Sådär då, Agnes, jag sticker nu! Följ mig inte till dörren. Jag kommer hem sent! Lägg fram den blå skjortan och kostymbyxorna till imorgon, okej? Glöm inte att hämta dem från kemtvätten! ropade Viktor från hallen, slet åt sig kappan, stannade, granskade sig själv i spegeln, drog på sig hatten och smällde igen dörren efter sig.
Dörren slog till så hårt att rutorna skallrade i det öppna fönstret.
Drag tänkte Agnes, stängde av kranen, torkade händerna mot förklädet och kikade in från köket. Allting precis som vanligt korridoren badade i sol, slutade i hallen, fotografier på väggarna, tapeter i glada ränder två breda, två smala, så där milt blåa; Agnes kappa hängde över kroken. Och
Agnes rynkade pannan.
Ett paket! Viktor hade glömt paketet, och därinne låg ju pirogerna! Agnes hade klivit upp okristligt tidigt och bakat, med lök och ägg, precis som Viktor gillar. Bakat särskilt för idag, eftersom Viktor skulle ut till ett byggprojekt och där fanns säkert ingen mat som hemma.
Hon slet snabbt av sig förklädet, rättade till håret, stöp ut genom lägenheten, fortfarande i sin enkla hemmaklänning med små puffärmar och en kaffefläck nertill, tryckte det varma paketet mot bröstet som om det vore en bebis, smet ut tack och lov, hon kom ihåg nycklarna, annars hade hon blivit stående utanför den igenbommade dörren. Rusade nerför trappan, slirade längs de blanka, lackade ledstängerna fjärde våningen, tredje, andra
Hon kunde förstås bara ha ropat genom fönstret, som alla andra tanter när deras gubbar gick ut vänt tills han kommit ut på gården och bara skrikit efter honom Men nej, det kändes för odrägligt. Hon ville själv ge honom pirogerna, få en puss på kinden, säga hej då på riktigt, känna Viktors torra läppar snudda kinden, en liten nick, nu måste jag dra
Andfådd från rusningen sprang Agnes ut på innergården, slängde dörren så det ekade, och tänk även om hon var allt annat än ung längre, var det fortfarande lika spännande att springa.
Hon spejade, letade efter den långa kappan och den ljusa hatten Viktors uniform varje årstid, alltid öppen så kappan slängde i vinden när han gick. Han hade ett halvt dussin hattar, en för varje säsong. Agnes höll dem rena, putsade och köpte nya när de blev slitna. Hon skötte om han, med hela sitt hjärta.
Hatt är stil! hävdade Viktor när sonen, Mikael, döpt efter farfar, skojade om pappas klädstil. Ni ungdomar idag fattar ingenting, plastgenerationen i träningsbyxor och konstskinn
Var var han nu?
Där, redan på väg ut genom grinden. Om Agnes inte ökade farten skulle han hinna med bussen; då var det kört.
Hon joggade över asfalten, log och nickade åt de äldre damerna i solen. De såg hennes språng, log tillbaka som om de gladdes åt hennes kärlek och lyckliga äktenskap.
Vad har hänt nu då?! ropade tant Greta bakom henne.
Lunch! Viktor glömde matlådan och pirogerna! ropade Agnes över axeln.
Tant Greta skrattade belåtet; piroger är alltid rätt, och kärlek ännu bättre.
Nu kom Agnes ut genom grinden skulle just ropa men stelnade, tappade allt. Det var som om solen släcktes, och hela världen blev mörk, svårt att andas. Det snurrade till; hon stödde sig mot stupröret.
Viktor stod vid busshållplatsen, höll en ung, välklädd kvinna under armen. Hon skrattade, drog med axlarna och Viktor såg ner på henne och skrattade med. Plötsligt avvisade kvinnan Viktor, såg på honom med förakt, och han försökte genast plocka upp situationen, böjde sig, ville ta hennes hand, kanske kyssa, men hon ryckte bort sin välmanikyrerade arm, nästan som en örfil, Viktor rätade hastigt på sig, såg ut att bli arg. Men så veknade han, klappade hennes rygg, tog fram en karamell ur fickan och räckte över. Tanten (så tänkte Agnes) öppnade munnen och sa nå ja, bjud då.
Agnes kände illamåendet slå till. Herregud! Viktor, en vuxen man, nästan pensionär, fjäskar för en ung donna. Ingen självkänsla alls!
Klänningen på kvinnan var vackert blå med vita prickar, håret välkammat och band i samma färg, snygga sandaler.
Agnes stirrade på paketet i handen. Vad gör man nu, med livet, med dessa dumma piroger
Bussen kom, folkhopen drog in, Viktor hjälpte sin prickiga dam upp i bussen. Dörrarna slog igen.
