Vissa märkligheter i familjen Oliviason
Olivia kommer igen och med hunden!
Och herregud, vad har hon nu gjort med stackars djuret? Ser du? Hunden viftar stolt på svansen inte lila längre, nu är den rosa! Skimrande rosa, som solnedgången över Mälaren!
Vad ska man göra då, om flickebarnet är lite speciell? Men snäll och pålitlig är hon! Har du sett många sådana nuförtiden? När hennes mormor låg på sjukhus, sprang Olivia där som om hon bott i väntrummet hon glömde till och med att hon själv hade ett liv.
Jaså? Bara igår såg jag en ung, väldigt charmig ung man som släppte av henne i Volvon utanför porten.
Taxichaufför, kanske?
Jasså! Sedan när pussar taxichaufförerna våra tjejer på handen va?
Jaså, så pass!
Jajamen, du! Mark my words, vår Olivia ska snart gifta sig.
Det vore väl skönt, om inte annat för mormors skull! Vilken tjej hon har uppfostrat klok, snygg, och ordentlig! Om bara hennes yrkesval vore lite mer lämpligt!
Vad har du emot hennes jobb då?
Kriminalutredare? Herregud, är det något för en dam?
Nu ska du inte säga så! Finns det många kvar som mormor Elsa, våra laglydiga gudar? Just det! Och Olivia är den duktigaste undersökningsledaren på stationen de har skrivit om henne i DN och visat henne på Aktuellt! Och du gnäller!
Vaddå? Jag bara konstaterar! Lycka till, säger jag bara! Att hon kommer visa dem alla, har varit självklart sen barnsben! Minns du hur hon var?
Såklart! Lik mormor, eld i baken!
Föremålet för bänkkvinnornas analys, Olivia Oliviason, sträckte på sig förbi dem, bugade artigt, och rusade sedan efter sin glädjesprittande vovve med svansen i rosa gryningsskimmer över isiga grusstigar på Södermalm.
Titta, där drar hon iväg! Vart tror du hon ska?
Till flygplatsen möjligen! Syrran kommer hem idag, Katarina landar snart!
Och du vet detta eftersom?
Hon sade det till mig! Vem tror du har örat mot marken här?
En svart Volvo bromsade in, och en lång benig tjej, stel men målmedveten, hoppade ut och omfamnade Olivia innan hon visslade på den rosa-hundsvansade krabaten.
Olivia! Vad har du gjort med Chappe nu?
Tyckte det blev snyggt! Mormors favoritfärg hon tycker om gryningsrosa!
Herregud vad jag har saknat dig, du märkliga varelse!
Olivia kramade om systern skrattande.
Alla i kvarteret visste att Olivia Oliviason var lite knäpp, en sån där med alldeles egen melodi inombords. Det började redan i barndomen söt flicka, spinkiga flätor, med stora sidenrosetter som mormor knöt fast, alltid artig och glad, men frågade lite väl mycket.
Hur mår du då?
Men svar fick hon snabbt sluta att förvänta sig, även från dem som inte hade lik i garderoben eller skvallriga undulater. För folk var lite rädda för Olivia hon var fruktansvärt pratsam. Och det hade väl varit okej om det bara varit barnsligt pladder, men Olivia kombinerade information som värsta sheriffen och levererade sen sanningen rakt på sak till dem det gällde.
Tant Anna! När du var på jobbet så kom farbror Sven in till fröken Irene på 3A. Med blommor! Precis sådana som du fick när du fyllde år. Fast riktigt mycket större den här gången. Jag ville lukta på blommorna men han sa nej, och så gick han in till fröken Irene med dem. Varför får hon men inte jag?
Anna, som hittills varit master i att ignorera makens myter om övertid och sjuka deadlines, ryckte till och kollade nervöst så inte halva huset hörde, ökade takten och låtsades som hon inte såg Olivias mormor.
Men lilla vän, varför pratar du med tant Anna om sådant hon inte frågar? mormor Elsa blev upprörd men tyckte extra förklaring var onödigt.
Olivia blev stött.
Hon förstod verkligen inte varför hon fick bannor för sina, enligt henne, ganska neutrala rapporter. Om någon bara förklarat att man inte alltid berättar om vilka liljor farbror Sven släpar in till fel lägenhet, då hade hon kanske tigit nästa gång.
Men istället förklarade ingen något. Mormor Elsa blev stum och tyst som en staty på Nytorget där Olivia gillade att promenera och då visste man att det inte skulle bli någon kanelbulle till kvällsfikat.
Det här var djupt orättvist, tyckte Olivia. Men inget kunde riktigt grusa hennes humör, för hennes mormor såg inte ut som statyn hon hade inga kråkor på huvudet, och hennes frisyr var alltid perfekt, inte flintskallig som Lenin i Skärholmen.
Vem den där farbrorn på torget var hade morfars stand-in, gamle Gunnar, berättat en gång.
