Mannen kom hem som en annan
Köpte du bröd?
Han tittade på mig som om jag frågat honom något på ett språk han aldrig hört. Inte för att han inte förstod, utan för att det bara blev en så lång, konstig paus att den inte fick plats i någon ram i vår vanliga vardag.
Vilket bröd? sa han till slut. Inte som en fråga egentligen, bara rakt på.
Vanligt. Det ljusa, från Lilla Kvarnen, du brukar alltid köpa där.
Han ställde ner kassen på golvet, såg sig omkring i köket som om det var första gången han var där.
Jag var aldrig inne i affären.
Jag nickade och vände mig mot spisen. Inget särskilt, sa jag till mig själv. Han är väl trött. Han har varit borta en vecka, konferens i Umeå, hotellrum, konstig mat, annorlunda luft. Klart att han är trött.
Men han har alltid köpt brödet. I sjutton år, varje gång han kommit hem, även från korta turer, har han svängt förbi Lilla Kvarnen på hörnet av Storgatan och tagit med sig bröd. Det var inget vi bestämt, ingen vana av nödvändighet. Det var bara så han var, så hans hemkomst brukade se ut.
Jag rörde om i soppan och sa inget mer.
Han heter Lennart. Lelle. Jag är femtioåtta och han är sextioen. Vi bor i Västerås, i en tvåa på fjärde våningen, som vi köpte 1999 när Matilda fortfarande var liten. Matilda är vuxen sen länge och bor i Stockholm, ringer på söndagar. Jag arbetar som skolbibliotekarie, Lelle har varit pensionär i tre år, men har ströjobb som föreläsare om byggnormer på yrkesskolan. Vi lever stillsamt, ordningsamt, nästan utan bråk. Det är viktigt att förstå. Det fanns inget, inget alls, som hade kunnat förklara det som började efter att han kom hem.
Vi åt middag tysta. Han åt prydligt, tittade mest ner i tallriken. Jag tänkte att han väl skulle lyfta blicken snart och säga något om resan, om kollegorna, om hissarna som inte funkade på hotellet, om hur han längtat efter riktig mat. Han brukade alltid berätta något vid första middagen efter att han kommit hem.
Hur var det i Umeå? frågade jag.
Okej.
Gick seminariet bra?
Jaa.
Jag la ner skeden.
Lelle, är du okej?
Han tittade på mig, de grå ögonen, likadana som alltid men trötta.
Ja. Bara lite trött.
Jag dukade av, han gick in till vardagsrummet, la sig med mobilen, som om allt var precis som vanligt, fast det var det inte. Inget bröd. Inget samtal. Och något mer jag inte visste vad det hette.
Första natten tänkte jag att det bara handlade om trötthet. Andra natten likadant.
På fredagen, tredje dagen, hände det första riktigt märkliga.
Jag satt med mitt kaffe vid fönstret, tittade ut över gården. Han kom ut från badrummet, gick till köket, fyllde ett glas vatten. Sen tog han burken med bovete från hyllan, öppnade den, luktade på kornen, ställde tillbaka. Jag sa inget. Men Lelle har aldrig ätit bovete. Aldrig någonsin. Redan när vi träffades skämtade han om det bovete är tråkigaste man kan laga, sa han, den som hittar på sånt har ingen fantasi. Vi flinade alltid åt det där. Jag kokte ris, matkorn, havregrynvad som helst, bara inte bovete.
Och nu stod han alltså och luktade på det. Som om han ville smaka.
Blev du sugen på bovete nu? försökte jag, så jämnt som möjligt.
Nej, svarade han och gick tillbaka till vardagsrummet.
Jag tittade på burken länge.
På lördagen ringde Matilda.
Är pappa hemma igen? frågade hon direkt.
Han kom hem i onsdags.
Hur är det med honom?
Jag drog ut lite på det.
Han är trött. Men allt är som vanligt.
Bra. Mamma, jag och Malin kommer i oktober, vi har tagit ledigt.
Vad mysigt, jag längtar!
Jag kunde inte berätta något för Matilda. Vad skulle jag ens säga? Pappa köpte inte bröd och luktar på bovete? Det låter ju inget allvarligt. Det låter inte som något alls.
