Elin, skulle du inte kunna gå till affären och köpa lite bröd? Mammans blick var suddig och trött, hon var runt fyrtiofem men såg äldre ut. Sjuåriga lilla Elin slukade ljudet av ordet bröd och svalde svårt.
Självklart, mamma
Elin väntade troget på kontanterna. Nere på ICA Nära var det alltid Eva, den snälla expediten, som brukade stå i kassan. Eva suckade ofta när Elin köpte sitt bröd, och ibland tryckte hon också dit en mjölkchokladbit eller några kolor i Elins hungriga lilla hand.
Stackars unge, vilken liten ängel som växer upp bland de där festprissarna, muttrade Eva tyst och sörplade sitt kokkaffe.
Elin kämpade mot doften av den frasiga skorpan och småsprang hemåt på de slitna trottoarerna i Malmö. Om hon skötte sig brukade mamma alltid ge en bit av skorpan. Ovanpå den la hon ofta två, kanske tre sardiner, och det oljiga smöret rann ner över brödet tills Elin höll på att svimma av hunger och glädje. Det där enkla lilla målet, det var ren lyx. Men såg man flaskhögen hemma visste man att det vankades besök och att det med stor sannolikhet inte skulle bli någon middag annars. Nu gällde det bara att snabbt smyga ut utan att synas, för råkade nån av föräldrarna få syn på henne kunde det sluta illa. Senast fick Elin en örfil så hård att hon fick ont i huvudet i två dagar och näsblod lite då och då.
Elin tassade ut genom porten. Hon hade fortfarande en fjärdedel bröd och en hel sardin kvar. Det var lugnt i värmen, staden andades vår, folk satt hemma och någonstans spelades musik. Två chokladbitar prasslade i jackfickan. Så härligt det var! Ikväll kunde hon vandra runt som hon ville eller kanske smita in till Eva på affären, som alltid bjöd på kaffe med mjölk och socker om ingen såg.
Elin gick långsamt, drömde om att få en riktig vän. Någon att dela hemligheter med, vandra tysta tillsammans när hemmet inte kändes säkert. Just då hörde hon ett klagande pip från busken intill soprummet. Hon kikade försiktigt fram och hittade, bland skräpiga trasor och en gammal skokartong, en randig liten kattunge. Den pep ynkligt. Elin sträckte ut handen, kattungen nosade och började ivrigt slicka hennes sardinoljedoftande fingrar. Elin fnissade till.
Är du hungrig, lilla vän? Vänta ska du få! Hon lade triumferande sardinen framför kattungen och stoppade genast den sista brödskalken i egen mun.
Varsågod. Ät du.
Kattungen slukade fisken med god aptit, fräste lätt när Elin försökte klappa. Hon skrattade och viskade:
Ta det lugnt, inte för snabbt. Jag har också känt hur magen kan göra ont när man är för hungrig Hon log, klappade katten försiktigt.
Vill du bo med mig? Jag döper dig till Strimma och jag lovar att du alltid ska få dela min mat, viskade Elin och la det lilla knytet innanför jackan, nära hjärtat.
Gatulyktornas gula sken lyste på trottoaren där Elin strosade med lilla Strimma, som stack ut huvudet utanför kragen och spann.
***
Hemma var det tyst. Tomflaskor och disk stod kvar i köket. Kastrullen brummade, klockan tickade sorglöst. Elin slog sig ned och satte katten på bordet. Strimma sniffade nyfiket.
Usch, det där ska du inte smaka, Strimma! Det är äckligt. Tänk om du blir likadan som de där vuxna? Då kan vi inte vara vänner! Hon kramade kattungen hårt mot kinden. Katten spann högt och la tassen mot hennes näsa, nästan som att lova: Ingen fara, vi håller ihop!
Den natten sov Elin gott, drömde om bananglass och körsbärsbullar. Strimma låg hoprullad inpå henne och spann en smekande, trygg vaggvisa.
På morgonen när pappan såg Strimma blev han galen.
Att den där förbannade katten försvinner bums! skrek han.
Mamman blossade på sin cigg och höll kallt handduk mot pannan.
Gör dig av med katten, Elin, snälla, kraxade hon.
Elin snyftade tyst ute på trappan med Strimma i famnen. Hon visste inte vart hon skulle vända sig. Att lämna bästa vännen bland soporna var otänkbart. Gråtande gick hon till ICA, till Eva, och förklarade hulkande situationen. Hon lovade dyrt och heligt att hälsa på Strimma varje dag och hjälpa till att ta hand om honom. Eva och kollegan sa ja direkt, och katten fick flytta in bakom lagret, till en mjuk gammal höstjacka och en avklippt plastburk som matskål.
