Klockan sex på morgonen knuffade min man mig ur sängen. Först trodde jag att det bara var ett märkligt misstag, men nästa dag hände precis samma sak. Allt började efter vårt besök hos hans mamma ute på landet.
Vi hade bara varit gifta i ett halvår, men efter denna händelse bestämde jag mig envist för att ansöka om skilsmässa. Orsaken till varför min man betedde sig så mot mig slog mig med häpnad. Låt mig berätta vad som hände.
Jag är uppväxt i Stockholm och har aldrig haft anledning att stiga upp tidigt. Nu samarbetar jag med ett globalt företag, så mina arbetsdagar är ofta förlagda till nätterna. När det är dag här, är det natt på andra sidan, och jag måste jobba sent.
Min man, Lennart, kommer från en liten by i Dalarna, där morgonen alltid börjar i gryningen. Trots att han numer bor i stan har han behållit sina vanor: upp sex på morgonen, och sedan ska det serveras stekt ägg och bryggkaffe.
Frukost är alltid sju noll noll, sa han när vi träffades.
Jag skrattade bara då, tänkte att det blir nog inget problem. Dessutom kunde jag ta min tupplur efter nattramperna.
Första halvåret flöt allt på. Jag gjorde mitt bästa för att hänga med i hans rutiner, när jag kom ihåg, och vi talade ofta och samsades om det mesta. Tillvaron kändes harmonisk.
Sedan förändrades allt efter besöket hos hans mamma. Svärmor bodde i en liten faluröd stuga, gammal men hemtrevlig. Första gången jag såg huset tänkte jag att detta blir en drömmig idyll: mjuka mattor, doft av nybakat, kvällssamtal vid köksbordet. Men verkligheten var helt annorlunda.
Bara några timmar efter att vi anlänt förstod jag att någon idyll väntade mig inte här. Svärmor hittade hela tiden något att anmärka på hos mig.
De verkliga problemen började på morgonen därpå.
Hon måste väckas, som vi gör här på landet, sa svärmor högt över knäckebröden till frukost, medan jag ännu sov. Senare fick jag veta att min man bestämt sig för att följa hennes råd och “lära” mig vakna tidigt enligt dalatraditionen.
När jag för första gången forslades ur sängen med kraft var jag chockad.
Vad håller du på med?! frågade jag, upprörd och med hjärtat i halsgropen.
Du hör ju aldrig väckarklockan. Mamma säger att detta är det bästa sättet att vakna på, svarade han oberört.
Men jag jobbar nätterna! Jag måste ju få sova, annars kan jag inte fungera!
I vår familj går det så här till, svarade Lennart, som om det var ett fullgott svar på allting.
Nästa morgon hände precis samma sak. Det kändes som att han och hans mor roade sig på min bekostnad.
Jag kunde inte förstå hur någon jag tänkt leva hela livet med kunde ändras så fort under sin mammas inflytande.
När vi kom hem var Lennart plötsligt en främling. Han mumlade gång på gång: “Mamma vet nog bäst.” Hans envishet visade mig att vi var för olika.
Nu förbereder jag skilsmässopapperen. Mitt tålamod är slut.
Jag undrar ibland om ni, i mitt ställe, hade gjort likadant. Eller har jag faktiskt varit för snabb med mitt beslut?
