Släktklenoden
Nej! Försök inte övertala mig, mamma! Jag ska göra det ändå!
Hedvig, varför?! Förklara för mig, varför måste du göra det här?
Därför att han går in i rummet en hel minut före mig! Därför att jag inte står ut med att se mig själv i spegeln! Därför att mitt liv aldrig kommer att ordna sig normalt! Ingen man, inga barn! Åh Gud, mamma! Förstår du verkligen inte?! Hedvig brister ut i gråt och kastar hårborsten mot den oförstående katten Sigvard.
Kudden Sigvard rasande river i var en gång broderad av Hedvig själv. Den var egentligen tänkt till mormor som födelsedagspresent, men sedan en gammal stor konflikt delade släkten i två ovänner, kunde inte gåvan ges bort. De vackra rosorna på sammeten får nu pryda Hedvigs egen säng, även om Sigvard då och då förstör dem med sina vassa klor.
Katten flyttade faktiskt in tack vare Hedvig, och nu känner hon sig ansvarig att uppfostra denna bångstyriga varelse hon räddade från några grannpojkar som nästan plågade livet ur honom. De tyckte att eftersom han var hemlös, så kunde de göra precis vad de ville. När Hedvig, vän och artig, frågade vad de sysslade med, brydde pojkarna sig inte alls.
Men de underskattade Hedvig. Med notmapp under armen såg hon visserligen skör ut, precis som hennes mamma, Annika, önskade. Men pappa Jonas hade andra idéer. Därför hade Hedvig svart bälte i jujutsu och många priser på hyllan, slitna och dammiga, till hennes förtvivlan varje gång det var dags att städa. Hedvig avskyr att städa, och dammet på det där storverken från hennes idrottskarriär gör att hon bara vill skrika. Ta bort priserna fick hon inte mamma menade att det var viktigt för självkänslan.
Idrottandet kom väl till pass: pojkarna försvann snabbt, lite ömma i baken, och Hedvig hade plötsligt en mager, nästan skallig kattunge med en hemsk liten svans. Snart förvandlade dock Hedvigs omsorg honom till en rufsig, tjock katt som var övertygad om att Hedvig var hans egendom och att han själv hade rätt att leva livet glatt och bekvämt.
Den där dagen, när Sigvard blev en självklar medlem av familjen, kom Hedvig hem från Musikhögskolan arg och nere. Tävlingsförberedelserna gick uselt fingrarna lydde inte när Edvin, hennes kursare, klev in i övningsrummet.
Edvin, som Hedvig känt nästan lika länge som sig själv från grundskolan via Kulturskolan till Musikhögskolan hade plötsligt blivit någon ny, märklig och ouppnåelig. De hade inte setts på månader. Sommarlov, sedan Edvins familjeresa, och så, när hon åter såg honom, blev Hedvig blyg. När Edvin spontant la armen om hennes axlar medan han pratade med några vänner, stod Hedvig still, överväldigad av en plötslig lyckokänsla hon ville aldrig förlora det ögonblicket. I vanliga fall hade hon snabbt värjt, kanske dragit honom i håret, men nu varför?
Men när Edvin försvann in i klassrummet med sina hopknycklade noter, fick Hedvig skälla ut sig själv. Pinsamt, verkligen! Hur kunde hon ens tänka så?
Känslan ville ändå inte släppa taget. Hon sneglade på Edvins rufsiga silhuett men slog snabbt ner blicken när han vände sig mot henne.
Det var både plågsamt och underbart. Ena stunden ville Hedvig prata ut, nästa var hon så nervös att hon blev kall och fingrarna förlorade sin smidighet.
Hedvig led.
Att berätta för någon vad som hände inom henne var omöjligt. Mamma skulle aldrig förstå eller i alla fall trodde Hedvig det, och det räckte. Att lita sin första förälskelse till Annika var otänkbart.
Mellan mor och dotter var relationen komplicerad: stor kärlek, men också mycket stolthet på båda håll. De fick ofta anstränga sig för att inte såra varandra när viljorna krockade. Blev det konflikt, blev det inte bråk och skrik, utan tystnad. En dörr slog igen, och sedan blev huset alldeles stilla.
