Igår sa min kille till mig:
På lördag kommer grabbarna över. Skulle du kunna åka till dina föräldrar då?
Jag stod där med kaffemuggen i handen och undrade om jag hört rätt.
Erik, igen?
Ja, men du vet, vi gör det en gång i månaden, svarade han.
Jodå, jag visste. En gång i månaden samlas hans kompisar hemma hos oss och spelar brädspel, och varje gång vill han att jag ska lämna vår gemensamma lägenhet över natten. Vi har bott ihop i två år nu. Jag är trettioett, han trettiofyra. Hans vänner är alla mellan trettio och trettiofem, de flesta har fru eller flickvän. Och ändå är det alltid bara jag som förväntas packa väskan och dra när det ska grabbkvällas.
Jag får snällt harva iväg till farmor, mina föräldrar eller en kompis, ungefär som när man var barn och blev ivägskickad när de vuxna skulle umgås. Det är litevad ska man sägaförnedrande.
Första “kvällen utan tjejer”
Det började för ett och ett halvt år sedan. Vi hade precis flyttat ihop.
Erik sade:
På lördag kommer grabbarna hit och spelar spel. Kan du hitta på något annat?
Jag blev förvånad:
Varför då? Det här är ju vår lägenhet.
Tja, det ska vara en tjejfri kväll. Killarna vill hänga utan störande moment.
Och deras tjejer?
Jomen, de bor ju inte ihop. Men vi gör ju det, så för dig blir det ju konstigt att vara kvar, försökte han.
Jag tänkte: “Jaja, låt dem få sin första killkväll.” Jag drog till en kompis.
Erik kom hem dagen efter, nöjd som en nyvaken katt:
Tack för att du åkte. Vi hade asroligt.
En månad senare:
På lördag kommer grabbarna igen. Kan du åka till dina föräldrar?
Jag satt där med kaffet, övervägde mina livsval och åkte till mina föräldrar. Nästa månad fick jag flytta in hos farmor igen. Månaden därpå hos en annan kompis. Så har det rullat på. En gång i månaden, i ett och ett halvt år, lämnar jag mitt eget hem för killgängets skull.
Det som stör mig
Häromveckan fick jag reda på att de andra tjejerna minsann inte flyr fältet när deras killar har polare på besök.
Jag frågade Sara, Maxs flickvän:
Du, Sara, vad gör du när de spelar brädspel?
Hon blinkade förvånat:
Va? Jag är ju hemma. De spelar i vardagsrummet, jag kollar någon serie eller stickar i sovrummet.
Ber Max dig aldrig dra?
Skulle han göra det? Det är ju min lägenhet också, svarade hon förundrat.
Jag kollade med ytterligare två tjejer. Ingen av dem blev utjagade ur sitt eget hem när pojkarna leker vuxna. Ingen, förutom jag.
Så jag tog mod till mig och frågade Erik:
Varför är det bara jag som måste dra iväg varje gång?
Han tänkte efter, kliade sig i skägget:
Tja… de har ju stora lägenheter, två-tre rum. Deras flickvänner kan vara någon annanstans medan vi spelar. Men vi har ju bara ettor… Du skulle bara tycka det var obekvämt.
Men jag är nöjd! Jag kan läsa bok med hörlurar i, vadå?
Nä, det blir bättre så, för oss alla. Du vet, trevligare stämning.
Alla trivs utom jag. Det är det som räknas, tydligen.
Det förnedrande: Att inte få vara hemma
Varje gång jag packar nattkläder och tandborste för ännu en “killkväll”, känns det som att jag är gäst i mitt eget hem. Jag betalar halva hyran, men ändå står jag där på perrongen med ryggsäck på ryggen.
Jag ringer farmor, hon undrar:
Har ni bråkat nu igen?
Nej, farmor. Det är bara Eriks killgäng.
Och varför får du inte vara hemma då?
Det är rätt svårt att elegant förklara varför ens sambo vill göra sig av med en för kvällen.
Jag åker till mina föräldrar. Mamma stirrar på mig som om jag tappat förståndet.
Du var ju här igår? Vad har nu hänt?
Killarna har… eh… killkväll, försöker jag med.
Hon säger inget, men blicken säger allt.
Dubbla måttstockar
Erik brukar säga att jag är “lite kravlös”. Att han “haft tur”, för andra tjejer kräver visst restaurangbesök, stora presenter, weekends i Italien.