Men jag visste redan. Inte med huvudet, men någon annanstans, där man bara känner på sig saker. I magen, under revbenen.
Söndag föreslog jag att vi skulle ta en promenad. Vi brukade ibland gå till Djäkneberget på söndagarna, inte varje gång men ofta. Han gillade bänken intill dammen, köpte varsin kopp svagdricka till oss om kiosken var öppen, gnällde över ryggen vid långa promenader, jag sa att han borde träna mer, han viftade bort det, vi skrattade. Små ritualer, sådana som bygger ett liv.
Ska vi gå till parken? frågade jag.
Han släppte mobilen.
Vilken park?
Djäkneberget. Det är så fint väder.
Han tänkte efter. Också märkligt, för annars brukar han alltid säga visst eller ta bara på dig jackan. Vad fanns det ens att fundera på?
Okej, sa han efter en stund.
Vi gick tysta. Jag försökte inte pressa fram något snack, bara observerade. Han såg sig om, men liksom tomt, varken nyfiket eller på det avspända sättet han brukade. Som någon som försöker memorera vägen i ett okänt kvarter.
Vid parkens ingång stod en gubbe med hund, en fet cockerspaniel, röd och lurvig.
Kolla, Bosse! sa jag. Vi kallade alla sådana lurviga spaniels för Bosse efter grannens hund, när Leila två trappor ner hade en likadan som hette så för åtta år sen. Vår egen lilla interna grej.
Han tittade på hunden. Ingen reaktion.
Bosse, sa jag igen, lite lägre.
Fint hund, sa han. Artigt. Neutralt.
Jag stannade senare, låtsades granska nyponbusken. Hjärtat slog fortare än det borde på en lugn söndag.
Han kom inte ihåg Bosse. Eller så gjorde han sig till. Men varför?
Vid dammen var kiosken borta, väl nerplockad efter sommaren. Lelle satte sig på bänken, såg på vattnet.
Fint här, sa han.
Vi brukar komma hit ofta.
Jaså?
Jag vände mig mot honom.
Lelle. Vi har gått hit i över tio år.
Han nickade.
Ja. Jag säger bara att det är fint här.
Något i mig knöt sig då, som inte släppte sen. Jag kom inte på förklaringen förrän på natten, när jag låg och lyssnade på hans jämna andning bredvid. Han sa inte jag minns eller självklart. Han sa bara ja, precis som om han höll med om ett främmande faktum.
Jag låg vaken halva natten. Det heter nåt, mindes jag, den där känslan när någon nära blir som en främling. Psykologerna har ett namn, det kan bero på stress, kris, något som vänder mycket inuti. Man kan uppleva att någon blivit utbytt. Det heter något medicinskt, men vad? Fast han har ju inte varit med om någon stor kris, vad jag vet. En kurs om byggnormer i Umeå. Det är ingen orsak att bli någon annan.
Jag steg upp vid tre, drack vatten, stod länge vid fönstret. Gården var tom, en lampa blinkade. Jag tittade ut och tänkte: okej, ge det tid. Folk har sina perioder, ibland är livet för mycket, särskilt när man är över sextio. Kanske är det bara något tillfälligt han inte vill berätta.
Jag gick tillbaka till sängen. Han låg vänd mot väggen. Jag la handen lätt på hans rygg, så som jag alltid gjort. Han rörde sig inte.
På måndagen ringde jag min väninna Eva. Vi pluggade ihop och har hållit kontakten i nästan fyrtio år. Hon jobbar kvar på vårdcentralen, rak och rättfram.
Eva, kan jag komma över?
Har det hänt nåt?
Jag vet inte. Kanske inget. Jag vill bara prata.
Kom vid fem, så är jag hemma.
Hos Eva luktar det alltid gott, som nybakat fastän hon knappt har tid att baka. Vi satt vid köksbordet, hon hällde upp te. Jag berättade. Om brödet, om bovete, om Bosse, om ljummet ja vid dammen.
Eva lyssnade noga, avbröt aldrig. Sen satt hon tyst en stund.
Karin, det kan bara vara vanlig trötthet. Eller nåt med minnet, du vet. Vi är inte unga längre.
Men han är bara ett år äldre än dig.
Spelar ingen roll. Peter på andra våningen blev sån vid 62. Sånt händer.
