Fosterbarn
Hallå? Någon hemma? jag ropade när jag kom in i hallen, sparkade av mig skorna och drog en lättnadens suck.
Vackra visst. Men herregud, vad de skavde! Dumt att jag föll för utseendet och inte tänkte på hur de egentligen skulle kännas mitt i värmen. Remmarna skar in så att det sved.
Jag böjde mig för att ställa skorna på skohyllan i hallen och stelnade till. Ur hörnet intill dörren stirrade två vaksamma, gröna ögon på mig.
Vem är du? mumlade jag spontant och nästan viskande.
Varelsen med de trolska ögonen hade ingen lust att svara. Han drog sig längre in i hörnet, föll ner på bakbenen och fräste till.
Jag fattar
Så försiktigt jag kunde, för att inte skrämma den oväntade gästen, ställde jag skorna och backade några steg.
Jag rör dig inte. Ta det lugnt! Jag ska ta reda på varifrån du kommer, om du nu tillåter det. En överraskning alltså
Som svar hördes ett morrande, dovt och hotfullt, som fick mig att småle.
Inte så farligt, min vän. Det här är ju ändå mitt hem. Ingen gör dig illa här. Ingen blir illa behandlad.
Den där fräsande typen förstod nog vad jag menade och tystnade något. Framtassarna gled ner mot golvet och även om han fortfarande såg misstänksam ut, slutade han fräsa.
Jag gick längs korridoren, kikade in i vardagsrummet och köket och blev förvånad över hur rent och tyst allting var. Ofta låg det både byggbitar och vattenfärg överallt när jag kom hem, så man fick verkligen se upp var man satte fötterna. Färgfläckar från de små konstnärerna, och Legobitar som grävde ner sig i fotsulorna.
Dörren till barnens rum stod på glänt. Där var det också stilla, så jag trodde redan att ingen var hemma.
Men jag hade fel. Alla mina tre glädjespridare var där. De satt på golvet och tecknade tillsammans på ett stort ark papper.
Det ser intressant ut. Är det ingen som tänker möta mig hem från jobbet? log jag och såg mot två röda kalufser och en mörk i mitten.
Ett samfällt Oj! och så flög tuschpennorna åt alla håll. Maja, min yngsta, kastade sig på pappret och tryckte ut sig som en sjöstjärna för att dölja en halvfärdig bild.
Mamma! Titta inte!
Jag skrattade och höll händerna för ögonen.
Jag låter bli. Men vem berättar för mig vad det är för monster som sitter i hallen och väser åt mig?
Hugo, den med det mörka håret, bytte en blick med de yngre och reste sig.
Förlåt, mamma! Vi hann inte förbereda dig. Det var jag som tog in honom.
Jaså. Varför är han så vild?
Han har ont i tassen. Jag räddade honom från några hundar på gården.
Jag rynkade pannan.
Rörde de dig? Är du skadad?
Nej, mamma! Det gick bra. Jag klarade mig. Det var bara Stina i porten sin hundflock… de är inte hemlösa.
Det var den där samlingen småhundar som Stina Karlsson, kvarterets största bråkmaja, alltid släpade ut. Hundarna var ständigt på rymmen för Stina hade ont i benen och orkade inte gå ordentliga promenader. Men ge upp dem, det tänkte hon aldrig. Alla mammor i huset på Tallåsvägen 7 visste precis släpp inte ut barnen före tio på morgonen. Det gick en och annan skräckhistoria om när någon blivit jagad av Stinas små odågor, men bråket brukade lägga sig så fort Stina själv dök upp, med röst lika vass som en sågklinga.
Stinas hundar bet sällan, men de kunde skrämma livet ur folk med sitt skäll. Klaga kunde hon också och betalade de grannar som orkade tvista om saken sina böter med ett hånfullt leende.
Så kan det gå! Passa dina egna ungar! Vad släpper du ut dem själv för? Eller är du så dålig mamma att du behöver paus från barnen? Mina små kommer i alla fall ingen åt!
Jag har alltid haft lite medkänsla för Stina. Hennes man var till det yttre artig och hjälpsam, en sån där som alltid är prydlig och hälsar vänligt. Men bakom dörrarna utspelade sig ett helvete. Hon var tvungen att stå ut för sin sons skull, sa hon. Hennes första man hade dött ung och när hon gifte om sig trodde hon att hon hittat trygghet för både sig och pojken.
Sonen anade förstås inget. Han kallade styvpappan för pappa och allt verkade perfekt. Våldet dolde de skickligt och det skulle krävas ett oväntat tidigt hemkomstbesök från skolan för att sanningen skulle avslöjas. Resten gick så fort att till och med polisen hade svårt att lägga pusslet. Stina tog på sig skulden och sonen fick flytta till mormor medan hon själv satt av sitt straff. När hon kom tillbaka till samhället bytte hon lägenhet, hämtade sonen och tog hand om en skadad liten gatuhund. Izabella Iza blev hennes trogna vän. Sedan kom fler hundar, alla räddade från gatorna, och Stina levde i sitt lilla kaos med dem.
