LISABET
Sven Eriksson granskade byxorna och skjortan noga, och med ett frustrerat suck slängde han tillbaka dem på fåtöljen. Hur ska jag kunna gå ut i det här? Byxorna var helt skrynkliga, pressvecken existerade knappt längre, och bak på rumpan blänkte de på ett pinsamt sätt för att inte tala om att han tappat fem kilo sen sist och nu hängde brallorna som en säck. Och skjortan! Den som en gång varit ljusblå var nu mer lik en sorglig gråvit-aktig kulör, mudden vid handlederna var nött och kragen hade släppt all form rent ut sagt skamligt! Lisabet hade aldrig ens släppt ut honom till närbutiken i något sånt, men nu gick han runt på universitetet och föreläste i eländet.
Han hade aldrig brytt sig något vidare om kläder tidigare, men såg alltid proper ut, nästan klädsnobb. Nog fanns det alltid en fräsch skjorta i garderoben, nya slimmade kavajer och jackor. Hatt och ett par blanka skor. Det räckte att sticka in handen i garderoben eller säga till Lisabet imorgon måste jag vara extra snygg, så ordnade allt sig.
Åh Lisabet, vad höll du egentligen på med, vad tänkte du? Han hade aldrig trott att hon skulle lämna honom så där. Hon var ju nästan tio år yngre än honom, hade aldrig varit sjuk, och inte heller nu verkade det vara något allvarligt. Lite feber, tre dagar i sängen, och en förkylning ovanpå det. Hon hade inte alls tänkt gå till läkaren, skulle druckit sina örttéer som vanligt, om det inte varit för skolans krav på hälsokontroll inför läsåret. Så hon följde snällt med kollegorna till vårdcentralen. Det skulle ju bara vara en formalitet, men direkt därifrån skickade de iväg Lisabet till sjukhuset och sen drog allt igång som en riktigt otäck mardröm, och lagom till jul var det hela över.
Sven förstod allt rationellt, men föraktade ändå den där vårdcentralen, som om det var deras fel trots att det var de som upptäckte vad som var fel och slog larm. Men på något vis, som ett barn, tänkte han: eftersom det var där allt började, är det deras fel.
Han och Lisabet hade träffats när han var doktorand på andra året och hade seminarier för studenter i analys, och Lisabet, som var förstaårsstudent, råkade hamna i hans grupp. Det är egentligen konstigt att han ens la märke till henne. Vanligtvis gillade han färgstarka tjejer, de som syntes och hördes. Lisabet däremot var som en blyg skolunge med rosiga kinder, fräknar även i februari, och små mjuka fingrar med naglarna tuggade och kladdiga av bläck. Det var just de där händerna som smälte honom totalt.
Han blev så förtjust att han knappt märkte hur han började följa henne hem, hängde hemma hos henne, hjälpte hennes mormor att laga piroger, och sen fanns det liksom inget annat än att gifta sig. Och även om Lisabet på de fyrtio år de fick ihop både dubblat sitt midjemått, klippt av flätorna, rökt två paket cigg om dan och blivit biträdande rektor på stadens matteinriktade högstadium, så såg Sven ändå de där barnahänderna och blev alldeles varm i hjärtat. Ingen annan behövdes.
Det innebar förstås inte att livet blev något idylliskt vykort. Under de fyrtio åren gick de igenom lite av varje. Sven hade sina synder säkert ett tiotal små snedsprång och två rejäla snedsteg där han till och med flyttade hemifrån ett tag. Lisabet var inte heller utan skuld; tre år gick hon på hemliga dejter med fabriksdirektören som hade hand om hennes skola. Men de hade två döttrar tillsammans, och de förankrade hela deras liv, hur mycket det än blåste.
Det var nästan orättvist: först var det fattigt, de bodde nästan ovanpå varandra, sedan kom småbarnsåren fulla av pyssel mellan musikskola, konståkning, och ändlösa förkylningar, vattkoppor och öroninflammationer. Och nu, när de bodde i en stor ljus lägenhet, döttrarna flyttat ut och hade egna liv knappt ens barnbarnen fick man se mer än på jul nu, när de faktiskt kunde ha det fint, så gick Lisabet och lämnade honom. Och inte lämnade hon några instruktioner efter sig om hur han skulle leva vidare heller.
Sven var så oförbered på detta att han knappt fattade vad som hänt. Även på begravningen uppförde han sig snarare som på ett kalas än på en sorgestund, vilket släktingar och bekanta snabbt noterade och tog som ett tecken på att han inte sörjde särskilt mycket. Det var fel han insåg det istället långsamt, ungefär när våren kom, och då kröp ensamheten och saknaden nära inpå. Han gick ner sig helt, tappade i vikt, blev deppig, och klarade inte av att vara hemma ensam.
Att flytta ihop med döttrarna var uteslutet: den ena drog runt världen som miljöaktivist, räddade tumlare eller följde flyttfåglar, och den andra levde i sin mans släkt, djupt indragen i barn och familjeliv där fanns ingen plats för en pappa.