Han har alltid haft stenkoll annars. På allt.
Ja, men allt ändras. Ingen kan lita på minnet överallt.
Jag stirrade ner i tekoppen.
Eva, han är inte glömsk. Det är mer som om han ser på mig du vet, som på en man just träffat. Vänligt men avståndstagande.
Hon bröt av lite bröd.
Har du sovit ordentligt?
Nej.
Där har du det. Du oroar dig i förväg. Han är bara trött efter resan eller nåt. Ge det en vecka.
Jag nickade. Hon kanske hade rätt. Troligen.
Men på vägen hem tänkte jag på hur han öppnade och luktade på bovete. Ett så litet, nästan obefintligt rörelsemoment. Men just det kändes inte som honom alls, utan bara fel.
När jag kom hem satt han vid köksbordet med papper, skrev något. Jag ställde fram te, packade upp maten. Han lyfte inte ens blicken.
Jag var hos Eva.
Jaså.
Hon skickade med bröd.
Han tittade på brödet.
Vad är det i?
Kål. Du älskar kålbröd.
Jag gillar inte kål.
Jag la ner påsen långsamt.
Lelle.
Ja?
Du har alltid älskat kålbröd. Du sa att din mamma jämt bakade det.
Han såg på mig utan minsta tvekan.
Mamma bakade mest äppelpaj.
Tyst.
Hans mamma hette Ann-Catrin, hon dog för tolv år sen. Jag kände henne väl, var ofta där på hennes kök, såg hur hon gjorde bröd med kål och äggdet var hennes signum.
Lelle, hon bakade alltid med kål, sa jag lågt. Jag minns det tydligt.
Nåja, kanske det. Men det är länge sen, svarade han och vände sig till sina papper.
Jag gick in i sovrummet, ställde mig i fönstret, såg ut på den vanliga höstgatan.
Ann-Catrin bakade med kål. Jag minns doften, trängseln vid hennes köksbord, den där vaxduken med blommor. Lelle mindes det bättre än jag. Han har berättat det för mig så många gånger. Man glömmer inte sånt.
Jag tog fram mobilen, letade upp hans syster. Birgitta, bor i Sundsvall, de ses sällan numer men har kontakt. Jag ringde.
Karin! Hur har ni det?
Bra, tack. Du? En sak minns du vad er mamma brukade baka?
En kort paus.
Ja det var alltid bröd med kål och ägg, haha. Varför undrar du?
Nej, bara blev nyfiken. Ville minnas ett recept.
Okej!
Jag la på. Benen kändes som bomull. Det är så fånigt, men ändå, för ett bröd kan man få knäsvag.
Något med minnet, försökte jag trösta mig. Neurologiskt, ålder, vad som helst. Det måste kollas. Och jag måste prata med honom, på riktigt.
Vid middagen frågade jag:
Har du huvudvärk?
Nej.
Sover du som vanligt?
Ja.
Skulle du vilja gå till doktorn, bara kolla läget?
Han la ner gaffeln.
Varför då?
Bara för säkerhets skull. Du har inte varit där på länge.
Jag kollar blodtrycket hemma. Det är okej.
Lelle, jag är orolig.
Han såg länge på mig, nästan analyserande.
Tror du det är något fel på mig?
Nej, jag jag oroar mig bara.
Karin, jag är okej. Sluta.
Han tog upp gaffeln. Han kunde vara så där, sätta punkt bara sådär, utan höja rösten.
Men nu kunde jag inte släppa. Jag iakttog allt, hur han satt, hur han höll gaffeln, lutade sig fram höll han ryggen rakare förr? Kunde inte minnas längre. Men höll gaffeln med höger ja, han var högerhänt. Ja.
Jag dukade av, gick in i badrummet, såg mig i spegeln. En trött kvinna tittade tillbaks. Korta grå hår, de där skrattrynkorna som Lelle alltid kallat gladränder, för de syntes mest när jag skrattar.
Karin, nu hittar du bara på, tänkte jag. Du vet ju inte ens själv hur han håller gaffeln. Du är bara rädd för det ovanliga. Folk ändras. Särskilt efter sånt vi inte ser.
Tvättade mig, gick och la mig.
Mitt i natten vaknade jag av tystnaden. Inte av något ljud, utan av frånvaron, av känslan att ingen annan fanns i närheten. Handen kände bara kall säng.