Vissa par äter ute två gånger i veckan, säger han. Och här är du, nöjd med take-away sushi.
Jodå, jag kräver inget särskilt. Vi fikar på kafé max en gång i månaden. På två år har vi inte åkt iväg på semester inte ens till Göteborg.
Andra par reser jorden runt, och du gnäller aldrig! Det är skönt, säger han.
Visst, jag håller tyst. Det finns ju ändå inga pengar, trots att han tjänar mer än genomsnittet.
Men så fort jag själv önskar en enda liten gång att få vara hemma då är jag plötsligt “jobbigt krävande”.
Du kan väl åka bort en gång i månaden, hallå? Det är väl inte så jobbigt!
Nej, det är ju enkelt bara att packa, hitta någon sängplats och låtsas att det är normala förhållanden.
Jag kräver inga gåvor, inga resor. Men tydligen är själva rätten att slippa bli utkastad hemifrån varje månad, för mycket begärt.
Hans mamma: en röst av sunt förnuft
Häromsistens fick Eriks mamma nys om situationen och blev upprörd.
Men varför lämnar du ditt hem? Det är ju din lägenhet också! Stanna hemma och lär känna grabbarna!
Jag försökte:
De har killkväll känns knasigt att tränga sig på.
Hon skakade på huvudet:
Du är ju hans sambo. Du ska vara med i hans liv och vänkrets. Om han gömmer dig är det konstigt.
Hon har väl en poäng. Vi har ändå varit ihop i två år och jag har typ aldrig pratat med hans kompisar bara hunnit slinka ut när de klivit in i hallen.
Kanske är det egentligen jag som är feg? Skulle det inte vara konstigt att sitta där och läsa en bok bland ett gäng snubbar som tycker jag förstör stämningen?
Och nu då: de bjuder inte ens Erik när han är borta
Nyligen upptäckte jag också att när Erik någon gång tackar nej för jobb eller förkylning så samlas grabbarna ändå, utan honom. Och… bjuder inte tillbaka.
Men blev du inte bjuden igår? frågar jag.
Nej, de glömde nog Eller så ville de bara träffas själva.
Glömde? Eller var det en mild vink?
Och nu visar det sig att de redan haft tre bröllop i gänget utan att Erik blivit bjuden till ett enda!
Men varför blev du inte kallad till Max bröllop?
Tja, de hade väl snål budget?
Jaså, snål budget Eller kanske är Erik inte riktigt så nära som han inbillar sig.
Så han skuffar ut mig en gång i månaden för vännerna men till bröllopet får han inte ens en inbjudan.
Vad jag har lärt mig: Jag är rädd för att ställa krav
Den här veckan har jag funderat mycket: varför kräver jag aldrig något? Varför gör jag alltid som han säger, packar väskan och åker iväg?
Jo, för att jag är rädd. Rädd för att om jag börjar ställa krav så lämnar han mig.
Erik säger alltid att jag är “okrånglig” och jag vill inte sabba bilden han har av mig. Inte bli en av de där “jobbiga” tjejerna.
Så där står jag och packar, för hans skull. För att slippa riskera att stå ensam. Men varje gång känns det mer och mer som att det är mig själv jag tappar bort.
Där står jag nu att välja
På lördag är det dags igen. Erik har redan slängt ur sig:
Då kan du åka till dina föräldrar, va?
Jag säger inget. Tänker: ska jag åka som vanligt? Eller ska jag bara stanna hemma?
Om jag åker är det ännu en kapitulation och jag visar än en gång att mina behov knappast räknas. Om jag stannar ja, då lär det bli vilt tjafs om hur “krävande” jag plötsligt blivit.
Jag vet ärligt talat inte vad som är värst: att ännu en gång bli gästen i mitt eget hem, eller att våga stå på mig och riskera dålig stämning.
Men en sak är jag säker på det kan inte fortsätta så här.
Någon som känner igen sig? Har ni också blivit utmanövrerade ur ert hem för att grabbgänget ska spela brädspel i lugn och ro? Hur reagerade ni?
Och grabbar, varför är det så viktigt att köra “tjejfria” kvällar på det här sättet? Förklara gärna!
Tjejer har ni också fått höra att ni är “kravlösa”? Hur brukar det sluta?
Och slutligen grabbar, om era polare inte ens bjuder er på bröllop men ni ändå städar vardagsrummet för deras skull, är det verkligen äkta vänskap?
