2 mars
Det började på allvar när Erik kom in i köket med en hållning som om han just blivit tilldelad Nobels fredspris i själva verket hade han bara köpt en limpa bröd och ett paket mjölk. Han rörde sig inte längre, han defilerade genom hallen sedan han för en vecka sedan blivit “tillförordnad biträdande avdelningschef” på sitt jobb. Det lyste något pampigt, nästan tungsint monumentalt över honom.
Linnea, sa han inspekterande min middag, ugnsbakad lax, med den där surmulna blicken som bara en granskande chef kan ha.
Jag är trött idag. Har fattat strategiska beslut. Så vi gör såhär: hemma vill jag ha lugn och acceptans. Inga diskussioner. Jag orkar inte tjafsa, bara du håller med. Min hjärna behöver vila från motstånd.
Jag stelnade till, gaffeln på väg mot munnen. Det var ett djärvt krav. Nästan fräckt. Med tanke på att det är min bostadsrätt vi bor i och min lön som senior finansanalytiker får inflationen att skämmas, lät det ungefär som om ett marsvin bad katten om att få ett eget rum.
Menar du att jag ska bli ditt eko? frågade jag, och inom mig vaknade den där beslutsamma viljan som kollegorna respekterar och svärmor bävar för.
Jag vill att du respekterar min auktoritet, sa Erik högtidligt medan han rättade till slipsen han envist tagit på sig till middagen. Mannen är riktningen, kvinnan miljön. Jag vill inte att du böjer min riktning, Linnea.
Jag såg på honom och i hans ögon fanns den där orubbliga självsäkerheten som människor har när de bestämt sig för att gå mot rött vid Slussen.
Självklart, älskling, log jag, och skar av en bit fisk. Ingen diskussion. Bara samtycke.
Där och då började mitt favoritspel: “Var försiktig med dina önskningar, de kan slå in exakt som du ber om.”
Första akten kom redan på lördagen. Erik skulle på “ledarskapssammankomst” han kallade det det, jag sa “jobbfest med grillning i skogen”. Han snurrade framför spegeln i nya byxor han köpt själv (utan min vetskap). De var senapsfärgade, och satt så märkligt att de såg ut att vara sydda för en kenguru. Längs höfterna gapade de, och vaden satt fast som falukorv i plast.
Vad tycker du? Stiligt? Ser jag ut som en chef? frågade han, och spände ut bröstet.
Normalt hade jag nämnt något diplomatiskt i stil med att han såg ut som en barnprogramsledare från SVT:s 70-tal. Men löftet stod fast.
Utan tvekan, Erik, nickade jag, blicken kvar i min bok. Väldigt djärvt. Alla kommer genast förstå att det är du som leder flocken. Färg och modell det skriker personlighet.
Erik strålade.
Ser du! Du hade bara sagt: “ta av, skäms inte” Du lär dig, Linnea!
Han gick ut som en stolt påfågel. Kom hem vid midnatt, sur och röd, och konstigt nog i ett par av kollegans jeans. Det visade sig att under “dragkampen om framgången” sprack hans senapsgula statement-byxor i grenen med ett ljud som när ett segel rivs i storm.
Varför sa du inget om att de var för små över ja, strategiskt viktiga partier?! tjöt han medan byxresterna landade i hörnet.
Men älskling, du sa ju själv att de markerade din status. Jag höll med. Tydligen var statusen för stor för tyget.
Det verkliga dramat började när svärmor, Birgitta, anslöt med sin kritiska blick och permanentade lockar. Upplyft av min foglighet, tog Erik ut svängarna.
Vi satt vid bordet. Birgitta, med en min som åklagare och rulltårta i mun, synade mitt vardagsrum.
Linnea, de här gardinerna är dystra, deklarerade hon mellan tuggorna. Och dammet på gardinstången! En riktig husmor tillåter inte damm. Erik behöver trivsel, men här är det som på ett kontor.
Erik, säker med mammas stöd, höll med:
Ja, Linnea. Mamma har rätt. Du jobbar för mycket, hemmet har fallerat. Kan du inte gå ner i tid? Pengar räcker, nu när jag är chef.
En humoristisk tanke, eftersom chefstillägget täckte högst bensin och lunchlådor. Men jag mindes mitt löfte.
Helt rätt, Birgitta. Och du med, Erik. Jag fokuserar för mycket på karriären. Gardiner är kvinnans ansikte utåt.
Birgitta sken upp.
Någon mognar!
Därför, sade jag milt, har jag sagt upp städfirman.
Paus. Birgitta slutade tugga.
Städfirman?! Erik spärrade upp ögonen.
Ja. Hon som kommer två gånger i veckan och får vår lägenhet att skina medan vi jobbar. Du sa ju att vi behöver spara, och mamma tycker kvinnans hand ska skapa trivsel. Jag samtycker. Jag gör det själv. På helger.
Och vardagar? frågade Erik ängsligt.
Då, älskling, njuter vi av hushållets naturliga gång. Du vill väl inte att jag utmattas efter jobbet?
