Barnet kom till världen precis vid midnatt. Just i det ögonblick då den digitala klockan i förlossningssalen blinkade till med sitt gröna sken och slog om från 23:59 till 00:00. Läkaren och barnmorskan utbytte en snabb blick, medan jourhavande neonatolog skyndsamt tog emot den livlösa, blåaktiga lilla kroppen och lade barnet på skötbordet. Han grep snabbt tag i sugutrustningen. Den lille andades inte. Kvinnan som fött, Anna, vred på huvudet och följde likgiltigt läkarens arbete.
Kanske är han död? Han skriker inte ens… tankarna snurrade i hennes huvud, fortfarande fördunklad av smärtans efterklang. Slutligen kom ett svagt, knappt hörbart pip från det lilla livet, som gradvis växte till och snart fyllde sjukhusets stilla, nattliga korridor med ett högt, klagande skrik. Läkaren, barnmorskan och neonatologen stod tysta runt barnet och betraktade honom noggrant.
Det var något märkligt med den här pojken… Hans ryggrad böjde sig under skulderbladen på ett så egendomligt vis att det bildades två nästan symmetriska, långsmala utbuktningar som räckte ner till halva bröstkorgen.
Hur är det möjligt? upprepade den häpna neonatologen. Jag har aldrig, aldrig sett något liknande… Det kan bara inte vara sant… Det är omöjligt…
När läkaren på morgonen kom för att förklara Annas sons åkomma, ryckte hon ogillande på de vackra läpparna. Så han är ful också… Nej, det här vill jag inte ha… Gör vad ni vill med honom, men någon äcklig unge vill jag verkligen inte ha… Jag ville ju inte ens ta hem ett friskt barn, och nu det här… Ge mig papper, jag skriver på att jag avstår…
Så lämnade hon BB när tiden var inne lätt, likgiltig och utan några band och sonen blev kvar, ovetande om det svek han utsatts för av den som borde varit honom närmast.
På Barnhemmet kallade de honom Lille Erik. Just så, inget annat. Sköterskorna satte på honom vida, för långa skjortor för att den ovanliga kroppen inte skulle synas lika tydligt.
Men även om Eriks kropp hade haft de vackraste former hade han ändå varit annorlunda jämfört med de andra skrikande, gnälliga, ständigt bråkande och dividerande barnen. Någon vuxen allvarsamhet låg i hans blå ögon, inramade av långa, mörka ögonfransar.
Han stod ofta vid fönstret och lyssnade inåt, sökte förtvivlat förstå något som han ännu inte kunde riktigt nå eller greppa.
Det skedde en dag när en rad tvååringar, klumpiga och snubblande, leddes iväg till en aktivitet. Just då hörde Erik DET. Från den på glänt stående dörren till föreståndarens rum hördes musik. Den var inte lik de barnvisor Erik kände igen, som de brukade marschera till samla alla krafter för att vifta med armarna och ta klumpiga steg… Den här musiken var som en vind. En varm, ömsint vind som lyfter dig upp från marken, bär dig med sig, vaggar och tröstar.
Den saknade ord, men rymde en själ. En levande själ, som omslöt Erik och berättade hemligheter som ingen annan behövde veta, bara han.
Mitt i korridoren stannade han, störde ordningen i raden, och började vagga i takt till musiken utan att bry sig om barnen som snubblade på honom och sköterskornas meningslösa försök att flytta på honom.
Plötsligt föll allt på plats i den lilla pojkhjärnan. Det han hela tiden försökt lyssna fram bland de andras skrik, vindens sus eller röret i tvättrummet det var hon, hans Musik…
Maria och Oskar hade varit runt på alla barnhem i närheten av Uppsala. Medfödd sjukdom gjorde att Maria själv inte kunde få egna barn.
Så de beslutade att adoptera från barnhem. Men… nu stod de inför själva VALET. Hur vet man vem som är deras barn? Födelsen kan man inte välja, man älskar sitt barn som det är men här… bland alla dessa föräldralösa små såg de inte sitt eget, än.
Hand i hand närmade de sig grinden till barnhemmet. I sandlådan rörde sig småbarnen; flickorna drog runt på dockvagnar och det rådde den vanliga stojiga leken, fylld av skratt och rop.
Men bara en liten pojke, i en lång, för stor jacka, stod stilla och lyssnade spänt till en sparv som kvittrade på en gren. Just i det ögonblicket ringde Marias mobil.
Mozart… Maria hade alltid älskat klassisk musik. Och pojken han ryckte till, hans ögon lyste upp, som om ett skarpt ljus tändes där. Han började långsamt vagga i takt, perfekt med musikens rytm, och Maria och Oskar stod alldeles stilla, mobilsignalen obemärkt.
De förstod det var HAN. Deras son. En närstående själ, vars ljus strålade ur ögonen.
Ja, jag vet att han är sjuk, handikappad… Ja, jag är beredd att ta ansvar… Rehabilitering? Självklart…
I nästan en timme svarade Maria trött på föreståndarens alla frågor, hon som ideligen försökte föreslå ett annat, friskare barn. Barn väljer man inte… sade hon, och jag ska ta honom, vad det än kräver…
Mamma? Erik lämnade pianot och lade huvudet på Marias hand. Varför är jag såhär? Varför är jag inte som de andra?
Maria smekte varsamt hans sargade rygg. Du förstår, älskling vi är alla olika, både på insidan och utsidan. Du, jag, pappa…
Din rygg har jag ju sagt, där har du dina vingar, som en ängel. De har inte vecklats ut än, men det kommer de att göra, det lovar jag…
Hon kramade honom tätt intill, kysste hans varma hjässa, och satte sig vid pianot bredvid honom och de spelade tillsammans, och Erik spelade så att det rörde sig folk djupt i hjärtat, såsom vuxna, allvarliga musiker sällan gör.
Och bakom honom, just då, vecklade vingarna ut sig, men det var bara Mamma, Pappa och Eriks skyddsängel som kunde se dem. Och musiken strömmade och strömmade som en flödande älv och bar, vaggade en lycklig lille Erik på sina mjuka vågorFrån vardagsrummets öppna fönster lyfte musiken, svävade ut i den blå junikvällen och blandade sig med fåglarnas kvällssång. I grannskapets trädgårdar stannade någon till, lyssnade, kände hur något oväntat hoppfullt rörde sig inombords.
Erik log mot sin mamma och lät fingrarna dansa fritt över tangenterna plötsligt kändes det som om noterna självklart visste vart de ville, som om melodin växte ur de djupaste vrårna av hans inre. Och Maria, med tårar i ögonen, förstod till fullo: hennes son skulle aldrig vara ensam, aldrig vara utan mening.
För den där gåvan ett par osynliga vingar bar honom bortom ensamhet, förbi rädsla och ut i det ljus där bara musikens sanning finns.
Och när Erik spelat klart klingade tonerna kvar som en viskning, en lekfull vind som fortsatte sin väg högt över hustaken, bar med sig löftet om att den som en gång känt musiken, alltid kan flyga om så bara för ett ögonblick.
