Kardiologen Bragnius hade anlänt till ett sanatorium för att vila ut. Han hade tänkt raka sig och sedan bege sig ut på kvällens evenemang. Vem bryr sig om att åren har hunnit ikapp, när man fortfarande känner sig ung? Fast han hade faktiskt fyllt sextio, men sådant märker ingen ändå.
Plötsligt sprang en kvinna in i rummet. Att beskriva henne krävde en hantverkares skicklighet. Hennes kropp lämpade sig väl för undervisningsändamål man kunde nästan peka med pekpinne och förklara: En kvinna består av Hon ropade: Tänk att den kända kardiologen valt just detta ställe för sin semester! För precis nu, när sanatoriets egen hjärtläkare är borta och en patient akut körs till behandlingsrummet av gårdskarlen, händer det som aldrig planeras ingen räknar ju med hjärtinfarkt mitt i natten. Men till allas lycka fanns en renommerad kardiolog bland gästerna
Bragnius insåg snabbt att han inte skulle komma undan. Kvinnan var av imponerande format och bar knallrött läppstift mitt i ansiktet, som ett sigill placerat på ett puderbestrött klippblock. Med sådana människor hjälpte det inte att förklara att inte ens en trollkarl till kardiolog kan göra underverk med hjälp av gårdskarl och en undersköterska iklädd snögubbekostym.
Så Bragnius gick till behandlingsrummet. Där stod gårdskarlen och såg vild ut i blicken, intill en bår. På båren låg en sluten, skäggig man som såg ut som en sjuåring med en skogshuggares huvud den sortens utseende som brukar tillhöra äldre forskare.
Han yrar, sa gårdskarlen. Pratar bara om “rosor” hela tiden. Han tror han är i en blomsteraffär.
Undersköterskan tog blodtrycket och konstaterade att det såg illa ut: 70 över 50 och fallande. Hon skämtade halvt om sina egna armar och ben som bättre tryckmätare, och brast sedan ut i skratt. Bragnius fick obehagskänslor över hela kroppen. I journalen stod det dessutom att mannens vanliga tryck låg på 180 över 100 det här var rena uppvärmningen för honom.
Bragnius ögade igenom rummet efter nödvändig utrustning, men i samma stund hörde han något ovanligt: gråt. Han såg sig om undersköterskan grät.
Är allt okej? frågade Bragnius.
Det är så synd om honom, snyftade hon.
En orolig känsla spred sig i Bragnius.
Vi ger honom adrenalin, sa han och tvättade händerna med sprit. Vet du vad det är? och vart man drar upp det?
Ojojoj, så synd om honom, jämrade sig undersköterskan och lutade sig mot dörrposten.
Bragnius tog sprutan och gjorde det själv. Gårdskarlen stirrade på nålen, som om han aldrig hade sett dess like. Den kunde lika gärna varit ett vapen mot pirater. Det fanns inga kroppsdelar på gårdskarlar ännu oberörda av dess form. Gårdskarlen såg ut som om hans pupiller smälte samman. I hörnet grät undersköterskan. Bragnius övervägde att ge henne en örfil om inte avskräckningseffekten blivit väl dramatisk.
Till slut tänkte han: alla får klara sig själva. Han fann rätt plats på den magra bröstkorgen och tryckte in nålen. I det ögonblicket föll gårdskarlen omkull som en fura.
Oj, så synd om gårdskarlen! skrek undersköterskan.
Vad är det för fel på er egentligen? dundrade Bragnius. Var är ammoniakflaskan?
Kommer de dö? Ojoj, jag vill inte se detta tårarna rann.
På ett bord stod en tung, gjuten lampa med motivet “David botar lejonet från halsfluss”, som måste väga minst fem kilo. Bragnius övervägde att använda den för att få tyst på dem, men lät bli. Han befallde att ordning skulle råda, för situationen blev mer och mer absurd vem skulle bota vem här egentligen?
Nu räcker det! skrek han. Disciplin och lugn!
Just då reste sig mannen på båren, fortfarande med ögonen slutna.
Ni får faktiskt inte bråka såhär, sade undersköterskan barskt och la sin hand på hans huvud och tryckte honom tillbaka mot båren. Ammoniaken ligger förstås i skåpet.
