Prata med mig, Smulan
Oroa dig inte, Smulan! Det är ingen fara! De kommer skrika lite till sen lugnar de sig nog kanske
Linnéa kramade sin trogna vän hårdare och knep ihop ögonen. Hon fick inte vara rädd. Hon var ju trots allt stor nu. Det hade mormor Ingrid sagt. Om man fyllt fem, var man redan stor. Alla såg henne så. Till och med när de tog spruta på BVC hade hon slutat gråta. Pinsamt annars! Bara med Smulan fick hon vara liten igen, precis som förr. Han hade sett henne gråta och skratta, prata och tigga om en bulle till. Ingen förstod henne som Smulan den lilla vita nallebjörnen hon fått när hon föddes. Mamma hade gett henne honom med ett rött band runt magen, och sedan dess varit världens bästa vän. Han skvallrade aldrig, som Vera i förskolan brukade göra. Han bara lyssnade, såg på henne med sina snälla knappar till ögon och höll om henne. Och om hon blev rädd, precis som nu, kunde Smulan alltid lugna henne. Han var mjuk och kändes som hemma.
Mamma och pappa var också hemma, såklart. Men när de ropade sådär åt varandra, blev de vassa och taggiga. Nästan som hela huset fullt av stora törnbuskar, som i sagan om Törnrosa. Man kunde inte komma nära, hur gärna hon än ville. Och ändå hjälpte det inte att skrika. Linnéa förstod egentligen inte varför mamma och pappa blev arga. Vuxna, de borde väl kunna prata? Komma överens, hitta någon slags förståelse något språk, sa alltid mormor Ingrid. Men kanske var vuxna verkligen ledsna på riktigt ibland, inte bara lite småsura som barn kan bli? Linnéa hade börjat ana att riktiga ledsamheter fanns för vuxna också. Ganska läskiga, faktiskt. Om hon kunde gråta över småsaker, som när hon och Vera bråkade om vems väska som var finast, så måste väl stora ledsamheter göra ännu ondare.
Hon öppnade ögonen och lyssnade. Verkar ha tystnat nu. Lugnt. Det betydde väl att mamma satt och grät i badrummet, och pappa var arg i köket. Och att Linnéa kunde röra sig. Hon reste sig från golvet bakom sängen, där hon suttit och gömt sig hela tiden. Hennes rum var så fint egentligen! Mamma hade målat om och fixat, och Linnéa fått välja tapeter och färger. Den vita sängen med ljusrosa täcke, garderoben där alla hennes kläder fick plats, hyllor överallt och mängder av leksaker. Här ville hon alltid vara. Här kändes det nästan tryggt. Hon tittade på Smulan och snyftade till:
Jag vet. Jag fixar det! Du väntar här.
Hon satte försiktigt ner nallen på kudden och smög ut ur rummet. Först till mamma där var det alltid svårast. Badrumsdörren var stängd, precis som alltid. Linnéa knackade tyst:
Mamma?
Ja?
Får jag komma in?
Mamma öppnade, satt som vanligt på kanten av badkaret.
Ska du på toa, gumman?
Nej Jag ville bara vara hos dig.
Linnéa fyllde lungorna och klev in. Hon visste att mamma skulle krama henne hårt, gråta ännu mer, och lova att det skulle bli bra. Och att Linnéa också skulle börja gråta. Fast det var inte för att hon tyckte synd om mamma, utan för att hon visste att det ändå inte skulle bli bra. För så brukade det vara som Vera i förskolan brukade säga: det är bara bra en stund.
Linnéa torkade ögonen och såg på mamma.
Varför då?
Vad menar du?
Varför skriker ni hela tiden på varandra? Om ni inte gillar varann borde ni hålla er borta, så sa mormor Ingrid när jag bråkade med Vera. Om man håller sig borta kan man inte bråka.
Mamma blev helt stilla, tittade förvånat på Linnéa. Hon hade aldrig pratat om de där grälen förut. Mamma hade trott att Linnéa var för liten, att barn inte förstod sånt.
Linnéa, varför säger du så? Jag jag älskar ju pappa
Det tror jag inte på, mamma.
Linnéa!
Om du älskade honom, hade du väl inte bråkat så förut? Du skriker ju inte på mig.
Mamma blev tyst, visste nog inte vad hon skulle säga. Hur förklarar man för ett barn att vuxna bråkar fast de inte vill? Är det alltid hat? Eller? Den där frågan varför egentligen?
Man kanske borde fundera på sitt sätt att vara. Linnéa strök mammas kinder, samtidigt som hon torkade tårarna.
