Viggo
Linnea, har du blivit tokig? Rektorn kommer ju bli galen om hon får veta det här!
Elsa, var skulle jag annars göra av honom? Kasta ut honom? Det är synd om honom! Han lever ju!
Klart han lever, men om du behåller honom är det ju oss det kommer gå illa för.
Men snälla Elsa, kom igen nu! Det är ju inte som om jag tagit hem ett lejon, det är ju bara en kattunge. Låt honom få stanna ett tag, snälla?
Sluta övertala mig, skrattade Elin och strök den lilla rödhåriga krabaten över huvudet. Tror du inte jag också tycker synd om honom? Men var hittade du det här skrället egentligen? Så mager han är! Sjuk ser han ut, han kan knappt hålla upp huvudet. Vilken liten skatt!
Ska vi ut, eller? Linnea slet ner den långa halsduken som Elin stickat, svepte kattungen i den och såg sig om. Kom direkt från jobbet, gick genom Vasaparken. Och där låg han, mitt på gångvägen. Antingen hade han krupit ut från buskarna eller så hade någon slängt honom där. Snö överallt. Jag hade inte ens sett honom om han inte varit så röd. Jag plockade upp honom, han var alldeles iskall. Trodde först att han var död, men han levde. Så jag sprang hela vägen tillbaka hit. Linnea pruttade till av skratt medan hon hällde upp mjölk i en emaljkopp för att värma. Rektorn gav mig en blick, jag trodde nästan hakan skulle ramla av henne.
Då är det bara att vänta på inspektion. Du, Linnea, hon kommer bli riktigt arg! Minns du hur hon skällde på Malin när hon smög in en katt? Hotade skicka ut henne. Det är förbjudet med djur på studenthemmet.
Elin, du kommer ju inte säga något? Linnea vände sig oroligt om i dörren. Om hon kommer hit när jag inte är hemma göm honom, snälla. Jag ska bara värma mjölk åt honom, sen tar jag ut honom igen.
Gå du, Elin rafsade av bordet halsduken med kattungen och tömde sin stickkorg. Jag har sett och hört ingenting! nynnade hon och stängde locket, blinkade till Linnea. Gå nu, oroa dig inte!
När Linnea gått lutade sig Elin över stickkorgen och skakade på huvudet:
Lycka är det här, va? Röd och fräck Andas nu, liten! Linnea är snäll, blir det något fel, gråter hon i veckor. Och det vill jag slippa.
Kattungen svarade inte. Han andades svagt med slutna ögon, reagerade inte det minsta på Elins snack.
Rummet mörknade sakta. Skymningen sänkte sig, men Elin ville inte tända taklampan. Hon gillade den här stunden. Kvällen framför sig. När man jobbade kvällspass handlade allt bara om att komma hem och sova, men nu lyx! Läsa, snacka med Linnea. Höra om hur det går för henne och Simon. Elin suckade. Lyckliga Linnea! Hon har allt pojkvän, blivit friad till. Elin själv? Ingen. Vem skulle vilja ha en så lång tjej ändå? Linnea är som en liten porslinsdocka med sjöjungfruögon och hår ner till midjan. Men jag då? Farmors lilla Torparprinsessa kallade hon mig, när jag pucklade på brorsorna. De var tre, och bråkade jämt och ständigt. Nu är de vuxna. Äldsta har redan gift sig en jättefin tjej. Jag var på deras bröllop nyligen. Men själv alltid ensam. Och det är ingen i sikte. För lång och för mycket av allt, vem vill stå bredvid mig utan att skämmas? Farmor försöker få hem mig till byn. Men vad skulle jag göra där? Inga karlar kvar, ingen jobb heller. Jag utbildade mig ju inte bara för nöjes skull. Här på fabriken uppskattar de mig faktiskt. Till och med fått bonus när jag ville ha semester. Elin skakade av sig deppiga tankar. Bröllop det hinner jag med! Någon ska väl ha en som mig!
Linnea kom tillbaka och började leta efter en pipett för att mata kattungen. Skålen fungerade inte, han försökte men hade inte styrka att dricka. Elin, som sett Linnea nästan börja gråta av frustration, la undan boken och nappade åt sig den röde pyttelilla:
Ge här!
Hon fyllde pipetten med varm mjölk, höll kattens huvud stadigt och tvingade försiktigt upp munnen.
Kom igen nu, här ligger du inte och svälter ihjäl!
Kattungen hostade och snörvlade men började faktiskt äta.
De döpte honom till Viggo. Rektorn, Britta Lundgren, fattade inte förrän nästan ett år senare att det bodde fler i rummet än bara tjejerna ända tills hon såg en röd blixt smita in genom det öppna fönstret på nedervåningen.
Vad är nu detta?!
Hennes rop fick hela korridoren att vibrera.