Jag gick ut till köket. Han satt där med lampan tänd, skrev i ett anteckningsblock. Skrev för hand, vilket var ovanligt, eftersom Lelle inte skrivit för hand på åratal.
Lelle?
Han lyfte blicken. Lugn, inte rädd.
Kunde inte sova, sa han.
Vad skriver du?
Tankar.
Får jag se?
Paus.
Det är privat.
Jag såg på honom. Han mötte min blick lugnt.
Lelle har aldrig förut svarat mig så. På sjutton år har jag fått fråga allt. Visst har vi haft våra rum, men inte sådär.
Okej, sade jag, och gick tillbaka till sovrummet.
La mig. Lyssnade när han skrev, tyst steg upp, släckte, lade sig igen. Somnade inte direkt, jag kände att han vaken bredvid.
På morgonen var blocket borta.
Jag letade. Vet inte ens varför. Jag kollade lådor i köket, ingenting. Hans sängbord, vilket jag aldrig gjort förr där var bara gamla läsglasögon, någon enkrona, lappar. Blocket var borta.
Han hade tagit det med sig.
På jobbet på biblioteket var det lugn och tryggt, luktade papper och lite damm, alltid samma, tröstande. Jag ställde böcker i hyllorna, hjälpte en ung kollega hitta rätt artikel. En vanlig dag.
Vid lunchen i personalrummet tänkte jag igen på frågan: Hur vet man att någon förändrats? Inte ytligt, inte av ålder, utan ända in. Vad är det för något när man vet en människa i sjutton år, vet doften, skratten, rädslorna, allt och så är något i honom bara förskjutet?
Det kallas något. Plötsligt mindes jag ordet psykologisk alienation eller nåt sådant. När en närstående blir någon annan, på riktigt. Kan vara sjukt, kan vara stress. Eller livet. Folk ändras. Relationskris efter femtio, efter sextio, det är vanligt. När ungarna flyttat, jobbet är över, så sitter man där och undrar vem den andra är.
Men jag kände ju Lelle. Jag visste.
Till kvällen var han hemma före mig. När jag kom stod han i köket och tittade ut genom fönstret. Bara stod.
Vad gör du? frågade jag.
Tittar.
På vad?
Bara tittar.
Det där var verkligen olikt honom. Han har aldrig varit någon dagdrömmare. Han vill alltid göra saker, och om han stod still tänkte han högt eller ritade.
Hur har dagen varit?
Okej. Föreläsningar, som vanligt.
Studenterna då?
Samma som alltid.
Jag drog förbi honom, tog fram kyckling ur kylskåpet, började laga mat.
Berätta om Umeå, sa jag, utan att vända mig.
Vad då?
Vad som helst. Hur bodde du, vad gjorde ni?
En kort paus.
Hotell, normalt, seminariet i universitetets konferenssal, studiebesök i nybyggt bostadsområde. Annars inget särskilt.
Folk då? Var det många från din egen skola?
Några.
Var Anders där?
Anders Westman, hans kollega sen tre år. De fiskade ihop i somras, Lelle har berättat mycket.
Westman? Nej, han var inte med.
Men han brukar alltid vara på seminarierna.
Inte den här gången.
Jag vände mig mot spisen. Kanske han har rätt. Kanske saknades just Westman.
Sen, någon timme senare när Lelle somnat, sms:ade jag till Anders fru, Lena. Vi är inte nära men jag har hennes nummer. Jag smög Hej Lena! Hoppas allt är bra. Vet du om Anders hade en bra resa till Umeå?
Hon svarade fort: Hej! Nej, Anders var inte där, han var hemma hela veckan. Var det nåt särskilt?
Jag skrev att jag blandat ihop det, tackade.
Låg vaken i mörkret.
Han vet inte om Westman var där. Hans närmaste kollega, och han vet eller vill inte säga?
Eller så var han inte i Umeå alls utan någon helt annanstans.
Nu blev det för mycket konspiratoriskt. Men tanken gick inte att trolla bort.
På onsdagen föreslog jag att vi skulle kolla på nya gardiner. Hemmet heter en stor textilbutik på Sigurdsgatan som vi brukat besöka då och då. Lelle har alltid avskytt det, gått omkring rastlös och sagt ta vad du vill, jag är urusel på sånt, och sen gått och ätit piroger på fiket intill. Vår lilla tradition.
