Viveka var på väg till jobbet när hon plötsligt upptäckte att hon glömt mobilen hemma. Det var ju typiskt! Hon vände på klacken, sprang upp i trappuppgången och fastnade i hissen på åttonde våningen. Ingenting börjar en dag på svensk vis som lite eländigt hisskaos.
Där satt hon nu, och väntade otåligt på att hissteknikern skulle släpa sig dit någon gång innan midsommar, när hon till sin förvåning hörde sin man, Gunnar, prata i korridoren. Han pratade med någon och Viveka hörde tydligt en annan kvinnas röst.
Min älskling, viskade Gunnar ömt, jag längtar tills vi kan vara tillsammans igen!
Det blir vi ikväll, svarade kvinnan som Viveka nu insåg var Ingrid från fyrtioettan. Jag väntar på dig efter tio.
Har din man nattpass igen? suckade Gunnar.
Hela veckan, svarade Ingrid och skrattade mjukt. Han går hemifrån vid halv tio och kommer lika sent tillbaka. Förresten, han kommer strax vi får skynda oss.
Gunnar muttrade något om varför hissen skulle ta sådan tid, och båda stod där i hallen i några minuter vilket är evigheter i vårt land av hissmanualer. Efter ett tag förstod de båda att hissen faktiskt var trasig och tog trapporna ner istället.
Samtidigt tackade Gustav sin kära Ingrid för deras fina stunder tillsammans. Viveka satt kvar där i sin stålbur och trodde först att hon hörde i syne, men när hennes eget namn och Gunnars nämndes i samtalet ja, då klarnade allt. Klappat och klart. Hans så kallade kvällspromenader för att “andas frisk luft” hade en helt ny innebörd.
Snart kom reparatören och Viveka kunde kliva ut ur hissmörkret, nu med en plan som till och med Astrid Lindgrens Emil skulle applådera.
Klockan närmade sig tio på kvällen när Gunnar, väldigt rutinerat, meddelade att han behövde ta en promenad och lufta lungorna.
Viveka, jag går ut en stund, sa han bestämt.
Men Gunnar, det spöregnar ju ute? utbrast hon.
Regnar? Nåväl, då tar jag paraplyet. Det är bra för hjärtat att röra på sig.
Fast du kan väl stå på balkongen, där är det också luft, sa Viveka syrligt.
Nä, du. Jag behöver gå, riktigt röra på benen. Vet du för hälsan!
Gör som du vill, men det känns inte som din kväll.
Inte tror väl du på det där skrocket, skrattade Gunnar nervöst. Jag är tillbaka om en timme, högst.
Men han hann knappt ut innan han redan efter trettio minuter stod och bankade på dörren. Inne i lägenheten var Viveka lika oförskämt lugn som vanligt.
Var är paraplyet? Och varför är du inte klädd? Du har ju inga skor, Gunnar!
Det var ett gäng killar på gatan! Kan du tänka dig, de tog allt! Skor och paraply släpp in mig, jag fryser
Jag har packat dina grejer, svarade Viveka utan att svära. De står vid sopnedkastet. Hälsa Ingrid från åttonde våningen!
Vadå, vilken Ingrid?
Ni verkar ju umgås du vet, du och min granne på åttonde.
Viveka stängde dörren och började zappa på tv:n.
Tur att barnen flugit ut, tänkte hon nöjt. De slipper skämmas ihjäl.
Gunnar tog sig till sopnedkastet, hittade sin väska och klädde på sig det lilla han hade kvar. Väl ute på gatan bestämde han sig för att ta en taxi hem till sin mamma.
Då kom han på att mobilen förstås låg kvar inne hos Ingrid. Vad gör man i sådant läge? Han försökte gå tillbaka för att be Viveka om telefonen, men hann bara till hissen innan elen försvann i hela huset. Nämen typiskt svensk otur. Där satt han nu, på åttonde våningen, och funderade på sin livsstrategi.
Så småningom kom strömmen tillbaka och Gunnar kunde klämma sig ut.
När han sedan gick ner för trapporna av ren princip (vem litar på en hiss två gånger på en kväll?), sprang han ihop med Ingrid vid hissen. Hon stod där med sin egen väska.
Har du min mobil? frågade Gunnar med en suck.
Ja och dina kläder också, svarade Ingrid halvt viskande.
Tur i oturen
Sedan åkte de tyst ihop ner i hissen, utan att titta på varandra, och varsitt taxi hämtade dem åt olika håll. Lagom pinsamt och väldigt svenskt.