När bussen rullade iväg tyckte Agnes plötsligt att Viktor såg rakt på henne. Hon skämdes över sin vardagsklänning, nedgångna tofflor och matpaketet.
Hon vände tvärt, gick tillbaka, passerade grannfruarna i färgstarka klänningar, nästan rammade tant Greta vid rabatten.
Missade du matlådan, eller? frågade Greta, tog ut en cigarrettstump ur mungipan och nickade åt påsen Agnes höll på.
Ja, hann inte, svarade Agnes frånvarande.
Typiskt. Tänk att maten går till spillo. konstaterade Greta. Jag skickar över Bertil sen. Du är hemma idag?
Agnes mumlade något osäkert.
Bra, då får han i sig något. Han älskar piroger, och jag orkar då rakt inte stå och baka själv. Vänta du bara.
Tant Greta skruvade plötsligt ihop sig och började vifta åt en traktor som bullrade in på gården.
Flytta maskinen därifrån! Glöm mina pelargoner, gör du sönder dem igen så! Backa nu, för tusan! hörde Agnes i bakgrunden, men hon lyssnade knappt.
Hon stapplade långsamt in, svalkan mötte henne i trapphallen. Hennes steg ekade mot marmorn, ett snyft blandade sig med dörrens gnissel när hon slog igen.
Det var slut. Allting. Familjens värme, tryggheten, förtroendet, allt var borta. Ja, vad då “allting” Viktor han var hennes grundbult, den människa som hennes föräldrar en gång överlämnade, bad honom skydda och värna om henne. Och nu?
Agnes satte sig klumpigt på pallen i hallen, pirogerna ramlade ut ur påsen. Katten Felix smög fram, tryckte sig mot hennes ben, spann mjukt, tiggde. Men Agnes såg ingenting. Hon satt kvar där vid stupröret, stirrade på den blåprickiga klänningen, på Viktor. Tårarna rann, tunga, bittra men mitt i smärtan fanns det något tillfredsställande; att få bara gråta, inte hålla upp en evig leende fasad. Bara sitta och tycka synd om sig själv, njuta av sitt enkla kvinnohjärta
Hur länge hon satt där visste hon inte, men så hördes ett prassel i dörren, Felix smet bort i rädsla.
Dörren gnisslade, och in kikade Bertil, tant Gretas gubbe. Hans stora näsa, rödblossiga kinder, lockigt hår han såg ut att mer höra hemma i en roman från arbetarklassen än bland “folket” som bodde här. Men Bertil var en av de sina konstnär, galleriägare, han var bara lite speciell.
Jag är konstnär, Agnes, brukade han säga och vifta gestikulerande. Kreativa själar är alltid lite galna. Annars vore vi bara som alla andra, och vem vill det?
Agnes torkade tårarna, såg upp i hans stora, blå, vänliga ögon. Om han inte varit konstnär kunde han varit präst, slog det henne så rätt format.
Bertil Nilsson? Du? fick hon fram.
Vem trodde du då? undrade han förvånat och granskade sig själv. Jo, Agnes, det är jag. Greta sa att du hade några piroger övers? Vår kök är i kaos, Greta byter ju hela inredningen han suckade. Hon tvingar mig att käka ute, det börjar bli nog nu
Han släppte av ett litet snyft, pressade in sin breda kropp i solfläcken i hallen.
Vänta, jag tar av mig skorna, rörde han på sig lite lantligt, sluddrade till. Blöta var de. Strumporna ryker också, ja! sa han, och Agnes sänkte blicken. Helt vanliga herrstrumpor, inköpta på ICA, men med ett hål på stortån.
Agnes reste sig, tog de blöta skorna för att ställa på balkongen.
Ställ tillbaka dem! grymtade Bertil.
Men de torkar ju därute, annars blir du sjuk, mumlade Agnes.
Min kropp, mitt problem! han flinade slugt.
Agnes tänkte inte ställa tillbaka. Man sparkar inte ut besökare med blöta skor. Så enkelt är det!
Hon ställde ut Bertils skor i solen, jagade bort Felix, suckade högt. Bertil hördes redan i köket, prasslade och tuggade.
Agnes! En kopp te, tack, det var länge sen man fick en riktigt god kopp, svart som rågbröd och med lite citron! Ge mig mer, grannfru! Jag är så hungrig bredde han ut benen så bred att Agnes nästan snubblade.
Ja, ja, jag gör det mumlade hon, satte på vattenkokaren av gammal vana. Men inombords kände hon bara iskyla.
Viktor hur kunde han? Gå utanför huset och redan?
“Nej, nej, det är bara en slump!” försökte Agnes lugna sig med sin mammas röst i huvudet. “Hon är bara en kollega! Visa omtanke, värm honom när han kommer hem, han glömmer nog andra!”