Varför har han inget hår? undrade Olivia.
Oror, nervositet, vet du, lilla vän, svarade Gunnar allvarligt.
Jobbade han också som tandläkare? Var han nervös för att borra tänder på barn?
Då såg Olivia framför sig statyn lutad över hans mottagningsstol och barnen skrek i korridoren när den skalliga huvudet stack in och vrålade: Nästa!
Gamle Gunnar gapskrattade:
Om så ändå vore! Då kanske världen såg annorlunda ut. Nej, han var ledare v-e-r-k-l-i-g ledare.
Jaha du, men då borde han haft fjädrar på huvudet! Som indiankungen i vår saga! Inte skallig och störd av duvor Tror du deras fjädrar hade funkat till huvudbonad?
Knappast, barnet. Med örnfjädrar ska det vara.
Men örnar är ju fina! Och de bajsar aldrig där de inte ska mormor sade ju till dig att man sköter sådant någorlunda diskret, minns du…?
Nu skrattade Gunnar så gamlingarna stirrade och Olivia rynkade pannan. Vad är det som är så roligt?
Och när hon tyckte morfar blev oseriös, då härmade hon mormor Elsa och spände ögonen i honom:
Men Gunnar! Vad tror du att du håller på med? Du får skärpa dig! Skamligt, morfar!
Då skrattade Gunnar ännu mer, men på vägen hem köpte han hemlig glass åt henne, och det var det enda i hela världen Olivia aldrig skvallrade om.
Om du skvallrar för mormor om glassen får jag aldrig höra slut på det förstår du Olivia?
Då blir det bråk?
Enormt bråk! Du vet att hon är sträng och van att bestämma!
Du lyder ju aldrig ändå?
Nej, jag är ju karl! Och karlakarl slår sig aldrig till ro under kvinnans toffel!
Får vi BERÄTTA om glassen nu då?
NEJ, att irritera kvinnor är en helt annan sak än lyda. Kom ihåg det, Olivia.
Så du är lite feg morfar?
Nej! Jag är realist. Hellre dålig fred än ett smällande hus, som vi säger.
Vad betyder det?
Det berättar jag senare! Men nu ska vi köpa blommor till mormor, så hon inte genomskådar din glasslådade mage!
Morfar respekterade och älskade hon. Han dök upp i Olivias liv som en oväntad nyårsraket. Mormor hade tagit hand om Olivia från spädbarn, eftersom hennes föräldrar kutade mellan utgrävningar och grävde fram vikingagravar i fjärran land, så Olivia hamnade hemma hos Elsa, tryggt.
Morfar Gunnar blev liksom julklapp när Elsa gifte om sig. Hon, ordentlig jurist med så många hedersmedaljer att det blivit halt i hallen, hade bestämt att allt verkade mer förnuftigt ihop med en extra gubbe, och Gunnar var speciell kort och rund som ett stoppsvamp, men trygg och godmodig.
Två saker var Elsa svag för: sitt barnbarn och Gunnar. Resten skötte hon med armlängds avstånd.
Elsa var otrolgit rationell, men innerst inne hopplöst romantisk! Hon längtade efter att någon läste Tranströmers poesi vid fullmåne, att någon fyllde bron med syréner. Men istället fick hon rationella män med blombuketter endast till påsk, och ibland en citat av Strindberg på köpet.
Känslig som ett dammlager i Vasaskeppet, blev Elsa plågad. Och ingen förstod, och kärleksbrist härdade hennes själ. Men när Olivia föddes, då vände allt. Med första skriket kände Elsa: ljus finns kvar.
Aldrig har en flickunge blivit så testad av mormödrar och grannar på S:t Eriksplan. Olivias föräldrar var ständigt i farten, så flickan blev mormors helt och hållet. Hon satt och plaskade, blåste såpbubblor, gapade så att grannhunden måste flytta ut till sin moster i Gnesta.
Mormor Elsa bombarderades med förslag om barnuppfostran. Vissa tog hon, andra förkastade hon. Flickan blev så småningom charmig och frisk även om dagis var omöjligt (hon blev sjuk varje gång). Morfar sa bara:
Skit i dagis, Elsa! Viktigast att hon är pigg och glad! Socialisering tar vi till sommaren!
Varje vår och sommar flyttade de till sommarstugan i skärgården. Där sprang barn, barnbarn och barnbarnsbarn mellan tallarna, och Olivia hade aldrig brist på små kompisar. Svetlana, tvillingarna Jonas och Emil, och lilla balettdrömmen Linnéa alla var där. Varken feber eller trista hostor.
Och när Olivia fyllde sex dök Katarina upp.
Katarina var raka motsatsen till Olivia mörk, fräck, och smutsig som en grusväg i Gävle, men med ett eget driv och ett envist huvud.
Deras första möte var klassiskt kaotiskt Olivia satt i paviljongen, bläddrade i sin nya bok, och sorterade första jordgubbarna från landet. Plötsligt smög en smutsig hand upp och snodde en jordgubbe, varpå Olivia skrek så att mormor Elsa spillde hela grytan med sylt över spisen.
