Britta hade legat i sängen i flera dagar, utan ork att ens resa sig. Hon hade ingen smärta någonstans, men hon kände sig så matt och yr, och hade inte minsta lust att gå upp.
Varför skulle jag? tänkte Britta. Allt i livet är ju liksom redan gjort: jag har uppfostrat barnen, tagit farväl av mina föräldrar, och nu känns det bara tomt. Åren har bara flugit förbi, och plötsligt är man här.
Allt kändes tråkigt och meningslöst. Britta såg sig omkring i rummet. Spindelväv hängde ner från lampan i taket, och på fönsterbrädan stod krukväxterna och såg vissna ut. Utanför fönstret låg köksträdgården, mer ogräs än grönsaker nuförtiden. När morgonen kom, drog Britta täcket över huvudet och somnade om.
Hon drömde om sin mamma. Britta blev väldigt förvånad det var många år sedan mamma besökt henne i en dröm, sist var efter begravningen. Mamma såg vänligt på henne, sträckte ut armarna som för att omfamna och stryka henne över håret, så som hon gjort när hon levde, men någon osynlig vägg hindrade henne.
Min lilla flicka, sa mamma mjukt, imorgon är din sista dag
Britta flög upp ur drömmen, alldeles skakig.
Sista dagen? Redan slut? Varför så tidigt? ropade hon rakt ut i tomma rummet.
Hon föreställde sig hur hon låg där, livlös i sängen. Barnen anlände, släkten, vänner det var rörigt i huset, trädgården vildvuxen, inte ens något att bjuda på. Britta fick plötsligt fart, rusade omkring utan att riktigt veta i vilken ände hon skulle börja.
Hon slängde ihop en deg i köket: “Den ska nog jäsa färdigt till kvällen, då bakar jag bullar. Om jag nu hinner
Hon fyllde diskhon med vatten och började torka allt damm. Sorterade saker, städade ur all röra. Satte sig på knä och skurade golvet, svetten lackade.
Sådär ja, nu är det rent i huset, pustade Britta.
Sedan ut i trädgården! Hon slet bland ogräset utan att känna varken hunger eller trötthet, det enda som malde i huvudet var: “Sista dagen! Sista dagen!”
När sista rabatten var rensad, värkte benen så att hon knappt kunde stå.
Måste vila. Nej, det får bli senare.
Hon mindes degen och rusade in igen.
Nu stod bullarna på bordet, doftande och nygräddade.
Jaha, tänkte Britta, barnen kommer imorgon, då får de fika och komma ihåg sin mamma. Lika bra att smaka Nämen åh, de blev ju hur goda som helst!
Britta satte sig vid fönstret och kände plötsligt: Vad fint det ändå är att leva.
Men så ja, lika bra att göra sig i ordning för det sista avskedet.
Hon började bläddra bland kläderna. Valde till slut en ny, fin klänning som bara hängt orörd i garderoben. Kammade håret noggrant och sminkade sig lite. Klädde på sig och såg sig i hallspegeln.
Oj! Så snygg! Inte ska man gå och dö nu, det är ju snarare dags att bli bjuden på dans!
Men ödet rår ingen på Britta la sig, skulle just blunda, när hon hörde en bil utanför, ett tutande, sedan blev det tyst.
Det är nog till grannarna, tänkte Britta, dit kommer det alltid folk.
Men så knackade det på dörren. En gång, två.
Kan det vara barnen som kommer tidigare? Hon skyndade till fönstret. Nej, bilen såg hon inte igen, en svart Volvo inte bekant alls.
Fin bil ändå! tänkte Britta. Nåja, bäst att öppna.
En man stod på trappan, proper och ganska snygg, nästan som på väg till fest. Britta sneglade misstänksamt.
Är det Britta? frågade han.
Ja?
Jag har åkt hit till dig. Förlåt att jag dyker upp så plötsligt
Ville du något? undrade Britta, förvånad.
Jo Jag heter Håkan. Hade tänkt att säga hej, men klockan har sprungit iväg och jag gick visst lite vilse.
Hon såg hur han trevade och blev ännu mer fundersam.
Jag har skrivit till dig på Facebook, men du har knappt varit där. Till slut bestämde jag mig för att åka hit och hoppas på det bästa
Britta visste varken ut eller in.
Du, Håkan Jag har slutat träffa nytt folk vid det här laget. Det är nog bättre du reser hem igen.
Håkan nickade, vände sig om på trappan, men innan han gick räckte han henne en liten ask med fina praliner.
Förlåt.
Och så var han borta.