Men Bertil rynkade plötsligt pannan.
Ska du bjuda mig på gammalt te nu, eller? Färskt ska det vara, såklart! Häll ut det där!
Han tog den vackra lilla tekannan, nosade i den, rynkade på näsan. Ut med det nu, Agnes lilla, det där hör hemma i slasken!
Men det är ju nybryggt? Smaka, försökte Agnes men gav med sig till slut.
Att brygga nytt te var ingenting. Men Viktor hur ska det bli?
Vattnet sjöng på spisen, teets doft spred sig från det förvärmda porslinet, repigt men välskött.
Så ska det se ut! Ge mig nu en av de fina kopparna, du vet, de mörkblå med guldkant som ni gömmer i vitrinskåpet! Bjud på det bästa! beordrade Bertil.
Men de är nya, Viktor köpte dem från Göteborg i somras, du kommer gilla dem, försökte Agnes, men Bertil smällde handen i bordet.
Bara de gamla goda! Därför har jag alltid kommit hit. Ge mig! Och piroger, genast! Fina fatet, inte det spruckna. Och medan jag äter, då syr du mina strumpor. Greta vägrar, hon sysslar ju bara med möbler han sträckte fram strumpan, lutade huvudet och log busigt.
Agnes, en känd och omtyckt lärare, som slutat undervisa för att finnas där hemma och ta hand om Viktor, såg på Bertils strumpor med blandade känslor. Men handen högg ändå efter dem en reflex.
Bertil dundrade plötsligt näven i bordet, reste sig som ett berg.
Men Agnes då?! Har du ingen självrespekt? Du låter mig styra och ställa, som om du var en skolbarn. Min Gud! Jag minns dig som en drottning i gården, värdig och stolt. Och nu? Man kan styra dig och du bara finner dig? Nej, nu får det vara nog!
Han vevade med armarna så porslinet skallrade och pirogerna tippade omkull.
Varför kom du ens hit? Varför säger du såna saker till mig? Viktors på hållplatsen, med en annan tårarna sprutade på nytt.
Hela huset tystnade, till och med gardinen i korsdraget, till och med ljudet från gatan dog bort.
Bertil suckade djupt.
Och det är väl just därför, Agnes, som Viktor sitter där med en ny dam. Du sprang alltid till honom som en mamma, inte en fru. Dukar, packar lunch, viker tröjor du har tappat dig, har glömt din eld, din glimt i ögat, din stolthet! Han behöver lite motstånd, lite liv!
Agnes kände sig förvirrad. Hon hade ju offrat allt för denna familj slutat jobba, sagt upp sina elever, slängt alla hobbyer när Viktor störde sig på penseldoft hemma. Hon hade slutat sjunga när hon städade, slutat träffa vänner, till och med gamla kläder fick duga för att Viktor skulle slippa klaga över nya skor.
Och nu Detta är allt, det är slut. Sonen kommer en gång i månaden, mumlar några ord och tar med sig matlådor. Vännerna ringer sällan, och Viktor ja, nu såg hon honom skratta med en annan vid bussen.
Kom igen nu, vännen! Res dig! Du är ännu i blom, du är vår ros här i huset! Rest dig, gå med stolt haka! Annars hittar Viktor bara fler prickiga kjolar på bussen! Bertil trummade i bordet och log snett. Och pirogerna, Agnes, de är rena underverket! Hade jag varit arton hade jag flirtat vettet ur dig!
Han for sin väg och Agnes blev ensam kvar
Viktor kom hem sent, lätt salongs, lite tilltufsad och med parfymdoft blandad med vin.
Det drog ut på tiden på byggmötet, suckade han, räckte över portföljen och knep till i ryggen. Skulle inte vara fel med en kopp te, och potatis gärna med snaps. Agnes, hör du vad jag säger
Agnes tog inte emot portföljen, bad honom flytta sig så hon kunde ställa fram sin resväska.
Vart ska du då? Vad i hela friden händer? Viktor blev blek när han såg Agnes i stylat hår, örhängen, fin sandfärgad klänning och sandaler. Hela hennes hållning talade för att någonting förändrats.
Ska iväg på konferens, sa jag ju. Klarar du dig själv här nu med eller utan tårar, men själv, log Agnes.
Och potatisen? Skjortan till imorgon då? Viktor försökte låta myndig.
Agnes tänkte gå till sovrummet och stryka men vände plötsligt i dörren.
Fixa själv. Eller bjud hem henne. Det gör mig inget längre. Hejdå, Viktor. Min tur nu!
Och så svävade hon ut, snubblade lite på väskans handtag, men hörde redan taxin morra utanför och klackarna smattrade.