Snälla Britta! Du visste ju inte ens om att det var en katt här! Han är så duktig tar möss!
Vilka möss då? Här finns inga möss! Det här är ett mönsterstudenthem!
Jodå, Elin lade armarna i kors över sitt breda bröst och såg skarpt på Britta, drog Viggo skyddande bakom sig med foten. Och våra möss är mönstermöss, feta och runda! Viggo radar upp dem vid min säng varje morgon. Nästa gång kan jag visa. Du ska få anledning att vara stolt, vi kan till och med bjuda in fabrikens chef låt honom se på Viggos troféer.
Elin! Nu går du för långt! Britta sänkte rösten men blängde strängt på Linnea. Var det du? När du flyttar tar du katten med dig?
Jag vet inte. Linnea kramade Viggo. Han gillar mig, men tycker ändå Elin är nummer ett. Han kommer sakna oss
Äsch, fnös Britta men log plötsligt när hon såg Linneas förvirring. Du pratar om honom som om han var en karl. Linnea, han är en katt han bryr sig om vem som ger mat.
Säger du det. Jag skämmer bort honom på alla sätt, ändå söker han sig alltid till Elin. Linnea räckte över katten och kramade om Britta. Snälla, får vi ha kvar honom?
Haha, du är en luring! Britta skakade på huvudet och hotade med fingret. Men så länge han varken syns eller hörs! Annars åker både ni och jag ut. Det är klart?
När Linnea gift sig ordentligt, blev Elin ensam kvar med Viggo. Dagarna blev långsammare, tråkigare. Britta satte ingen ny i Elins rum, hela huset började tömmas. Tjejerna hoppades på nya studenthemmet som de hjälpte till att måla på helgerna, byggandet gick långsamt men det gick ändå framåt. Elin ägnade lediga dagar åt att hjälpa till, gick i de kalla korridorerna och försökte föreställa sig sitt framtida hem. Det var där hon stötte på, som hon trodde då, sitt öde.
Oskar, precis som hon, kom inte heller från stan. Yngste sonen, hade tagit hand om föräldrarna, men nu hade båda gått bort och han flyttat. Han hade inga band till Stockholm, men verkade trivas ändå. Tjejer fanns det gott om i huset, men Oskar letade efter fru med hemgift, någon som kunde fixa en lägenhet. Det var inte Elin. Men att gå förbi henne gick inte. Hennes långa figur gjorde intryck ändå.
Hans tafatta försök till uppvaktning fick Elin att fnissa.
Herregud, vad ska jag ha honom till? Jag klappar honom väl på huvudet som en liten parvel. Han är ett huvud kortare än jag! Vad gör jag då? skrattade hon när Linnea, på besök, undrade.
Elin! Men det är inte längden det hänger på! Hur är han som människa?
Vet inte. Elin blev allvarlig. Vet faktiskt inte, Linnea.
Hon såg när Linnea så småningom reste sig, försökte krama Viggo på sängen, grep sig om den växande magen.
Är det tungt? Elin tog fram burken med honung från bröderna.
Lite konstigt bara, sa Linnea och tog emot burken. Det känns som att stå på perrongen och vänta på ett tåg till något bättre. Längtar bara efter att få åka.
Hon kramade Elin och vinkade åt katten:
Hej då Viggo. Ta hand om henne!
Kanske var det Linneas mage, kanske Elins ensamhet, men snart blev Oskar en ständigt återkommande gäst. Viggo avskydde honom direkt. Han fräste och smög upp i fönstret varje gång Oskar dök upp, och struntade i mat och kel hela natten efteråt. Elin förstod inte.
Svartsjuk? undrade Britta, till vilken Viggo gick när Oskar dök upp.
Kanske det, sa Britta. Eller så känner han saker. Elin, tänk dig för. Han kan bara sticka och lämna dig, vad gör du då?
Nej, Britta. Han skulle inte. Inte han.
Jaha men du ska leva med det själv, sa Britta och slutade tjata.
Och visst hade både Viggo och Britta rätt.
Elin hade först inte ägnat de konstiga morgnarna en tanke. Kefiren var dålig, svampburken från svägerskan hade stått öppen. Tiden gick och hennes trötthet bara växte, matlusten likaså. En dag mötte hon Linnea ute med barnvagnen och klagade sin nöd, plötsligt insåg hon misstaget.
Elin! Hur gick det till?! Linnea tog sig för pannan. Hur länge? Har du berättat för honom?
Elin stod där, förstummad. Tankarna snurrade, men någonstans i bakhuvudet hörde hon Brittas röst:
Tänk dig för
Det var Ordet som väckte henne. Utan att svara på Linneas frågor ökade hon stegen och skyndade sig hem. Det var dags att berätta för Oskar. Nu var friheten slut. Det var dags att tänka på framtiden.