Ut från köket stormar Elsa med sleven höjd; grannkatterna flyr i fasa.
Vad är det nu?!
Olivia ligger som en höna på bänken medan en liten lortig flicka knaprar bär under bordet och flinar.
Vad skriker du för? Vill du inte veta vad jag gör här?
Sluta tönta dig! Kom hit, annars får du inget, säger Katarina och räcker fram sin största bär.
Men dina händer är ju smutsiga!
Alla har smutsiga händer på landet, så är det bara.
Elsa pustar ut när hon ser vem Katarina är, suckar: Tjejer, godiset står i köket, bråka inte! och rusar tillbaka för att rädda sylten. Ingen vet riktigt varför det blev fritt fram med godis före lunch ett mysterium värdigt Olivia själv.
Det var så Olivia och Katarina möttes två halvsystrar som var totalt olika men blev oskiljaktiga. Med tiden förstod Olivia att Katarinas farfar, Stanislas, förlorat hela sin familj i en tragisk flygolycka. Mormor Elsa kände honom sedan länge, ordnade så att de hyrde sommarstugan intill.
Och hon kunde inte säga nej när hon såg denna magra, alltför allvarliga flicka, så lik Olivia men ändå så ensam.
Farfar Gunnar stödde utan knussel. Kärlek är bättre i plural, menade han.
Så katten var ur säcken: Elsa adopterade Katarina och plötsligt hade Olivia både jaktkamrat och medbrottsling. Tillsammans utforskade de världen och ibland också grannarnas garderober (solklart mer spännande än vilken Bond-film som helst).
Katarina var alltid rak i sin feedback. Hon lärde Olivia vad som skulle sägas och vad som var bäst att förtiga. Det var hon som första gången sade:
Du borde bli privatdetektiv. Fast farfar Stan skulle säga att polisjobb är hundgöra, och att snåla utredare kan förstöra hela caset.
Då får jag väl bli utredare själv. Någon måste vara hygglig, eller hur?
Och så blev det.
Att Olivia var den där konstiga tjejen var allmänt känt på kvarteret, men hon log bara och ryckte på axlarna. Hon hade mål och sina allierade bakom sig. Vad kunde gå fel när man har barnvärldens starkaste kärleks-armé i ryggen?
Och mormor Elsa, förstås, som varje kväll basunerade ut:
Olivia, har du ätit något idag? Inte? Skandal! Katarina, sluta fnissa, du har ju knappt stoppat i dig något heller! Nu middag! Och tallrikarna ska vara skinande rena! Gunnar! Behöver du inbjudningskort? Släpp nu Chappe och tvätta tassarna! Stackars hund, vad har naturen gjort er för ont varför ge en hund rosa svans? För att ja, ja, du har hört det från mig, eller hur? Kom igen nu alla matvägrare, soppan svalnar! Marsch in!
©Plötsligt blev köket fullt av röster och rörelse. Katarina släppte sina väskor på hallgolvet, Chappe for runt som en tossig ekorre, och Olivia ryktes med in i många glada armar, alla skrattande åt hennes senaste färgpyssel. Farfar Gunnar lät sig kommenderas, tjyvlyssnade lagom ogenerat på flickornas viskande planer om framtiden, och mormor Elsa log det där sällsynta, mjuka leendet som bara riktigt lyckliga mormödrar fått tillgång till.
“Klockan på väggen tickade tryggt och långsamt. Runt bordet samlades allihop; soppskålar tömdes, någon drog en vits, någon annan blinkade tårar när Löparkatten tultade in och slickade Chappes svans ren från sylt.
Från fönstret föll kvällsljuset snett in över gardinen som någon tålmodig själ, kanske Elsa själv, broderat små fjädrar och örnar på, så att varje ögonkast ut blev som en saga. Ingen såg sådant bättre än Olivia, hon som aldrig slutade fråga och aldrig krävde att världen skulle vara enkel.
Hon tittade ut mot Södermalm, där kvällsluften doftade av syrén och gamla löften. Kände systerns hand i sin egen, mormors blick någonstans i nacken, och farfars mumlande om konsten att överleva kärlek och rosa svansar.
Då tände Katarina ett leende, typiskt hennes, och knuffade till Olivia så att de båda skrattade högt och just där, i det ögonblicket, visste Olivia att hon var precis där hon skulle vara.
I det där köket, där allting började och slutade och började igen, med bullbak, soppa och rosa hundar, hände det magiska: familjen var så egen, så brokig och envis att världen utanför för en stund verkade helt ofarlig.
Och när staden slöt sig om natten, visste Olivia Oliviason att hon skulle ta sig an morgondagen precis som vanligt med frågor, mod och ett gäng älskade märkliga vid sin sida. För så länge man har någon att springa hem till, kan man allt.
