjölk, ägg och grädde.
Huset själv verkade stolt som om fönsterkarmarna var ordensband. “Nu har jag en herre!”
I vinter får du mina inlagda gurkor, skrattade Ivan. Kerstin log, såg att hans figur var spänstigare, magen borta. Hon blev röd vid hans blick.
Solen gled ned mot barrskogen, världen blev orange.
Vänta lite, Ivan sprang ut.
Efter en stund gick Kerstin oroligt runt, ut på verandan och såg honom sitta lutad mot staketet i trädgården.
Ivan! ropade hon och slängde sig ner bredvid.
Pulsen var hård och ojämn. Hon sprang till bilen efter första hjälpen; halvvägs kom hon ihåg vatten, vände och hämtade ett glas. Hon sprang, och sommarklänningens tyg fladdrade mot benen. En tablett i munnen, ett glas med vatten “Om man bara hade en spruta nu”, tänkte hon.
Femton minuter senare kunde Ivan resa sig. Kerstin hjälpte honom in på sängen.
Slog över i solsting, sa Ivan försiktigt. Ville bara ge dig gurkor till vägen. Du stanna, vädjade han och duade henne för första gången.
Kerstin stod framför honom, tyst, underfundig. Ivan lutade huvudet mot hennes mage och stönade.
Lyckan är sån. Man söker, ropar, letar, vänjer sig vid ensamhetens rustning, tills man till sist möter någons väg där stigarna korsar varandra. Så går man tillsammans.
Kärleken? Den förändras. I ungdomen stormande, girig, hetsig och bländande. Men sedan, när livet grånat med dagg, blir den mild och varm, mjuk som sista solstrimman över gläntan.