Viktor kastade sig ut i trapphuset:
Ag-neeees lyckades han kraxa, men allt snurrade, det svartnade för ögonen, tårarna kom.
Var är du, Agnes? Skulle masserat min onda rygg, lagt på tigerbalsam, svept om mig med den stickiga yllefilten, krupit intill
Fanny? Är det du? viskade han i telefonen, mellan aj och ojj Jo, det är jag. Ja, jag vet, man ska inte ringa, men ryggen, Fanny! Kan du något mot smärtan jag har inte ens mat Vi är ju ändå inte främlingar? Vad?…
Signaler. Fanny svarade inte hon var för stolt, för självständig. Hon var inte Agnes. Inte ens i närheten. Vilken mardröm.
Han släpade sig in i köket, såg pirogerna på fatet. Det här var ingen mardröm, det var katastrof. Och han hade själv förstört allt!
Agnes kom hem ett dygn senare med läkare och rosor. Hon hade själv köpt blommorna, ställde dem i en vas. Parfym och lite cigarettrök låg kvar i luften. Ja, för numera tog Agnes faktiskt en cigg ibland när det var riktigt riktigt jobbigt.
Vänta doktor, stick honom inte än, höll hon uppe läkarens spruta.
Viktor kved, vred sig i smärta.
Vad är det? frågade doktorn.
En sak Viktor, vad lovade du henne? Såna där tjejer umgås inte bara så där, du är för gammal.
Inte alls för gammal! Jag är i min prime
Pensionen, mumlade doktorn. Vad lovade du? Säg, annars går vi!
En tjänst, och en titel. Men hon får ändå inget! Det är dig jag behöver, Agnes, bara dig! Förlåt!
Hon ska få det. Män ska hålla sitt ord. Men du, Viktor, du får söka dig nån annanstans till jobbet. Själv börjar jag jobba igen nästa vecka. Strykbrädan står i garderoben, skjortorna i tvätten. Gillar du det inte skilj dig. Fattat?
Viktor suckade, torkade svetten, nickade resignerat.
Fattar. Stick mig då.
Agnes nickade nöjt, doktorn satte sprutan
Fanny svävade på små moln. Hennes snabbt hopknåpade avhandling gick igenom, jobb och titel fixat. Viktor såg hon knappt ens på hälsningen låg en skugga. Nu var hennes bana tryggad, varför bry sig om honom?
Viktor sade upp sig. Kollegorna undrade varför men han sa bara, jag har lovat. Till avskedsfesten hade han på sig sitt allra finaste, förde fram sin fru i diamanter, dansade med henne och såg på Agnes med en blick ingen någonsin sett förr.
Vad fanns det i henne, denna Agnes? Jo allt. Hon var luften Viktor andades. Först när han stod i vakuum förstod han vad han förlorat. Och Agnes var, är, och förblir den där olästa boken, gåtfull och oupptäckt, syrlig som svenska jordgubbar i juli. Och får du någonsin läsa ut? Aldrig. Må det förbli så.
Och Fanny? Nej, hon hade inte vuxit till det än. Eller så är hon inte lagd åt det hållet. Eller så väntar hon på sin egen läsare. Livet får väl visaSå blev livet på gården aldrig riktigt detsamma, men det blev heller aldrig sämre. I huset doftade det fortfarande nybryggt kaffe vissa morgnar och ibland cigaretter, ibland rosor. Agnes gick nu med rak rygg genom porten, ibland med Bertil i armkrok, ibland ensam med ett leende. Hon började småle mot folk på torget, fyllde dagarna med det hon valt själv: sånglektioner, litteraturcirkeln, och till och med en glass då och då, bara för att hon kunde.
Viktor lärde sig till slut laga piroger, om än lökiga och svampiga, men han försökte, och ibland kom det faktiskt ett tack över hans torra läppar. Felix jamade nöjt kring hans ben. Vissa kvällar hämtade Viktor fram gamla kort och lade handen försiktigt på Agnes plats vid bordet, så som han aldrig gjort förr.
En ny vår kom. Barnen i porten hivade bollar och skrattade. Tant Greta planterade pelargoner, Bertil täljde träfåglar i trädgården, och Agnes, just Agnes, tog ett djupt andetag, drog på sig sin blå klänning och promenerade iväg, längre och längre bort från allt som hade varit nödvändigt och rätt och in i allt som nu bara var hennes eget.
För ibland, när kvällen var som blåast och tystnaden föll, viskade vinden ett enda, mjukt löfte genom persiennspringan: Allt kan börja om, så länge hjärtat vill dansa.
Och den pirog som fanns kvar delades alltid med någon för ingen ska behöva sitta ensam bland smulor och förlorad tid.