Kulturell utplåning, brukade mormor Ingrid säga innan freden bröts. Sen tillade hon: Fenomenal dumhet!
Hedvig höll med, men det gick liksom inte att ändra. Efter sådana gräl var hon oftast den som först försökte närma sig mamma igen, för att rädda freden i familjen.
Hon visste exakt hur mycket Annika älskade henne ibland nästan för mycket. För Annika fanns inget viktigare än Hedvig, och Hedvig visste det så väl. Annika skulle gå hur långt som helst för hennes skull; ibland för långt
Skyddad från nästan allt utanför hemmet, utom musiklektionerna och de få utflykterna med föräldrarna, hade Hedvig nästan inga egentliga vänner. De få hon förväntades bli vän med var barn till mammas väninnor, som Hedvig inte tål särskilt inte Frida, som alltid kallade henne elaka smeknamn, eller Simon, som första dagen slet huvudet av Hedvigs älskade nalle.
Så ska det gå! sa han.
Hedvig förstod aldrig vad eller varför men efter det grät hon alltid när Simon dök upp.
Åh, synd att barnen inte kom överens. De hade varit ett sånt bra par! suckade Simons mamma. Men Hedvig såg igenom det där låtsasstöttande.
Annika, sluta bryt ner barnets vilja! gav mormor Ingrid sig på Annika. Låt henne välja själv! Ta du bort chansen nu så kommer flickan alltid känna sig otillräcklig!
Sluta tjata, Ingrid! Hedvig är fortfarande ett barn! Hon kan inget välja jag ansvarar!
Se bara till att du inte får för dig att ditt barn är din egendom
Det där samtalet glömde Hedvig aldrig. När mamma blev för envis upprepade Hedvig:
Mamma! Jag är inte din egendom!
Då blev Annika alltid sur.
Sluta upprepa sådant! Skaffa dig en egen vilja!
Det har jag! blev Hedvig stött och tystnaden återkom.
När stora bråket kom tvingades Hedvig sluta träffa mormor. Vem som hade rätt ville Hedvig inte tänka på. Alla delade skulden.
Mormor, som i affekt yttrade: Borde tagit bättre hand om nerverna när man bär barn! Skör själ struntprat! Du måste tänka på fler än dig själv, Annika, särskilt med dina problem!
Och mamma, som under sin andra graviditet hysteriskt plågade både sig själv och resten. Hon kunde dra igång hela huset mitt i natten och ligga på köksgolvet gråtande:
Ni är omöjliga! Har ni ingen medkänsla?!
Vad Annika menade och exakt vad de skulle göra, förstod varken Hedvig eller pappa. De smög på tå hela tiden, men ändå gick det illa. Annika förlorade barnet sent. Och även om de anat att det var läkarens dåliga behandling, ville ingen prata om det. Annika skyllde på världen, och bara mormor vågade säga det rakt ut.
Om ni försöker igen behövs riktig specialist! Varför kom du inte till mig? Högmod eller dumhet? Ska allt göras själv? Så gick det Tråkigt för oss alla. Och Hedvig är fortfarande ert barn ni har henne! Fokusera på att vara föräldrar till henne!
Det tog på krafterna för mormor att tala ut. Hon fick åka in med högt blodtryck samma kväll, och Annika förlät henne aldrig.
Pappa Jonas försökte reparera relationerna men gav upp två envisa kvinnor gick inte att tala till rätta. Tiden gick. Hedvig längtade efter mormor, men vågade inte trotsa mamma, som nu höll ännu hårdare om sin dotter.
Mamma, varför försökte du inte igen? Du ville ju ha en son?
Den frågan ställde Hedvig bara en enda gång. Mamma svarade aldrig. Blicken räckte den fick Hedvig att förstå att den dörren var stängd för alltid.
Mormor var den enda Hedvig skulle våga dela hemligheten med. Men nu hade mormor sålt sin lägenhet i Uppsala och flyttat till en stuga på Gotland.