Ska vi åka till Hemmet? frågade jag.
Varför det?
Vi behöver nya gardiner.
Han ryckte på axlarna.
Okej.
Jag drog ut på tiden bland tygrullarna, frågade honom om råd, han svarade ointresserat. Sen: Ska vi ta en pirog på caféet?
Vilket café?
Där bredvid, vi brukar alltid
Han såg på mig.
Känner inte till det.
Jag log, försökte låtsas som om jag inte såg något.
Du minns inte. Kom så visar jag.
Vi gick ut, runt hörnet låg det lilla caféet, gula skylten där det alltid luktat jäst och smör, det har funnits där sen vi flyttade in.
Ser du? sa jag.
Han såg på caféet.
Jaha, aldrig lagt märke till det.
Vi köpte piroger. Jag kollade honom. Han åt, tittade på folk, frågade om jag frös. Allt verkade vanligt.
Men han såg länge på den gula skylten, som om han försökte minnas.
Lelle, viskade jag. Kommer du ihåg mig?
Han vände sig mot mig. Förvånad i blicken.
Vad menar du? Du är ju Karin, min fru.
Jo, men minns du OSS? Allt vi haft?
Vad har hänt, Karin?
Ingenting det är bara, du är så annorlunda.
Alla förändras.
Du brukar säga att folk aldrig ändras.
Han åt på pirogen utan att svara.
Kanske har jag också ändrats, sa han till slut.
Vi åkte hem. Jag tittade ut genom fönstret på bussen och tänkte, rädslan att inte känna igen den man lever med den är inte bara inbillning, ibland är den verklig.
Torsdagsmorgon, när han gått till jobbet, gick jag in i vårt arbetsrum (eller det vi kallat så, egentligen tredje rummet i vår gamla tvåa). Jag ville inte rota, men jag satte mig vid hans skrivbord och öppnade översta lådan.
Där låg blocket.
Jag öppnade. De första sidorna var tomma. Sen, längre in, anteckningar. Med liten, prydlig stil, absolut inte hans slarviga handstil.
Jag läste.
Det var listor. Bara listor. Karin. Fru. 58 år. Bibliotekarie. Dotter Matilda, Stockholm. Dricker kaffe svart. Vill byta gardiner. Eva, väninna, vårdcentralen. Sen: Kålbröd, säger att hon gillar. Promenader på Djäkneberget om söndagarna. Cockerspaniel, kallar alla för Bosse, skämt. Och så: Ann-Catrin, mamma. Kål eller äpple? Frågetecken.
Jag tappade andan.
Det här var anteckningar från någon som försöker lära sig mitt liv. Lägga ut kartan. Memorera detaljer för att inte fela.
Jag stängde blocket. Lade tillbaka. Gick ut till köket och drack ett helt glas vatten, stod länge och andades.
Tankarna blev kristallklara, som de kan bli när det är för mycket på en gång.
Vem är han?
Han bor i min lägenhet sen drygt en vecka. Han ser ut som Lelle, pratar med Lelles röst, vet vad jag heter, känner våra rutiner men han antecknar det. Tränar på att passa in.
Jag ringde jobbet och sa att jag tagit feber, stannar hemma. Sen satt jag med blicken i väggen. Letade rationella förklaringar.
Minnesförlust, dissociativa tillstånd finns man tappar delar av sig själv, minnen, försöker pussla ihop bitarna igen. Han kan ha upplevt något borta, nåt som jag inte känner till. Eller aldrig var i Umeå. Men då varför annan handstil?
Jag har aldrig tänkt särskilt mycket på folks handstilar. Men Lelles hand kände jag ut och in efter åratal av inköpslistor och små gulliga lappar. Han skrev slarvigt, läkaraktigt. Det här var någon annans.
Visst, folk kan ändra handstil efter stroke t.ex., tänkte jag. Men stroke då skulle han ha visat andra symptom. Han skulle ha behövt vård.
Jag gned pannan hårt.
Han kom hem vid sju. Jag hade lagat mat, gjort allt som vanligt. Jag vet inte varför riktigt, men jag behövde ha något att göra.