Men den framtiden fick hon tänka ut själv.
Förlåt Elin. Men jag kan inte. Hur ska jag veta att det här är mitt barn? Jag går inte med på det. Oskar viftade bort Viggo när denne kastade sig på honom, och sparkade till. Stick!
Viggo lyckades ändå riva honom på benet, och Oskar skrek så att Elin oväntat fnissade:
Släpp honom, Viggo. Han är inte värd det. Bättre han går nu.
Länge satt Elin sedan stel på stolen, stirrade på dörren som Oskar stängt. Viggo smög runt hennes ben, hoppade sedan upp och lade sig i knät, sånt som Elin annars förbjöd, spann länge, länge tills Elin till sist lyfte bort honom.
Nu är det färdigdeppat! Jag vill ha te. Hett te.
Elin skrev in sonen under sitt eget efternamn med fast blick när hon mötte damen på Skatteverket.
Han har ingen pappa. Har aldrig haft. Han har en mamma. Räcker det?
Linnea ordnade babykläder, Britta fixade vagn genom kontakter, och kämpade flera gånger för att Elin skulle få ett bättre boende. Men bygget stod still, och chefen skakade bara på huvudet:
Hade gärna hjälpt men det går inte. Ni får bo kvar så länge, vi får se sen.
Det var kallt i Elins rum, hur hon än försökte täta draget. Hon lät Viggo hänga nära sonen, som genast tog honom till sig. Viggo lade sig så nära babyn att han tystnade, trygg med värmen från sin röda barnvakt. Elin kunde bara le åt deras märkliga vänskap och gav Viggo en bit skinka då och då, även om det var skralt i plånboken. Hade inte bröderna hjälpt hade Elin inte vetat ut eller in. Oskar var borta ur staden och eländet. Elin saknade honom inte. Hon lät honom försvinna ur minnet, behöll bara det bästa sonen.
När Elin och lillgrabben fick komma hem från BB kom hela släkten stormande in.
Vilka kinder! En riktig bjässe som du, Elin!
Elin ville nästan gråta av lättnad. Aldrig hade någon dömt, ingen ens tittat snett. Svägerskan la armen om hennes axlar och viskade:
Bra att du behöll honom! Nu är du aldrig ensam mer. Och en fin karl kommer, du ska se. Alla är inte skitstövlar. Och vi hjälper dig. Vi klarar pojken, oroa dig inte.
De höll sitt löfte. Varannan vecka kom någon bror in till stan med mat och presenter. Elin packade upp och torkade tårarna. Så lite man egentligen behöver bara veta att man inte är ensam. Att någon har din rygg, älskar dig och aldrig skulle lämna ditt barn. Då blev Elin visst arg på sig själv för gråten men glad ändå.
Dagis för lille Viktor blev en prövning. Han var ofta sjuk och Elin slet med att hinna till jobbet. Hade det inte varit för Britta och Linnea hade hon kanske gett upp och flyttat hem till byn, men tanken på att bo hos storebror och hans familj höll henne kvar. Hon ville inte tränga sig på.
När hon satt vid Viktors säng och höll hans varma, svettiga hand, tänkte hon ovilligt tillbaka på sin kärlek och insåg att alla får inte träffa rätt person. En riktig klippa, en som bara brygger te, säger:
Sov du! Jag tar Viktor i natt.
Och bjuder dem till Skansen på helgen, köper ballong åt Viktor, berömmer hennes pannbiff och ser till att snickra upp hyllan som stått och skräpat i månader. En sån ska det vara. Alltid där.
Det är allt. Då har man familj. Den sortens familj.
Sömnen kom alltid till Elin som en objuden gäst, tog bort oro och trötthet. Hon somnade sittande vid Viktors säng, halvvägs över bordet.
En natt hände något som vände upp och ner på allt i Elins liv och satte äntligen punkt i den långa historien.
Viktor var inne på tredje dagen med hög feber och Elin var helt slut. Barnläkaren från grannhuset kom varje dag utan att bli kallad, kliade sig i huvudet efter undersökningen:
Jag har inget nytt att säga. Du gör allt rätt. Vi väntar. Han är stark, han klarar det.
Elin lät inte sonen lämna famnen. När han tillfälligt somnade gråtande, försökte hon få honom att sova vidare. Britta kom förbi med kycklingbuljong och smög in, la kinden mot Viktors panna:
Oj, han är så varm!
Febern vägrar ge sig. Vad jag än gör.
Det kanske är bra, sa Britta, smekte Viktors lillhand. Då kämpar kroppen ordentligt, säger doktorn.
Jag vet. Men det känns hemskt att se honom ha ont. Han är ju så liten.
Det går över! Men du måste äta och komma i säng du också. Och Viktor behöver din styrka.