Det där brukar din mormor också säga. Mamma log lite, fast genom tårarna.
Ja. Och hon har rätt. Jag och Vera blev vänner till sist. Nu bråkar vi mindre. Bara om Vera skvallrar för Linnea på förskolan.
Du har blivit så stor Mamma kramade henne igen.
Nej, mamma. Jag är fortfarande liten. Om jag var stor, hon viskade nu, då hade jag inte varit så rädd.
Vad är du rädd för? Mamma såg bekymrad ut.
Att ni nästa gång skriker på varandra och går iväg. Bort där det är tyst. Man kan väl inte alltid vara där det är jobbigt? Det är väl svårt för dig, mamma?
Ja men Linnéa, du tror väl ändå inte att vi skulle lämna dig?
Jo Linnéa brast i gråt. Då är det bara Smulan kvar. Och om han försvinner igen, som i taxin, och jag är ensam Jag frågade mormor, men hon sa att hon är för gammal för att vara mamma igen!
Men lilla hjärtat! Jag lämnar dig aldrig! Hur skulle jag kunna det? Du är ju min dotter!
Men när ni skriker på varandra, tänker ni ens på mig?
Såklart vi gör Mamma tystnade. För Linnéa hade rätt. Just när de grälade tänkte ingen på någon annan. Det var som att bli helt blind.
Hon kom plötsligt att tänka på när hon och Mats träffades. Andra året på universitetet. Hon hade sprungit in i honom med hela bokhögen glasögonen flög på golvet och hon bara snubblade vidare, för sen till tentan.
Förlåt! skrek hon efter sig och kutade in till aulan.
Hon klarade tentan galant och dansade ut, lycklig över kommande sommar. Utanför stod Mats kisande, glasögon på sned och log.
Hej, lilla tåget! Undrar om du alltid har så bråttom?
Han kallade henne så “mitt tåg”. Särskilt när hon var sur.
Du pustar så roligt, jag blir aldrig arg på dig!
Alla barnmorskor skrattade när han ropade under förlossningen:
Pusta inte, Tåget! Ta i!
När slutade han kalla henne det? När började han bara bli arg?
Mamma?
Vad är det, älskling?
Har ni blivit ledsna på varann?
Mamma snurrade lockarna ur Linnéas hår mellan fingrarna. Lockigt, hela flickan precis som pappa. Hon hade önskat att dottern skulle få Mats lockar.
Bara inte mina risiga! Som ett fågelbo, onödigt på flickor
Men du har ju jättefint hår, mamma!
Packning, bröllopsresa, Vera för pappas stora glädje, tårta Mats bakade (även om den var stenhård) alla dom där små sakerna som blev stora minnen.
När förvandlades alla de där kloka sakerna till bråk och stickiga ord? Allt smått började växa och fylla hela lägenheten så det blev trångt att ens vistas där tillsammans. Kanske förstod Linnéa det bättre än de själva.
Mamma sköljde ansiktet i kallt vatten nu. Bra, nog med tankar om “mest bra eller mest dåligt”. Linnéa hade rätt. Fastnar man i ledsna känslor går det aldrig att ta sig vidare. Antingen försonas man, eller så släpper man taget.
Linnéa trippade ut i köket till pappa, smög upp i knät.
Pappa?
Hej, gumman! Varför sover du inte?
För tidigt! Ni bråkade
Förlåt.
Varför då?
Jag vet inte. Det blev bara så.
Är du också ledsen på mamma?
Linnéa funderade på att hon borde pratat med dem tidigare, som när Fröken Madelene sätter dem på stolar i förskolan och ber alla berätta varför de bråkar. Då blir det nästan alltid bra igen.
Sa mamma att hon är ledsen på dig? Mats snusade in i Linnéas bakhuvud, kände den där doften som är lika med hemma.
Nej! Jag ser själv. När ni gillar varandra kramas ni och mamma ler. När ni är osams, skriker ni. Det är väl så?
Mats såg tyst på henne.
Du är stor du!
Mamma sa samma sak.
Vad sa mamma mer då?
Att hon älskar både dig och mig.
Han ändrade ansikte de arga vecken såg ut att suddas ut. Linnéa nickade nöjt, gled ner från knät.
Jag går till Smulan nu. Han blir ensam annars.
Det är klart, sötnos.