Du är trött? frågade han när han såg mig. Stannade du hemma?
Ja, hade huvudvärk. Det är bättre nu.
Han nickade, la ifrån sig väskan, gick och tvättade händerna. Vanlig kväll.
Vid bordet såg jag på honom och tänkte på hur förlusten av någon nära egentligen ser ut. Inte fysisk förlust, utan så här, när det som var mest honom är borta, men allt yttre är identiskt.
Lelle, sa jag.
Mmm?
Kan du berätta för mig om oss? Hur vi träffades?
Han såg upp. Tog god tid på sig.
Genom gemensamma kompisar, sa han. På en födelsedagsfest. Du hade blå klänning.
Det stämde, det var sant. Blå klänning, Annas fest, 23 september 1997.
Vi sågs några gånger efter det, fortsatte han, blev ihop.
Paus.
Sen ja, vi gifte oss. Matilda kom. Köpte lägenheten.
Vad hände efter att du friade?
Han var tyst länge.
Jag minns faktiskt inte detaljerna. Det var länge sen.
Du har sagt att du minns varje minut. Det berättade du sjutton gånger på våra bröllopsdagar.
Tystnad.
Lelle vart åkte vi när du friade?
Han såg ut som om han letade efter svaret, men det fanns inte.
Jag vet inte. Det var så länge sen.
Jag reste mig, plockade av bordet fast vi inte ätit klart. Han sa inget.
Vi åkte till Dalälven, den lilla älven utanför Västerås, vi tog bussen dit och sen promenerade vi långt, gick förbi åkrar, han bar mig över en lerig stig för att jag hade klackar. Och på stranden, i augusti 1998, friade han. Han har berättat historien så många gånger, nästan stolt.
Mannen som nu satt vid mitt bord mindes den inte ens.
Natt. Jag skrev ett långt sms till Eva om blocket och handstilen och Dalälven.
Karin, ni måste gå till doktorn. Det där kan vara många saker. Allvarliga och ofarliga. Ring mig imorgon. svarade hon.
Jag la undan luren. Han andades tungt bredvid. Jag låg och stirrade i mörkret.
Att förlora någon nära är ibland inte försvinnande, utan att de är kvar men borta ändå. Och det är nästan svårare.
Fredag morgon bestämde jag mig för att bara berätta. Säga att jag hittat blocket, att jag ringde Birgitta, att jag sms:at Lena, att Anders inte varit i Umeå. Att jag har frågor, vill ha svar. Jag ville inte anklaga, bara veta sanningen.
Han var redan i köket, höll på med teet.
Lelle, sa jag.
Ja?
Jag behöver prata.
Han vände sig mot mig. Långt, jämnt.
Jag vet, sa han.
Jag stannade till.
Vad vet du?
Jag vet att du märkt något. Jag såg att du var i arbetsrummet.
Tystnad. Jag bad inte om ursäkt. Bara väntade.
Sätt dig, sa han.
Vi satte oss. Han höll muggen med båda händer.
Det är svårt att förklara, började han.
Försök.
Du tänker nog på det enklaste svaret. Och det är delvis sant.
Vad menar du med delvis?
Jag minns inte allt. Inte så som du tror. Vissa saker är bara borta.
Dalälven?
Han såg upp.
Vad?
Vi var där när du friade. Kommer du ihåg det?
Jag såg något skifta i hans ansikte.
Nej.
Bosse då? Hunden?
Nej.
Din mamma, Ann-Catrin?
Ansiktet. Rösten. Men allt annat nej.
Jag såg på honom. Han såg på sin mugg.
När började det?
Vet inte exakt. Kom smygande.
Varför sa du inget?
Visste inte hur.
Anteckningarna i blocket, det var för att kunna komma ihåg?
Ja.
Handstilen? Den är någon annans.
Eftertänksam lång tystnad. Han satte ner muggen.
Jag vet.
Hur förklarar du det?
Han svarade inte på det. Stirrade bara i bordet. Jag lät det vara.
Lelle, titta på mig.
Han såg upp. Grå ögon, bekanta.
Är du Lelle? Min Lelle?
Och för första gången såg jag något röra sig där inne. Något ont eller förvirrat, eller kanske båda.
Karin, sa han lågt. Jag vet inte vad jag ska svara.