Det blir bäst så, min son. Lugnast för alla.
Sedan dess vet Hedvig att pappa hälsar på mormor två gånger per år, och att Annika accepterar det men vägrar låta Hedvig följa med.
Jag vill inte att någon vänder dig emot mig!
Det må vara, men Hedvig är lojal särskilt mot pappa. Hon bevarar släktens foton och gömmer mormors bild i favoritboken. Ibland, när ingen ser, tar hon fram den.
Mästerfotografen hade på något mirakulöst vis lyckats ta ett porträtt där släktens stora smycke, Bergarnas klenod, såg nästan liten ut. Men när Hedvig såg sig själv i spegeln, började hon ofta gråta.
Näsan. Familjens. Framträdande och skandalöst vacker
Hedvig tyckte bara att den var framträdande. Något vackert fanns där då inte.
Den är ju ENORM! utbrast Frida, som Hedvig inte sett på tio år. Hon sträckte fram sitt välmanikyrerade finger, som för att röra nästippen. Förlåt, men det är så kul! Levande Pinocchio! Och hur går det att kyssas med den där? Men herregud, har du aldrig haft pojkvän? Vad håller du på med, Hedvig? Du är ju unik! I din ålder och ingen kille! Usch!
Hur hon lyckades hålla sig då, vet Hedvig inte. Hon ville slita tag i Fridas perfekta hår och riva ut hälften.
Vem är Frida ens, att prata så? Inte en vän. Knappt ens bekant. Hon bor numera långt borta, utomlands, och kommer hem enstaka gånger. Mammas infall att bjuda henne sist, mot Hedvigs vilja, förstod hon aldrig.
Men älskling, ni har ju inte setts på så länge!
Kunde gärna gått tio år till utan Varför, mamma?
Du behöver det! Lita på mig. Du kommer tacka mig senare!
Det gjorde Hedvig i tanken, fast med många fula ord. Men det beslut som steg fram i henne där och då var mer vuxet och eftertänksamt än något hon tidigare fattat.
Jag ska göra en plastikoperation!
Nej! Annika såg förskräckt på henne. Jag tänker inte låta dig. Varför?
Det går inte att stoppa mig, mamma. Pappa har redan sagt ja. Jag har bestämt mig!
Du vågar inte viskade Annika nästan ohörbart.
Resten slutade i tårar. När natten kom tog Annika det självklara beslutet och rusade till Jonas för att få numret till mormor.
Nästa dag satt Hedvig på flyget till Gotland.
Annika följde till flygplatsen och viskade under avskedskramen:
Vi gör så många dumheter, älskling! Vi förlorar sådant vi kunde vunnit Upprepa inte mina misstag! Och glöm aldrig, jag väntar på dig och älskar dig mer än livet självt.
Hedvig nickar och ger sig av. Det viktigaste var att mormor väntar.
Ingrid möter henne varmt. Det dröjer två dagar innan de båda fått nerverna under kontroll och kan prata i fulla meningar.
Hedvig, varför har din mamma plötsligt blivit klokare?
Jag vet inte. Kanske för att jag vill kapa min näsa.
Så tokigt! Du är vacker! Lite smink hade hjälpt, men det är petitesser.
Mormor, inte du också! Jag ser ut som Pinocchio!
Vem säger sånt strunt?
Det finns folk
Hedvig biter sig i läppen och tänker på eleganta Frida, aldrig utan kavaljerer.
De som nedvärderar en annans utseende offentligt, lilla vän, är inga riktiga människor. IDEAL existerar inte! Särskilt inte för kvinnor! Hittar du någon helt nöjd med utseendet kan Guinness lägga ner! Något värre unikum finns inte!
Kanske kan jag vinna för största näsa! Garanterat första plats. Ska kanske anmäla mig ändå?
Vänta. Ingrid reser sig och försvinner in i nästa rum.
Hon kommer tillbaka med ett tjockt gammalt fotoalbum med blå sammetspärm.
Här är de som aldrig lät Bergarnas klenod hindra lyckan, mitt barn. De flesta är lyckliga kvinnor älskade, med egna val, barn och barnbarn.