Nästa två veckor förvandlades till ett svenskt mardrömsscenario för Erik. Disk travades, dammet låg som snö över Gotland och hans skjortor hängde gråtmilt, skrynkliga och oinspirerade.
Linnea, jag har inga rena skjortor! ulade han på tisdagsmorgonen.
Jag vet, älskling. Men igår valde jag gardiner, som mamma föreslog. All energi gick åt. Du är ju ledare du kan delegera strykningen till dig själv.
Erik brände sig på strykjärnet och brände dessutom hål på skjortärmen innan han muttrande drog på sig en gammal stickad tröja. Han liknade någon som kämpar mot systemet, men där systemet har pansar.
Slutpunkten kom när Erik skulle ha “affärsmiddag” hemma. Hans riktiga chef, Lars-Göran, och två viktiga kollegor, skulle komma.
Linnea, nu gäller det, gick han omkring i köket. Jag måste visa att min grund är stabil, att jag är familjens huvud. Det ska vara rejält på bordet, svenskt och traditionellt inget av dina italienska såser. Och säg ingenting! Le, servera och var tyst. Ingen bryr sig om dina idéer om logistik. Förstår du?
Jag förstår. Traditionellt. Vara tyst.
Och klä dig… kvinnligt.
Självklart.
Jag förberedde mig noga. Tog på mig den blommiga morgonrock med volanger som Birgitta gett i present, sparad till maskerad. På huvudet byggde jag ett bo av papiljotter och hårnålar.
Jag serverade inköpt sylta (skakig som Erik själv satt vid middagsbordet), kokt potatis och en gigantisk ugnsgrillad skinka som såg ut att grisen dött av hög ålder och god aptit. Ingen finess. Inga vikta servetter. Traditionellt.
Gästerna kom. Lars-Göran gav mig en blick när han såg rocken, men sa inget. Erik blev röd som ute på landet i september.
Varsågoda! ropade jag glatt med bondmora-ton.
Middagen började och Erik snackade på om “optimering av flöden genom omfördelning av arbetstimmar”, med ord han knappast visste betydelsen av.
Förlåt, Erik, avbröt Lars-Göran vänligt. Men om vi gör så tappar vi ju kontraktet med tyskarna. Linnea, vad tycker du? Jag hörde du är ledande analytiker på Handelsbanken?
Nu stannade tiden. Erik blängde: “Mållös, nu!”, klottrade hans ögon.
Men Lars-Göran då! skrattade jag och skramlade med armbanden. Vad vet väl jag? I vår familj vet Erik allt, han är ju riktningen! Jag är bakgrunden bara. Kokar potatis och lyssnar. Han vill inte att jag engagerar mig kvinnors hud mår dåligt av för mycket tankar, säger han.
Lars-Göran satte potatisen i halsen. Kollegerna utbytte blickar.
Erik blev blek. Svettdroppen letade sig nerför tinningen.
Men riktigt, sa jag och gick in för det. Han säger att hans beslut ger miljoner i vinst, vad skulle lilla jag kunna bidra med? Berätta gärna för Lars-Göran, Erik, om ditt förslag med det nya “Excel i molnet” du pitchade igår det strategiska genombrottet!
Där var sista droppen. Excelidén hade de skrattat åt på jobbet, men hemma talade han om den som revolution.
Stämmer det? sa Lars-Göran med ett sällsynt kallt leende, tog av glasögonen och mätte Erik med blicken.
Jag det var mer en tanke… stammade Erik.
Men Erik, igår höll du en lång föreläsning för mig om att cheferna inte är med, du är visionär, jag samtyckte ju bara!
Erik slog ut med armen, välte en såssnipa så flottet bredde ut sig mot hans byxor som sakta sjunkande Titanic.
Gästerna gick tidigt. Lars-Göran skakade min hand i hallen:
Linnea, tröttnar du på potatiskokning finns det plats i min stab för en strategiansvarig. Du verkar kunna sätta saker på plats.
När dörren slog igen, vände sig Erik darrande mot mig:
Du… du förstörde allt! Det var med flit! Jag såg ut som en idiot!
Jag? förvånades jag och tog av kaffedoften och morgonrocken. Erik, jag höll bara mitt löfte: inget tjafs, inget motstånd. Jag var en fond. Om du såg dum ut mot den fonden kanske är det inte fel på färgen, utan på motivet?
Han öppnade munnen för ett utbrott, men jag höjde handen.
Nu får du lyssna på mig, och var snäll och tjafsa inte. Mitt huvud behöver vila från dina idéer. Dina saker står packade i hallen. Ditt “ledarskap” kan du ta till din mammas lägenhet i Västerås. Där finns rätt gardiner och ingen som säger emot dig.
Du kan inte… jag är man!
Du var min man, när du var min partner. Men när du ville vara herre glömde du att tronen står på min adress.
Jag såg honom lasta in väskan i taxin. Inte ett uns sorg. Bara lättnad. Frihet. Doften av grillad skinka kunde vädras ut.
Kom ihåg, tjejer: diskutera inte med män som tror de är klokare än du. Backa och låt dem springa rakt in i verklighetens vägg. Ljudet av fallande kronor är sötare än någon serenad i världen.