Hela våren och sommaren kom Elin varje dag, rev av en bit av sitt köpebröd, blev ofta slagen hemma, men vad gjorde det när hon hade Strimma? Hon pratade om allt, han låg på hennes knä, kisade med sina lavendelfärgade ögon och spann nöjt. Eva och kollegan Ulrika matade honom med matrester och förundrades över hans speciella blick:
Men hördu, har du sett sådana kattögon förut, Ulrika? Det glittrar som om han förstår allt! sa Eva, och båda blev stående och mös.
När hösten kom hade Strimma blivit en stilig, stor och fluffig herre. Många försökte ta honom med hem, men han gick aldrig nära någon annan än Elin. Han väntade alltid på sin lilla matte.
Så plötsligt, en dag, uteblev Elin flera dagar. Hon kom inte och köpte bröd, hälsade inte på Strimma. Eva blev orolig kanske hade Elin blivit sjuk? Men så dök hon upp. På kinderna lyste blåmärken, på underläppen satt ett fult, brunt sår.
Jag jag trillade bara, kastade Elin snabbt ur sig när tanterna frågade.
Bakom butiken, med ansiktet gömt i Strimmas mjuka päls, viskade Elin länge. Hon somnade där, kattens tassar om kinden. Eva bar in henne på lager-soffan och la en filt om henne. Sen ringde hon till Olof, kvarterspolisen, men han suckade bara:
Eva, det blir svårt. Inget att göra, vi får se om det lugnar sig.
Eva blev tårögd. Hon hade inga egna barn och hade många gånger tänkt att Elin var som en dotter hon aldrig fick.
Strimma tassade oroligt runt soffan, sniffade Elins kinder och sen försvann han helt. Elin sov kvar inne på lagret hela natten, ingen hemma saknade henne. På morgonen fick hon chailatte och smörgås innan Eva bad henne hålla koll på butiken medan Eva skulle uträtta ärenden.
Men utanför porten blev vägen spärrad av Olof.
Och vart ska du? Vi har ett mord att utreda. Vet du var lilla Elin Nilsson är? Hon syns inte till.
Elin? Nej, men vem har blivit mördad? Eva blev helt kall.
Hennes föräldrar. Troligtvis har deras sällskap slagits ihjäl varandra. Vet du var ungen kan vara? Vi måste hitta henne så hon slipper fosterhem i första taget.
Hon sov hos mig i natt. Hon är här bakom lagret. Allt är lugnt.
Då får hon stanna hos dig tills vidare tills vi rett ut allt. Skönt, för hon förtjänar inte ett hem till, stackarn.
Evas hjärta slog av glädje. Hon hade inga scruppler kring Elins föräldrar. Upprymd gick hon tillbaka in och pratade tyst med Ulrika.
De sa inget till Elin om föräldrarna, bara att hennes mamma gett lov att hon fick sova över. Elin blev glad som en lärka och tjatade om att få lära sig kassan.
Efter det såg ingen Strimma mer. Elin letade, ropade varje dag vid gårdarna och soporna men matskålen förblev orörd.
Eva tog hand om Elin rädd för den dag någon skulle komma och rycka bort henne. Hon försökte adoptera, men fick nej på nej för ensam, för gamla jobb, för nattpass. Ångest över inte duga sved. Men försökte ändå, gång på gång. Elin lärde sig laga ägg, stava långsamt och städa lagret för att glädja Eva.
När första snön föll, den 3 november, fyllde Elin åtta. Hon blåste ut ljusen på en seg shopbakad honey-cake och vände sig till Eva:
Jag önskar att du blir min mamma och vi alltid får bo ihop!
Jag drömmer också om det min lilla Elin, viskade Eva, tårögd.
Plötsligt knackade det. De väntade ingen. En ung man i kostym stod i dörren.
Hej, jag kommer från Malmö socialtjänst. Har fått dina papper, ville träffa er, han log och skakade hand.
Varsågod in, vi har just fikat! sa Eva.
Vill du ha te? Eva har köpt ett med tropisk smak. Så gott! Elin dukade fram.
Och är det din tårta? log mannen.
Ja! Idag fyller jag åtta och nästa år får jag börja i skolan, hon nickade ivrigt.
Spännande. Och hur trivs du här då? frågade han och tog en klunk te.
Jättebra! kvittrade Elin.
De satt länge, småpratade vid köksbordet, åt kaka, drack te. Liten flicka, stilig tjänsteman och Eva med omtänksam blick.
Nu måste jag tyvärr gå, sa mannen till slut. Han stack fram viktiga papper.
Här, Eva Andersson, i morgon går du med det här till Tingsrätten. Red ut detaljerna där. Själva ärendet är bara en formalitet. Hämta Elin sen.
Får jag verkligen? Eva kände hur hon blev stum av lycka. Elin slängde sig om halsen på tjänstemannen.
Tack, tack, tack!
Tack Eva snyftade, lycklig.
Mannen log, såg på Eva. Hans ögon var djupa, nästan lavendelblå, och plötsligt tänkte Eva på Strimma Han vände om och gick ut i Malmö-natten. Och Eva förstod, på riktigt, att Elin äntligen fått ett hem.
