När min granne knackade på dörren klockan tio på kvällen, höll han en främmande nyckel i handen.
Jag stod ensam i köket och diskade. Dagen hade varit lång, och jag längtade bara efter lugn och ro. När jag öppnade dörren stod han där med en märklig blick.
Är inte det här din nyckel? frågade han och höll upp en silverglänsande nyckel.
Jag såg på den. Den såg precis ut som min egen.
Nej, sa jag, min är här.
Jag visade min nyckelknippa.
Han rynkade pannan.
Varför kan den då låsa upp din dörr?
Först trodde jag att han skämtade, men hans ansikte var allvarligt.
Vad menar du?
För en halvtimme sen, sa han, såg jag en kvinna gå in här. Först trodde jag det var du, men så såg jag dig ute på balkongen.
Mitt hjärta slog plötsligt hårt i bröstet.
Jag har bott ensam i två år nu. Efter skilsmässan bestämde jag mig för att aldrig mer tolerera någon annans vanor, ljud eller nycklar.
Hur såg hon ut? frågade jag.
Mörkt hår… runt fyrtio… bar på en väska.
En kall kår kröp längs ryggen. Ingen annan än jag hade en nyckel hit.
Förutom en person.
Mitt ex.
Men han flyttade ut för två år sedan. Han hade lämnat tillbaka nyckeln, åtminstone sa han det.
Är du säker på att hon gick in här?
Jag såg det tydligt, sa grannen. Hon tryckte ner handtaget och gick in.
Jag vände mig om mot dörren bakom mig. Allt var tyst.
Alldeles för tyst.
Vänta här, sa jag.
Men han skakade på huvudet.
Aldrig att jag lämnar dig ensam.
Vi gick långsamt in tillsammans. Vardagsrummet såg ut som när jag lämnat det. Lampan lyste som förut.
Men något stod på bordet som jag visste inte hade varit där.
Ett glas vatten.
Mitt glas.
Jag stannade till och viskade:
Jag har inte druckit något vatten.
Grannen gick fram och rörde vid glaset.
Det är ljummet.
Då hördes ett svagt ljud från hallen. Som om något rörde sig.
Vi stelnade till.
Är det någon där? ropade grannen.
Inget svar.
Han gick först. Jag smög efter. Sovrumsdörren stod på glänt.
Mitt hjärta bultade så hårt att det susade i öronen.
Han drog upp dörren.
Rummet var tomt.
Men garderobsdörren stod öppen.
Kläderna var omrörda.
Och på min säng låg något litet.
Ett kuvert.
Jag gick fram, handen darrade när jag tog upp det. Bara ett namn stod där, mitt eget:
Elsa.
Jag öppnade och vecklade upp lappen. Endast en mening.
När du är redo att prata, vet du var du hittar mig.
Handstilen var välbekant.
Mitt ex.
Grannen tittade på mig.
Har han en nyckel?
Jag skakade långsamt på huvudet.
Det borde han inte ha.
Jag sjönk ner på sängen, försökte samla tankarna. Sista gången jag sett honom var utanför tingsrätten. Han var kall, nästan overkligt lugn.
Han hade sagt:
Någon gång pratar vi igen.
Då trodde jag han bara svamlade.
Men nu någon hade varit i mitt hem.
Suttit vid mitt bord.
Drukit ur mitt glas.
Rotat i mina kläder.
Grannen lutade sig mot dörrposten och granskade lappen.
Det här är inte normalt.
Jag vet.
Plötsligt kom jag på något och gick till skåpet vid ytterdörren. Där brukar jag förvara extranyckeln.
Den var borta.
Då slog insikten mig med full kraft.
Han hade aldrig gjort någon kopia.
Han hade bara aldrig lämnat tillbaka sin nyckel.
Och jag hade trott honom.
Grannen sa lågt:
Det är nog dags att byta lås.
Jag såg på lappen igen, rev den itu.
Nej, viskade jag. Det är dags att byta något mycket större än så.
När min granne knackade på dörren klockan tio på kvällen stod han där med en främmande nyckel i handen.