Ingrid visar bilder av stolt fnissande kvinnor, och en man vid fjärden.
Är det morbror Mikael?
Javisst! Han och Fanny var lyckliga hela livet, tills sjukdomen dök upp. Fanny lämnade jobbet för att ta hand om honom, nöjd bara för att han fanns kvar. Hon dog kort efter honom. Så djup var kärleken. Och alla kvinnor i släkten har haft tur! Lycka, kärlek, barn
Sen tar mormor en liten snidad ask ur byrån.
Nu är det nog dags. Ta emot detta, Hedvig. Det är Fannys arv till dig.
Örhängena Hedvig får är så vackra att hon tappar andan och fingrarna darrar.
Din gammelfarfar, en skicklig juvelerare, gjorde dem åt sin älskade Lillie. Se, liljor! En hyllning och ett minne och nu är de dina.
Mormor det här är en riktig släktklenod!
Precis som din näsa, min flicka! Tänk om jag smälter ner konstverket för en modern liten pryl? Skulle inte det vara vansinne?
Hedvig knyter handen om örhängena, skakar på huvudet:
Det vore fel.
Så kritisera inte Gud för att du är som du är. Allt är precis som det ska. Berätta nu vem är han, den unge mannen som fått dig i obalans? Hurdan är han?
Mormor, hur vet du?!
Jag har också varit ung, minsann!
De pratar långt in på natten. Hedvig berättar och Ingrid lyssnar, och äntligen känner Hedvig ro igen redo att gå vidare, träna, tänka på Edvin, utan rädsla.
Nästa morgon packar Ingrid snabbt resväskan.
Vart ska du?
Dags att samla stenar, Hedvig. Jag har gjort fel. Jag måste tala med Annika.
Beslutsamheten i Ingrid får Hedvig att hålla tyst. Hon hjälper mormor till taxin mot flyget.
Sen, hemma i sitt rum med Sigvard i famnen lyssnar hon till viskningar i köket. Hon vill gå in, sitta mellan sin mamma och mormor, hålla deras händer och fråga om de kommit överens Men Hedvig vet att det är bäst att inte störa. Fred måste få tid att växa. Det är ett arbete på smyckesnivå.
Ett år senare reser sig Annika mödosamt med handen över gravidmagen, fixar försiktigt liljan i sin dotters öra, fäster slöjan och frågar:
Är du redo?
Vänta, ska bara pudra familjeskatten! säger Hedvig glatt framför spegeln.
Hon minns första gången hon dristade sig att fråga Edvin om allt med hennes utseende verkligen var okej.
Självklart! Du är fulländad, Hedvig! Varför undrar du?
Hans uppriktige förvåning gör Hedvig lycklig.
Ett leende, glimten i ögonen, smala armar om Edvins hals han, vinnaren av årets stora musiktävling och Hedvig viskar:
Inget särskilt, älskling. Bara såNär kyrkklockorna börjar klinga och bruset från gästerna växer mot kyrkporten, står Hedvig stilla en sekund extra. Hon känner doften av mammas parfym, skymten av Ingrids vita hår i bänkraden, pappa Jonas nervösa knäppande med vigselprogrammet och där, vid altaret, Edvin som möter hennes blick.
Hon bär örhängena, släktklenoden, och bär med sig orden från Gotland: Allt är precis som det ska. Med försiktiga steg går hon fram, ett ögonblick av barndomsklump i halsen men samtidigt en ny, vuxen stolthet.
Vid Edvins sida tar hon ett djupt andetag och viskar, så bara han hör:
Tack för att du gick in i rummet en minut före mig.
Han ler förvånat. Hon sluter handen om hans, så deras ringar nästan slår ihop, och fylls av vissheten: Lycka har alltid haft hennes näsa och nu också hennes hjärta.
I samma ögonblick spinner Sigvard hemma på sängen, i solstrimman på den gamla rosiga kudden och någonstans i släktens historia bläddras ännu ett foto till. Och äntligen är bilden komplett.