Britta blev stående kvar, och fick plötsligt sådan lust att bjuda in honom. Han hade väl knappt hunnit äta något på hela dagen.
Håkan, vänta lite. Kom in och ta en kopp kaffe. Det finns bulle också!
Håkans ansikte lyste upp, han vände snabbt och följde efter henne in.
Tvätta händerna först, handduken hänger där.
Britta hällde upp kaffe, ställde fram kanelbullarna.
Lite fika kanske skulle smaka? frågade hon.
Gärna, tack.
Extra snabbt dukade hon fram, när hon ändå bakat så mycket.
Smaklig fika! sa de i mun på varandra, och så började de båda skratta.
För första gången på länge kände Britta matlust. Det var så trevligt att sitta där och prata Håkan var riktigt kul att lyssna på. Efter en stund kändes det nästan som att de varit vänner i många år.
Ja du Britta, om det är nåt du behöver hjälp med, tveka inte! sa Håkan.
Britta skrattade, sneglade ner mot hans skinande skor och fina byxor.
Hjälpa till? Jo, nog finns det att göra förrådet håller på att rasa, staketet mot vägen har ramlat omkull
Jag fixar, sa Håkan. Bäst jag hämtar verktyg.
Efter kaffet tackade han och ursäktade sig.
Tusen tack för fikat, Britta. Jag har förstått att det är fel att bjuda sig till. Ha det så bra, vi ses väl.
Trevlig resa, Håkan! sa hon.
Britta satt kvar en stund och plockade undan. Sedan kröp hon till sängs, egentligen för att dö, tänkte hon trött.
Hon somnade fort, alldeles slut av allt ståhej.
På natten kom mamma tillbaks i drömmen.
Britta, varför gick du igår innan jag hann prata klart? Idag var sista dagen på ditt ensamma liv. Vi ville du skulle få en ängel till vän. Spar honom, han behöver dig lika mycket som du behöver honom.
Spar honom? Han var ju här, men sen försvann han, mumlade Britta.
Mamman log, strök henne över håret och gled sakta bort i ljuset.
När Britta vaknade, tidigt på morgonen, hörde hon ljudet av tunga fordon utanför. Ute på gården stod en lastbil fullastad med byggmaterial, och snart kom fler bilar till deras lilla gata. Hantverkare började lasta av brädor och plåt till staket.
Vad händer nu? Inte har jag beställt något?
Hon sprang nästan ut för att protestera då hon såg Håkan, som förklarade för de andra var allt skulle läggas.
Sen rullade det på och under några dagar fick Brittas gamla hus både nytt förråd, nytt staket, golvet lagades och spisen lagades. Men Britta gick bara och funderade.
Vad vill han? Han borde få betalt, men jag har ju knappt några pengar kvar på mitt bankkonto.
Till slut, när Håkan kom in, gav hon honom ett kuvert.
Tack snälla du, Håkan, men jag kan inte låta bli att undra varför du hjälper mig?
Äsch, Britta, det här gör jag för att jag vill. Behåll pengarna du, sa han och log.
Ta emot nu, annars känns det konstigt, envisades Britta.
Håkan skakade på huvudet och gick.
Efter det såg hon honom inte mer. En dag, två, tre en vecka gick.
Tomheten i hennes bröst blev till en våg av sorg.
Varför skrämde jag bort Håkan? Hur ska jag klara livet nu? tänkte hon. Ändå kändes det som att hon känt honom i hela sitt liv.
En dag mötte hon grannfrun på byvägen, Maja, som visste precis allt om alla.
Britta, släpp in den där karln i ditt liv, han verkar ju helt rätt! Så mycket han gjort för dig
Han är borta, muttrade Britta.
Struntprat, hans Volvo står vid infarten till byn om kvällarna.
Va? Var? Vid gamla björken utanför byn, sa Maja.
Britta rusade dit, men där fanns varken bil eller Håkan.
Dumma mig, tänkte hon, varför skulle det vara annorlunda?
Senare den natten kunde hon inte sova, så hon svepte pläden om sig och satte sig på trappan. Det var kyligt, stjärnklart. Hon kände sig ensam och ledsen.
Varför ska jag alltid vara så olycklig? mumlade Britta, tårarna rann.
Just då smög Håkan fram ur mörkret, tog henne varsamt i famnen och pussade hennes tårar.
Britta, gråt inte! snälla
Var har du varit? Varför åkte du?
Jag kunde inte åka, Britta. För jag älskar dig.
Och jag älskar dig, Håkan! viskade Britta, och höll honom hårt, hårt.
Tack, mamma, andades hon. Nu gråter jag av lycka.
