När Märta var två år gammal bodde hon på ett barnhem i Uppsala. Jag, Sven, hade åkt dit för att fotografera barnen. De gav mig de svåraste barnen, de där ingen trodde på en framtid för. Jag klev in i hennes avdelning och såg en liten flicka med ett bistert, nästan förvridet och åldrat ansikte. “Vilket ovanligt barn,” tänkte jag. Men så började jag fotografera henne. Och där, bakom denna orörliga och dystra mask, såg jag plötsligt henne. Hon levde upp.
Det är svårt att få ögonkontakt med ett barn som inte fått någon närhet. Men Märta såg rakt in i kameran. Utan att tveka.
Och då såg jag hennes själ. Ensam, oändligt ensam och plågad. Inte hopp, bara det första ögonblicket någonsin då någon såg henne på riktigt. Märkte hennes själ utstött, förstående allt. Som min. Hon vände bort blicken, och hennes ögon fylldes av tårar.
Jag bad förskolläraren: “Kan du berätta om Märta? Jag behöver skriva en text.” “Vad finns att säga?” svarade hon. “Vad kan hon göra, vad säger hon?” “Hon kan inget. Säger inget. Sitter bara i spagat och vaggar tills hon slår huvudet i golvet. Och när hon vaggar gnäller hon. Det finns inget att berätta om henne. Hon är ingenting.”
Två månader tidigare hade vi förlorat vår yngsta dotter. Vårt fina liv kraschade mot en kall stenmur och försvann. Men vi vi försvann inte, vi fortsatte leva, men i ett annat liv. Livet EFTER. Vi gick, pratade, åt, och försökte gömma vårt eget mörker för barnens skull, för att inte skrämma dem. För att ge hopp, när vi knappt själva hade något. Jag tänkte: “Kommer jag någonsin bli glad igen?” Jag grät på vägen till fotojobbet. Sen torkade jag ansiktet med snö och klev ur bilen, låtsades vara normal. Pratade vanligt, log. Allt var på låtsas.
Jag ville inte ha några andra barn istället. Jag ville bara orka leva. Och så kom Märta med sin ensamhet och förtvivlan, som om detta just var det barnets ensamhet som hittade nyckeln till mitt brustna hjärta.
Hemma sade jag till min kloka hustru: “Jag vet inte hur jag ska prata med dig om det här Jag fotade en flicka, och jag kan inte släppa henne. Snälla, kan vi tänka på det?” Och Mikael svarade: “Förstår du att du inte riktigt är dig själv? Vilka flickor? Vi kan knappt andas.”
“Ja, jag är inte mig själv. Och lär nog aldrig bli det igen. Vi måste lära oss att leva som vi gör nu.”
Vi åkte till barnhemmet för att träffa Märta. En anställd ledde in henne. Hon var pytteliten, med det där märkliga ansiktet, och gick snett som en liten krabba. Under näsan satt ett stort klistermärke av snor. Vilken underlig liten krabat, tänkte jag. Vad har vi sett hos henne??
Märta petade på leksaken vi tagit med, satte sig sedan ner i spagat och började vagga, snabbt och intensivt, tills pannan slog i golvet.
Samtidigt höll föreståndaren ett långt anförande:
“Sven, det här barnet har svår utvecklingsstörning! Det finns inga möjligheter. Vi kommer att placera henne på socialt boende. Hon är inte lärbar. Jag respekterar dig och din fru mycket, men det är här socialen. Sju familjer har tackat nej. Hon kan inget, gör inget som hon borde i hennes ålder. Sitter bara i spagat och vaggar. Vi kallar henne Lilla Gymnasten.”
Och då, när jag knappt vågade titta på Mikael, sa han: “Vet ni, vi gillar Märta. Vi tar henne.”
Jag frågade honom senare: “Varför sa du så?? Du ville ju inte?” Och Mikael svarade: “Jag insåg att hon måste räddas. Och att ingen annan skulle göra det, utom vi.”
Vi adopterade Märta, och lämnade barnhemmet i en smått förvirrad tystnad.
Märta var djupt deprimerad. Hon litade inte på världen. Världen hade varit kall och förrädisk under alla dessa två år. Ingen hade någonsin älskat henne. Hon kunde inte be om något. Kunde inte leka. Slet och rev allt, var rädd för allt, gick sönder hela tiden och vaggar. Föll i hysteri tills andan tog slut. Åt bara potatismos. Klarade knappt att gå, var rädd för vatten, pottan, pappa, hissen, vinden, bilen…
Inuti mig skrek min sorg. Utanför skrek Märta. Jag vet nu varför man inte skall adoptera barn mitt i sin egen sorg. Du har ingen kraft kvar. All energi går åt till att inte falla isär själv. Och för att hjälpa ett barn behövs oändligt mycket kraft. Jag tog kraften ur vår gemensamma smärta.
Jag sade till mig själv: “Ditt eget lidande är litet jämfört med detta barns. Du har förlorat ett barn. Men du har också en son och dotter, make, mamma, vänner, jobb, hem. Märta har aldrig haft någonting. Alls. Det är tyngre för henne.”
Vet ni vem denna lilla klen, bistre, trasiga och evigt gnällande själ visade sig vara? Hon blev vår älskade dotter, vår Märta. Sagor går fort att läsa, men i verkligheten tar allt tid nio år har gått.
Märta blev den hon var menad att vara lätt, sprallig, nyfiken, snäll och generös, ömtålig och förlåtande, en söt flicka. Hon går i vanlig skola i ett specialklasser för tal och språk. Hon simmar och har fått ett intresse för dykning. Dykning!
Hon säger: “Pappa, den här gången klarade jag av att andas och byta munstycke under vattnet…” Då gråter jag.
Nu är Märta på dyk-läger på Gotland. Hon flög dit själv. Hon är 11 nu. Hon ringer mig, kvittrar glatt: “Pappa, här är så vackert, vi badade, men det blev storm och vattnet blev iskallt! Men det blev varmare, vi fick våra våtdräkter, så imorgon skall vi ner igen! Till middag fick vi fisk, men jag gav min till katterna, det finns massor av katter här, du vet att jag inte gillar fisk! Men jag åt mos. Vi besteg ett berg, 13 kilometer, jag trodde benen skulle ramla av… Och det är ovanliga träd här! Jag har fått nya vänner! Jag köpte kex för pengarna du gav bjöd de andra. Nu gungar vi i hängmattan… Jag saknar er!”
För vi räddade henne. Och vi räddade oss själva. Tillsammans, på samma flotte.
Livet har lärt mig att ibland, när man väljer att rädda någon som ingen annan ser, så räddar man också sig själv.