Mats satt kvar, stirrade på koppen. Hur hade det blivit så här? När började bråken egentligen? Allt började glida efter att Linnéa kom. Ofta var det så mycket att tänka på att Mats drog sig undan, helt enkelt. Ofta med dåligt samvete för att han inte kunde hjälpa mer. En gång när Linnéa var sjuk, och Mona grät av utmattning, hade Mats skrikit åt henne att hon måste sluta gråta vad hjälpte tårar?
Hon slutade, men för att en sträng inom henne gick av. Sen dess blev inget riktigt som förr.
Deras vardag, tanken på att Mona en dag kanske lämnar honom och tar Linnéa med sig Vad skulle ens vara kvar då? Ingenting. Linnéa var själva meningen med allt.
Plötsligt mindes Mats ett samtal med sin egen mamma. Han var fjorton och undrade hur man gör för att förstå tjejer.
Det är ditt ansvar, Mats, att ta hand om det som betyder något för dig. I slutändan är det kvinnan som oftast bär det största lasset hemma. Men du kan ge henne det lättare, om du hjälper till och bryr dig precis lika mycket som du gör nu när ni är nykära.
Han borstade tankarna av sig och bestämde sig för att försöka en sista gång.
På morgonen försov sig Mona, och stapplade ur sängen strax före åtta. De små katturna i Linnéas rum visade ändå på sju, så förskolan och jobbet skulle hon hinna till, om hon skyndade. Men någon var i köket. Det klirrade, och Mats stod där, trött och rufsig, men hade bakat tårta. En knasig, smörig sådan, med rosor i alla möjliga färger. Han hade lagt ner hela natten på den, såg det ut som.
Mona bara stirrade på honom.
Förlåt, Mona. Jag har varit en riktig idiot. Jag har varit arg, avvisande och elak. Men du och Linnéa är det bästa jag har. Om du någon gång kan, så kanske vi kan försöka igen?
Hon såg länge på honom innan hon gick fram och la handen över hans mun.
Vi har båda ansvar. Jag behöver också tänka. Riktigt ordentligt.
Hur länge då?
Ja, typ sju månader till.
Mats såg ut som ett frågetecken.
Titta inte på mig så! Du fattar nog snart.
Precis då vacklade Linnéa in, med Smulan under armen och ruffsigt hår.
Har ni blivit vänner redan? Varför är det tårta? Får man äta det till frukost?
Idag får man allt! Mats höll om Mona och viskade Jag älskar dig. Ge oss en chans.
Du också, mumlade Mona och vände sig till Linnéa. Men otvättade barn får ingen tårta!
Jag springer! ropade Linnéa, parkerade Smulan på stolen och beställde: Två bitar till oss, tack. En till mig och en till Smulan.
Men tänk på att björnar inte brukar äta tårta
Därför måste jag hjälpa honom!
Några år senare promenerade Mona genom parken, skyndade sig mot skolporten för att hämta Linnéa. Lillebror Viktor vaknade i vagnen och gnällde, men innan Mona nådde fram kände hon två varma armar bakifrån.
Jag tar honom, sa Mats och lyfte sonen. Vi väntar här på er.
Mona log och gick nynnande bort. Imorgon var det sommarlov, biljetterna till Gotland låg redan i väskan. Allt som hänt på dessa tre år snurrade förbi i huvudet pausen, nystarten, och den famn de ändå lyckats hitta förr eller senare. Mormor Ingrids hjälp de där månaderna när de bodde i hennes lägenhet. Återföreningen, födelsen av Viktor med sitt första ord inte “mamma”, men “pappa” och Mats nöjda, blinkande stolthet.
Linnéa på första skolavslutningen, storögd och lite skräckslagen, men ändå modig. Hon klarade det och gick med hela klassen in i sitt nya stora liv.
Mamma!
Hej, hjärtat! Hur gick det?
Bäst! Läraren sa att det bara finns två riktiga stjärnor jag och Vera.
Vad duktiga ni är! Och var är pappa och Viktor?
De är i parken och väntar.
Och Smulan?
Som om vi skulle lämna Smulan! Mona skrattade. Han sitter med Viktor i vagnen.
Linnéa pustade ut. Klart hon gett lillebror sin bästa vän. Man delar det finaste med dom man tycker allra mest om. Men visst saknar man. Mamma förstod sånt.
När de gick längs allén, började Viktor gnälla och föräldrarna bytte honom mellan sig, debatterade om bilsemestern och om vad som var roligast i Visby. Linnéa lutade sig fram mot vagnen, kramade Smulan om halsen och viskade:
Tror du att allt är bra nu?
Smulan såg på henne med sina runda ögon och sade ingenting. Men ändå, Linnéa var säker svaret hade hon hört.