Hennes son växte upp, utbildade sig och flyttade till Luleå. Bra jobb, stor lägenhet, fru, två barn. Men Stina ville inte flytta från Stockholm. Man ska inte vara i vägen, sa hon. Hon var en kärleksfull farmor, men hon bodde helst kvar med sina hundar. Och eftersom hon trånade efter närhet slutade det med ännu fler hundar. Bara hon själv och flocken.
Stinas hundar rörde aldrig mina barn. En gång i veckan tog jag över en påse ben, drack en ceremoniell kopp kaffe och tittade på kort av barnbarnen hon så stolt visade upp.
Bland grannarna var det bara Stina som visste att Hugo inte var mitt biologiska barn. Historien om hur han hamnat hos oss kommenterade hon bara en gång, när hon stod och blickade ner i vagnen.
Spelar det någon roll vem han liknar? Naturen kan lura vem som helst. Var glad för att du har honom! Han är din, strunt detsamma om han är rödhårig eller svart.
Resten av grannarna tystnade efter det.
Jag berättade för Stina. Jag vet inte riktigt varför, men hon förstod.
Hugo kom till oss för att vi själva inte kunde få barn. Fem års försök, undersökningar och ovisshet, men inget hjälpte. Till slut dök han upp ändå, på ett sätt vi aldrig kunnat föreställa oss. Min kusin Anna blev oplanerat gravid. Inte för att hon ville ha barn, utan mest för att hennes sambo inte skulle lämna henne. Depressionen slog till, sambon stack och Anna förmådde sig aldrig knyta an till det barn hon väntade. Hon gick bort i samband med förlossningen och lille Hugo blev föräldralös innan han ens fått lära känna någon.
Anna hade tagit hand om mig när jag var liten. Jag kunde inte lämna hennes son till myndigheterna eller låta min moster ta honom hon var för gammal och sjuk. Jag såg på min man Anders, men behövde inte ens fråga. Han är den sortens man som sällan säger mycket, men när han håller om dig vet du att du är trygg. Tillsammans reste vi hem till min moster, ordnade pappren och tog med oss Hugo hem till Stockholm.
Ingen i grannskapet undrade varför jag aldrig varit gravid jag var alltid lite rundlagd och utlandsresan dög bra som förklaring till gapet i kalendern. Endast Stina fick höra hela sanningen.
Du gjorde rätt, sa hon. Han är din, så länge du bestämt dig för att vara mamma.
Med åren blev vi fler i familjen. Först kom Johan, sedan Maja. Stina log snålt och såg på när två rödhåriga småttingar sprang efter sina syskon eller försökte lura till sig kakor, som de gömde i fickan åt Iza.
Jag fick ofta söka råd av Stina. Som när Hugo blev äldre och plötsligt började slåss i skolan inte mot sina syskon, men mot andra barn. Alla samtal med skolpsykologen ledde bara till ett ryck på axlarna: Han växer. Det går över.
Jag höll inte med. En kväll gick jag över till Stina.
Jag visste att du skulle dyka upp, sa hon och kramade min hand, och ledde mig in i köket. Hon hällde upp kaffe och bjöd på nybakt äppelkaka.
Vi satt länge och jag berättade alltutan att behöva väga ord mellan styvson och man. Stina lyssnade, ställde frågor och höll min hand.
Du måste fråga varför, men utan att anklaga, sa hon till slut. Lyssna. Lova att du bara lyssnar. Först då kommer han att öppna sig!
När barnen sov sent samma kväll gick jag in till Hugo och satte mig vid hans säng.
Hans mörka hår påminde om Anna. Inte ett dugg lik mina rödhåriga. Men han var min. Det visste jag i hela kroppen.
Mamma? Varför gråter du? Jag ska inte slåss mer
Jag drog honom intill mig i tystnad.
Berätta, viskade jag till slut. Vad är det som hänt?
Och Hugo berättade. Det var så enkelt han blev retad för att inte vara lik oss. Att han måste vara fosterbarnet, att Johan och Maja var mina på riktigt men inte han.
Struntprat! Jag torkade tårarna och vände hans ansikte mot mitt. Du är min, från hjässan till tårna! Och Andrés förstås. Men bråka inte för det! Man behöver inte slåss för att visa att man hör till.
Jag hämtade familjealbumet. Vi bläddrade bland gamla foton av min moster, Anna, mig och Anna som barn. Och så morfar, mörk och stilig, precis som Hugo.
Ser du? Släkt är man ändå.
Jag ville berätta mer, kanske för mycket, men höll tyst. Det får vänta.
Dagen efter mötte Stina Hugo ute. Hon nickade värdigt åt hans hälsning:
Dina föräldrar har gjort ett bra jobb, Hugo! Något att vara stolt över.