Gårdskarlen var så borta att han knappt hade puls längre. Den skäggiges hand föll åter från båren; borta igen. Vad pågick egentligen? Bragnius gav order:
Starta hjärtmassage! skrek han och drog ut gårdskarlen från under båren.
Undersköterskan vände på mannen, drog upp kjolen och var på väg över båren.
Hjärtat! Hjärt-lungräddning ska ni ge, era sanatorietomtar! röt Bragnius.
Då satte sig undersköterskan gränsle över mannen. Båren bågnade och Bragnius hörde hur det knakade. Gårdskarlen fick ammoniak under näsan, men hans kropp motsvarade en åttaarmad bläckfisk det var omöjligt att få grepp. Han hamnade till slut på en brits. Men när Bragnius såg att undersköterskan var på väg att mosa mannen, drog han bort henne, stack ammoniak under näsan på henne med.
Nu satt de där båda, som två hönor. Vadd i näsan, ena med byxorna slidna ner till knäna, den andra med kjolen till midjan. Rena drömmen för akutvården. De reagerade inte ens på ammoniaken.
Mannen på båren reste sig igen, som ryggstödet på en biosoffa. Med ögonen slutna vände han huvudet långsamt mot britsen. När gårdskarlen såg det, föll han framstupa och slog pannan i klinkergolvet så det nästan gnistrade.
Mina vänner, sade den skäggige mannen utan att öppna ögonen. Jag ber er uppriktigt att sluta behandla mig
Sedan förklarade han lugnt att han alltid varit lågt blodtryckare. När snön föll, tappade han fart; när oväder mullrade, kunde tillvaron blåsa honom från hörn till hörn i rummet. Han var född sådan. Hans arbetstryck låg på 80 över 50. Någon gång föll det ytterligare, men då brukade en kopp stark espresso göra susen. Det hjälpte däremot inte ett dugg när en kvinna med pärlhalsband stora som biljardbollar satte sig på honom med hela sin tyngd. Han hade redan trott att allt var över för hans del. Att lilla Rosalie skulle komma tillbaka från toan och få sig en chock. Hon var ju den som var sjuk, men det var han själv som såg döden i vitögat.
Bragnius kände hur håret blev grått ovanför öronen. Han lyfte patientjournalen och såg: “Yarsta Rosalie Leonora”. Han mindes han hade ju tänkt, när han åkte hit, att han kanske skulle bekanta sig med en trevlig kvinna på orten, kanske till och med något mer. Nu kände han bara en avgrund där tankarna en gång fanns.
Vad är det här? frågade han och viftade med journalen åt undersköterskan.
En journal, svarade hon apatiskt, vadd dinglande i näsan.
Men det här är inte Rosalie Leonora, påpekade Bragnius. Det är Leif Rosenius, minst sagt.
Som behandlande läkare borde man kanske ha märkt det, mumlade undersköterskan.
Skärp dig
Hörrni, för er som vill veta, avbröt mannen. Min fru är här också. Jag hade med mig filmjölk till henne Hon skulle bara gå på toa och lämnade journalen. Då blev jag plötsligt dålig och den här herren, som just motbevisade fysikens lagar om mjukt och hårt, drog upp mig på båren och så hamnade jag här. Jag mådde fruktansvärt dåligt men nu mår jag utmärkt. Hade det inte varit för de blå näsorna och röda ansiktena omkring mig hade man kunnat vara lycklig. Någon blodtrycksfall finns inte längre. Jag är botad. Om man tände en tändare under mig nu skulle jag flyga iväg ut i världsrymden, så högt är trycket nu! Han visste inte vad Bragnius gett, men han skulle inte behöva sova de tio kommande åren. Det passade i och för sig hans forskningsplaner.
Vi var aldrig här, föreslog undersköterskan när mannen med filmjölken lämnat rummet.
Bragnius kände åter en stark vilja att använda lampan på henne, men hon var snabbare:
Jag tar hand om gårdskarlen, sade hon.
Och så blev det så att Bragnius under sin vistelse på det svenska sanatoriet aldrig fick möjlighet att lära känna någon ny kvinna.