Jag såg på hans händer. På rynkor vid hans mun. På det grå vid tinningarna.
Är det ett ärligt svar?
Det är allt jag har.
Ute började regnet. Ett riktigt västeråsregn, milt, grått. Dropparna på fönsterblecket hördes tydligt, ett hemtamt ljud.
Vad ska jag göra med det här? frågade jag ut i tomma luften.
Jag vet inte, svarade han. Och det lät verkligen sant.
Jag hällde upp en kopp kaffe åt mig. Svart. Ställde mig vid fönstret.
Han reste sig, gick mot mig men stannade på avstånd.
Karin.
Ja?
Din röst minns jag. Hur du pratar, rör dig, det minns jag.
Jag vände mig inte om.
Det räcker inte.
Jag vet.
Regnet pågick. Någon tutade nere på gatan, sen blev det tyst igen.
Jag behöver tid, sa jag.
Okej.
Jag vet inte hur det blir ännu.
Jag förstår.
Jag vände mig om. Han stod där, såg på mig som om han ville säga något, men visste inte vad.
Säg bara en sak, bad jag.
Vadå?
Vill du vara här?
Han tvekade flera sekunder. Regnet trummade.
Ja, sa han. Jag vill vara här.
Jag såg på honom. På mannen som bodde här, kände mitt namn, antecknade detaljer i ett block, mindes inte Dalälven, men höll muggen precis som min gamla Lelle.
Då kan du gå och köpa bröd. Det ljusa, från Lilla Kvarnen på Storgatans hörn.
Han nickade. Tog på sig jackan, gick mot dörren. Stannade till.
Karin.
Ja?
Dalälven. Kan du berätta om det någon dag?
Jag såg på honom länge.
Kanske, svarade jag.
Dörren gick igen. Jag stod där med kaffekoppen, hörde hans steg i trappan. Fjärde våningen, sexton trappsteg. Jag har alltid räknat dem.
Sexton.
Jag såg honom från fönstret när han gick över gården, kragen uppfälld mot regnet. Vanlig människa, vanlig regndag.
Vid hörnet svängde han in mot Lilla Kvarnen.
Koppen i handen, och något inom mig liknade tystnad efter alltför långt oväsen; ingen lättnad, bara tomhet, där man åtminstone inte längre låtsas att frågor inte behöver ställas.
Telefonen vibrerade. Eva.
Hur mår du? frågade hon.
Jag vet inte.
Har ni pratat?
Ja.
Och?
Jag såg ut. Hörnet där han svängt in var redan tomt.
Eva, tror du man kan leva kvar med någon som inte vet vem han är?
Paus.
Har han sagt det?
Ungefär så.
Karin, ni måste söka hjälp. Det där är inget ni löser över ett köksbord.
Jag vet.
Vad gör du nu?
Jag ställde koppen på fönsterbrädan.
Vet inte. Han gick och köpte bröd.
Vilket bröd?
Ljust, från Lilla Kvarnen.
Eva tystnade.
Karin, jag blir orolig för dig.
Det är lugnt, Eva. Jag hör av mig senare.
Jag la ner mobilen. Tog koppen. Tog en klunk kaffe, fortfarande lite varmt, ändå gott.
Sexton trappsteg. Alltid räknat.
Tjugo minuter senare slog porten igen. Steg i trappan. Sexton stycken.
Jag stod kvar.
Nyckeln i låset. Dörren öppnades.
Här, sa han borta i hallen. Ljust bröd. Det fanns bara ett kvar.
Jag vände mig om. Han stod där i dörren, brödet i handen, blöt av regnet, håret fastklistrat mot pannan.
Lägg det på bordet, sa jag.
Han gjorde det.
Vi såg på varandra.
Vill du ha te? frågade jag.
Ja tack.
Jag satte på vatten. Han tog av sig jackan, hängde upp den. Slog sig ner vid bordet. Jag stod med ryggen mot honom, hörde hans tystnadinte tryckande, bara tystnad.
Karin, viskade han. Berätta om Dalälven.
Vattnet började koka. Först lågt, sen högre och högre.
Jag stod där och tänkte.
Inte nu, sa jag till sist. Kanske sen.
Okej, svarade han.
Vattnet kokade.