Enkla ord, men de betydde mycket. Stina brukade inte berömma i onödan.
Åren gick. Jag sökte ofta råd hos Stina, tills den dag då dörren till hennes lägenhet förblev låst. Hundarna ylade, men ingen öppnade hur jag än knackade.
Det visade sig att ambulansen hämtat henne. Hon hade hoppats det skulle gå över, så hon ringde inte ens sin son.
Jag letade reda på sjukhuset, hämtade nycklarna och lovade ta hand om hennes fyrbenta vänner.
Tack, Lena! De river huset om ingen promenerar med dem.
Och de behöver mat också. Varför ringde du inte oss?
Ville inte störa
Det är ju därför nära finns, så att vi kan finnas till för varandra! Säg ifrån nästa gång.
Ja, du har rätt. Men jag känner mig lite jobbig
Det enda som är jobbigt är att sova uppochner, som mina barn brukar säga. Det här är det minsta jag kan göra. Du gjorde så mycket för oss.
Hundarna blev rastade och matade, Hugo tog hand om dem varje dag tills Stina återhämtat sig. De blev snart kompisar och Hugo började gå på hundpromenad regelbundet. Stina lät ändå ibland sina hundar springa lite själva på gården Hugo tjurade, men det blev aldrig riktigt allvarligt bråk.
Därför var det inga problem när Hugo plötsligt kom in en kväll med en mager, rädd katt i famnen förföljd av Stinas hundar.
Katten var grå, med enorma gröna ögon. En brittkorthår, slitig och osäker. Hugo bar in honom, men fick ett rivmärke för mödan.
Du är nog raskatt! Hur har du hamnat här?
Katten svarade inte, morrade bara men försökte inte längre smita.
Mina minsta blev överlyckliga över sin nya vän, men insåg genast att jag behövde förberedas. I smyg satt de och förde allvarliga samtal med katten innan jag klev in genom dörren.
Jag skrattade och såg på teckningen de gjort en version av mig själv med katten på armen, stor som ett lejon.
Så detta är er plan? Tror ni att jag kan ta hand om en katt? Vi har aldrig haft någon förut.
Mamma, vi vet ju inte heller! Får jag gå över till Stina? Hundar eller katter hon vet ju alltid hur man ska ta hand om djur.
Just då ringde det på dörren. Jag skrattade.
Vi slipper gå iväg. Gå och öppna och håll i den där lynniga kamraten. Stina kommer perfekt i tid för att hjälpa oss med tassen.
Barnen såg på varandra och viskade:
Får han stanna?
Har jag sagt något annat? Blir ingen ägare hittad får han stanna. Någon måste ju älska honom.
Och katten fick bli kvar. Jag suckade tyst varenda gång jag drog fram plånboken till veterinären, men bestämde mig för att det var en billig peng för lyckliga barn och en extra varm katt vid soffan om kvällarna. Katten slutade morra och kröp alltid intill när allt blev lugnt. Hugo blev lite svartsjuk, men jag bara skrattade:
Den vet vem som bestämmer.
För jag visste när huset tystnat och barnen somnat, då smög en grå skugga och tassade in till barnkammaren. Hugo drogs sömnigt in katten i famnen, och den gröna blicken glimmade mot mig i mörkret.
God natt, viskade jag och rufsade om huvuden och päls.
I tystnaden log jag, stängde dörren och andades ut. Lycka trivs bäst bland viskningar. Ibland är det tystnaden som visar hur rätt allt ändå blev.
Så småningom flyttade Stina till sin son efter många övertalningar. Vi lovade ta hand om flocken tills hon kom tillbaka. Jag kramade henne hårt och strök henne över handen.
Du är saknad! Alla väntar på dig. Vi med. Ha en fin resa!
Och Stina log, tårar i ögonen, medan barnen vinkade. Ingen såg längre den gamla gnällkärringen i henne. Något glittrade i hennes blick och där syntes tydligt: hon var en god människa, och livet hade mycket kvar att ge.
Så blev det som det skulle. Ett stort hus, plats för både människor, hundar och en katt. Stina lärde sig videosamtal genom barnbarnen och varje gång vi pratade sa någon:
Hej, Stina!
Den stora katten låg som vanligt hos Hugo, nu äldre, och lät sig bli kliad under hakan.
Och nu, när jag tänker på allt vi varit med om, förstår jag: Blod spelar ingen roll. Det är kärleken vi ger som avgör vem som är ens barn.
För det viktigaste har jag lärt mig det är vi vuxna som måste våga lyssna, finnas där och visa att alla får plats i vår familj, hur de än kom till oss. Och ibland räcker det att finnas, att vara en trygg famn för både barn och djur, vänner och grannar. Och tystnaden, den rymmer så mycket lycka, bara man lyssnar noga.