Elin nickade, började ordna ett omslag till sonen, och Britta gick ut.
Viggo hoppade upp i barnsängen, viftade med svansen och retade Viktor tills han tystnade och somnade intill katten. Så fort Elin var klar med omslaget såg hon att Viktor redan slumrat till brevid Viggo. Hon lät honom vara.
Elin tog kastrullen på bordet och gick till köket för att värma buljongen. Plötsligt hördes ett kras och Viktors skrik. Hon rusade tillbaka, kastade upp dörren och stelnade. På golvet slogs en jättelik råtta för sitt liv Viggo blixtrade runt, fast han var redan sårad, ena örat hängde i trasor, sidan var riven. Elin svingade pallen men Viggo lyckades kasta sig över råttan och bet sig fast vid halsen. Det var omöjligt att lossa honom från det halvdöda djuret.
Viggo, fina du, släpp! Det är över! Duktig kille!
Katten snyftade till och släppte taget, släpade sig genast mot sängen där Viktor åter började skrika. Elin kastade sig fram och såg att det låg en till, mindre råtta i sängen.
Hon ryckte upp Viktor, rusade ut i korridoren och skrek:
Hjälp!
En timme senare var hon hemma hos Britta, insvept sonen, och Britta gav henne snabbt nycklar till sin lägenhet.
Fy vilken misär! Råttor! Hos oss! Och vi som kämpat för ordning Britta var rasande och ledsen över sin maktlöshet mot det gamla förfallet.
Hon tog hand om Viggo i sitt vaktmästar-kontor, försökte så gott hon kunde behandla hans sår.
Tapper katt, Viggo! Tur att vi behöll dig! Sådana katter skulle man ha fler av.
Viggo låg tungt, åt inget och Britta såg bekymrat på honom. När hennes pass var slut åkte hon hem till Elin, som var halvt på väg ut.
Kan du passa Viktor? Elin packade snabbt. Vart tar jag Viggo? Finns det kattdoktor i Stockholm?
Ja, du, fundera inte mer gå till kliniken, kvarteret bort! Fråga efter veterinär. Skynda!
Och Elin sprang verkligen. Viggo låg utsträckt på mattan, andades knappt.
Viggo! Kämpa nu! Jag är här snart!
Hon rusade in på djurkliniken, knuffade undan en ung tjej i vit rock:
Jag vill träffa den bästa veterinären, genast!
Tjejen öppnade munnen, men efter att ha sett Elins uppsyn nickade hon bara och pekade mot en bänk:
Sitt här så länge.
Elin höll Viggo, räknade andetagen, redo att rusa iväg och hämta läkaren själv. Men då öppnades dörren och en storväxt man böjde sig in, aktade sitt huvud för dörrkarmen.
Vad är det som hänt här då? Hans mörka röst var så mäktig att Elin började stamma.
Till slut fick hon överlämna Viggo.
Här
Vem har gjort så här med honom? Veterinären vägde Viggo med lätthet i famnen.
Råttor.
Han ser då inte ut som en vanlottad katt, blank i pälsen.
Han är min katt.
Var fick han råttor ifrån, går han ute?
Nej, de kom in i rummet.
Otroligt.
Ska du fråga hela natten? Han mår inte bra! Elin reste rösten, tårarna rann. Viggo såg eländig ut i doktorns händer. Han räddade min son! Hjälp honom!
Du behöver inte skrika. Jag heter Martin. Och du?
Elin!
Bra. Då vet vi. Jag gillar inte skrik prata hellre lugnt.
Martin log plötslig, skakade på huvudet:
Vi ska hjälpa din hjälte. Var inte orolig!
Några år senare lommade en stor röd katt tyst in i barnrummet, inspekterade hörnen, hoppade upp i spjälsängen bredvid soffan där Viktor somnat. Lilla Tyra, som kände värmen av den tjocka pälsen, vände sig och grep tag i Viggos päls i sömnen. Han spann och sjöng sitt eget lullaby. Tyra somnade djupare, hörde inte när föräldrarna kom in, efter katten. Elin drog täcket över Viktor, rättade Tyras sparkade strumpor, lade armen om sin man.
Kan man ha en bättre barnvakt, Martin?
Nej, det här är världsbäst, log Martin och kliade Viggo bakom örat han själv opererat. Tur du skällde ut mig då och att jag vågade laga honom. Sådana katter är värda sin vikt i guld.
Han är redan av guld. Ser du, han lyser.
Viggo tryckte nosen i Elins hand, lade sig tätt intill Tyra med tassen om henne. Elin släckte nattlampan, lockade Martin och stängde dörren tyst. Hennes barn har aldrig varit rädda för mörkret Viggo har ju alltid varit där. Och med honom behöver man aldrig vara rädd.