Så Sven började dyka upp tidigt hos sina gamla vänner. Gäst var han väl egentligen inte han kom okristligt tidigt, åt och drack gott och mycket, halvsov i fåtöljen, drällde ner både sig själv och deras bord med smulor från torra bullar, och satt tyst tills det blev direkt olämpligt att stanna kvar, först då masade han sig hem, bara för att komma tillbaka någon dag senare.
Hemma åt han nästan inget, fast han under hela sitt liv med Lisabet varit husets kock. Till sig själv ville han bara inte laga mat. Han blev sliten, såg liksom ruggig ut och åldrades i raketfart, tills vännerna blev oroliga och tyckte han absolut borde börja dejta någon ny.
Och nu hade gänget bestämt att han skulle gå på teatern med en kvinna vid namn Ann-Christin Olofsson. Det skulle ändå inte bli något, tänkte han. Redan under åren med Lisabet hade han motvilligt följt med på teater, bara för hennes skull. Allt med det där kändes bara stelt och konstlat, tråkigt och ofta riktigt uselt. Men Lisabet satt alltid med tindrande ögon, sparade programmen, återberättade styckena entusiastiskt klart han följde med henne då.
Nu trugade vännerna in teaterbiljetter i näven på honom var och varannan fredag, och han släpade sig iväg genom slasket, lagom bekymrad över att sitta tre timmar med värkande rygg i trånga finkängor, hostande av dammig parfym, lyssnande på tråkiga kvinnor vid pausen och längtade nästan ihjäl sig hem till sängen som fortfarande luktade Lisabet, eller så inbillade han sig i alla fall det.
Han ville inte såra någon och följde med av artighet. Han begrep ju att det var svårt att leva ensam, fast varför fortsätta kämpa vidare var han ändå inte riktigt säker på.
Kvällens Ann-Christin visade sig vara rätt trevlig och rätt söt. Han tänkte att för tio år sen hade han nog varit intresserad. Hon var femton år yngre, liten och nätt, närvarande och smart stolt och världsvan helt enkelt.
Bredvid henne kände sig Sven extra gammal och skabbig, men hon verkade onekligen klart intresserad och föreslog fler träffar på stört.
Föreställningen var faktiskt rätt okej, kanske mest för att den var kort och utan paus. Efteråt borde han bjudit henne på fika någonstans, men slapp undan det också.
Ann-Christin bodde nämligen bara några kvarter från teatern, berättade hon, och råkade just ha lagat en mustig gryta och en fin äppelpaj som skulle passa utmärkt till middag. Allt var förstås förberett in i minsta detalj, men Sven längtade så efter den där hemtrevnaden att han glatt följde med.
Och visst, Ann-Christin levde upp till all förväntan. Lägenheten var liten, söt och skinande ren, doftade av kanel och vanilj. Hon försvann en stund och dök upp i ett mjukt, sportigt set, såg genast ännu yngre ut, nöp ihop middagen med snabba, vana händer och förde charmfullt samtal. Sven tänkte plötsligt att han gott hade kunnat stanna här för gott, flytta in i det här praliniga lilla huset och börja om på nytt, låta det gamla sjunka undan.
Efter midnatt masade han sig hem ändå. De hade redan bestämt att ses på privata konstmuséet dagen efter och att tillsammans handla lite nya skjortor och jeans han skulle inte skämma ut Ann-Christin! På lördag var det planerat lunch hemma hos henne igen. Hon ville visserligen hellre ta med honom till sommarstugan, men dottern hade bett henne passa barnbarnet några timmar, så det fick bli lunch med liten gäst hemma och stugan nästa dag.
På lördag smet Sven först till frisören och kände sig genast fem år yngre. Han drog på sig en ny, stilig rutig skjorta och ett par snygga mjuka manchesterjeans, köpte blommor och en Marabou till barnbarnet och åkte hem till Ann-Christin.
Redan i trapphuset doftade det rostad anka och något nygräddat, och Sven hörde på sig själv att han nynnade och log mot sin spegelbild i den gamla hissens spegel.
Ann-Christin mötte honom varm och glad och lotsade honom direkt till köket. Var är barnbarnet? undrade Sven. Hon kommer, hon surade och ville inte ens hälsa, sitter kvar i sovrummet, svarade Ann-Christin.
Sven ställde propert blommorna i en vas, öppnade rödvinet och hällde upp Festis till flickan, skar bröd och slog sig ner vid bordet.
Får jag presentera, Sven Eriksson! Det här är mitt barnbarn, Lisabet!
Han såg stora, klara ögon, rosiga kinder och några fräknar på en liten söt näsa. Lisabet såg misstänksamt på honom, bet nervöst på tummen. Sven tänkte: snälla, låt mig inte falla ihop och dö här och nu… och reste sig snabbt och gick ut i hallen.
