Du, måste berätta en grej som hände i helgen. Det är så typiskt oss alltså Så, mamma sitter där i sin lilla fåtölj och stickar på nån sjal till en kollega klassiskt och jag tar mod till mig och säger:
Mamma, det här är min tjej Linnéa Jag försöker låta chill, men rösten spricker lite för det är ändå rätt pirrigt. Och vi tänkte ja liksom… du vet… att vi…
Jaha, jag har ju listat ut länge vad du vill, säger mamma och synar Linnéa ordentligt. Men vad vill din flickvän då? Linnéa, du känner väl min son rätt bra?
Jodå, säger Linnéa helt lugnt. Jag känner honom utan och innan.
Ursäkta, sa du vad? Mamma blir helt paff och glider in på ni-ans. Säger svenska tjejer verkligen så?
Vadå då? Vi har ett uttryck på svenska, att känna någon utan och innan. Fast vi behöver ju inte prata om Viktor nu. Det är ju dig och mig vi behöver känna av. Tänk om vi inte funkar ihop?
Hur menar du? Nu blir mamma lite ställd.
Jo, alltså, vi ska väl ändå sitta väntande tillsammans på kvällarna när Viktor är ute med kompisarna? Och sen kanske vi får lyssna på hans snarkningar tillsammans när han kommer hem på krogen
Men vad har det med mig att göra? försöker mamma ta kommandot igen. Ni sover väl ändå på olika håll… hoppas jag?
Jo, men du kommer väl oroa dig vid dörren? Så gör alla mammor.
Va? säger Viktor och fattar nada av snacket. Vad är det ni håller på och snackar om?
Tyst nu! utropar både mamma och Linnéa i kör.
Hördu, Birgitta, (för det heter mamma) jag måste ändå fråga, är du en sån som slåss ibland? Viktor vill aldrig riktigt berätta…
Vad? Slåss? Kvinnor slåss väl inte? Mamma spärrar upp ögonen.
Jodå, skrattar Linnéa. Vissa fruar pucklar på sina karlar så det är inte klokt.
Men snälla nån… Mamma sätter händerna över ansiktet. Vilka ord ni använder… och vilka historier…
Ta det lugnt, säger Linnéa och kisar finurligt mot mamma. Har du aldrig känt att du velat ge din man, eller din son, en liten dask ibland?
Nå Mamma nästan erkänner, men hejdar sig snabbt. Nej. Aldrig.
Jag gillar att du vill verka proper, flinar Linnéa, men jag tror inte på det. Hur kan man vara mamma till en kille som Viktor och aldrig vilja smälla till honom lite? Men slog du honom nånsin på rumpan när han var liten?
Nej, det har jag faktiskt aldrig gjort! svarar mamma, och där hör man att hon för en gångs skull talar sanning.
Hörrni försöker Viktor bryta in igen, men får snabbt höra:
Håll tyst nu!
Alltså, du borde gett honom lite bannor, Birgitta säger Linnéa och klappar Viktor på baken. En sån stjärt söker ju alltid äventyr. Och ärligt talat, din Viktor är bra. Det finns fortfarande hopp för honom. Du, Birgitta, vill du ha lite kaffe? Jag köpte med mig prinsesstårta…
Sen framåt kvällen, när pappa Christer kommer hem från jobbet med portföljen i högsta hugg, kliver Birgitta på:
Du, älskling! Vår Viktor gifter sig äntligen!
Nej men, kära nån! Kan det verkligen vara sant? ropar pappa och ser nästan rörd ut.
Ta det lugnt nu! Jag har inte bestämt något än, säger sonen snabbt.
Jodå, grabben, säger mamma med allvarlig ton. Nu blir det av. Och om du ändrar dig, då adopterar jag Linnéa som min dotter.
Men mamma, hon har ju föräldrar redan, skrattar Viktor.
Äsch, säger mamma bestämt. Då lämnar jag tillbaka dig till BB på Sös och säger att jag fått fel pojke. Och pappa håller med, eller hur Christer?
Alltid, om det behövs! nickar pappa och höjer ett varningens finger mot Viktor.
