Perfekt att du föreslog separata ekonomier. Då behåller jag bara allt mitt.
När min man sköt ifrån sig tallriken vid middagsbordet med minen av någon som fått husarrest snarare än pannbiff med potatis, förstod jag att nu kommer det ett tal. Stefan rättade till servetten, harklade sig och tittade förbi mig förmodligen in i en framtid full av aktier och statusprylar och sa:
Elin, jag har kollat nu. Vår ekonomi går på knäna för att du inte kan hantera pengar. Från och med imorgon kör vi separata ekonomi.
Det var ungefär lika dramatiskt som ett regn på midsommar. Doften av fånigheter i rummet blev lika påtaglig som stekt strömming i en ettetta på Söder. Jag la ner gaffeln i sakta mak.
Underbart att du tog upp separata ekonomier, Stefan, log jag, med den där leendet en huggorm visar ett frivilligt marsvin. Då tar jag bara hand om allt mitt.
Han blinkade förvirrat. Det är sällan tankarna stöter ihop i Stefans huvud, och om de gör det så gnisslar det högt och sällan. Han hade nog väntat tårar, förebråelser, kanske ett hysteriskt utbrott inte lugn acceptans.
Duktig flicka, nickade han nedlåtande och satt redan igång mentalt med att räkna de pengar på mig som skulle sparas ihop till hans “status”. Man måste ju ha status, Elin. Du ja, det räcker ju till strumpbyxor för dig.
Min man Stefan Andersson var en speciell sort. Han såg sig som näringslivets haj trots att han la största delen av dagen på att sälja PVC-fönster från sitt medelstora kontor i Sundbyberg. Hans “status” visade sig oftast i onödiga teknikprylar han använde ett par procent av, och det han visste om företagande kom från LinkedIn-citat.
Ska vi säga så, frågade jag. Ska du äta upp biffen eller ingår den inte längre i din egen budget?
Han åt. Gratis. Sista gången.
Första veckan med “nya ekonomin” gick i stolthetens tecken. Stefan struttade runt som en tupp i lägenheten, demonstrativt ointresserad av vad tvättmedel kostar och köpte sig en exklusiv kalender av syntetläder för att anteckna utgifterna.
På onsdagen kom han hem med en kasse där två billiga folköl och en förpackning frysta köttbullar skramlade ensam. Samtidigt packade jag upp varor från ICA Gourmet: rökt lax, avokado, ostar, färska grönsaker och en flaska riktigt bra riesling.
Stefan hängde i köksdörren och såg ut som en sliten hjälte. Lever du lyxliv nu? sa han och nickade mot fisken. Inte konstigt vi aldrig haft sparpengar. Slöseri.
“Vi” har inget längre, Stefan, rättade jag medan jag skivade citron. Du sparar ju nu till status. Förresten, du tog väl en egen hylla i kylen? Din är nedersta, i grönsakslådan. Dina investeringar passar bra där.
Han fnös, tog ut köttbullarna och började koka dem i min gryta.
El, sade jag utan att vända mig om, Vad?
El, vatten, grytan och diskmedel ingår inte i ditt, du vet. Vi delar ju allt?
Men snälla, Elin! Ska vi verkligen hålla på så här småaktigt?
Småaktigt är väl precis det du ville ha, Stefan. Det här är marknadsekonomi.
Han försökte le, men en het köttbulle fastnade i gommen och det hela blev mest ett grimas som en mops som snott en citron. Du är bara sur för att jag stängt dig ute från mitt konto, summerade han, pillade loss degen från tänderna. Kvinnor kan aldrig ge upp kontrollen.
På lördagen tittade Birgitta, Stefans mamma, förbi. Hon är en av de där stockholmskorna man inte muckar med. En gång i tiden var hon ekonomichef på ett större företag och litade mer på siffror än på folk.
Vi fikade med prinsesstårta. Stefan gnagde på sitt eget, köpta till extrapris, digestivekex och såg ut som en martyr i marknadsekonomins helvete.
Mamma, fattar du, Elin gömmer till och med toapappret! gnällde han. En rulle sandpapper på min sida och inne i hennes skåp ligger ett trelagers med persikodoft! Det är ju apartheid!
Birgitta satte koppen försiktigt. Stefan, min son, när du proklamerade den här “apartheiden”, tänkte du med det bak som pappret ska användas till?
Mamma! Jag försöker optimera! Jag vill ju ha en bil!
Bil? frågade Birgitta och höjde på ögonbrynet så den försvann i pannluggen. Hur många kronor tror du blir över av att snåla på toapapper? Tror du verkligen du blir kung på E4:an med en begagnad Volvo du köpt för sparade ören?
Det är en investering! pep Stefan.
Vet du vad som är en investering? En kvinna som står ut med dig i sitt eget hem. Förresten, Elin, den här tårtan är helt otrolig.
Stefan försökte hugga en bit tårta. Min hand, beväpnad med en smörkniv, hejdade honom mjukt men bestämt.
Femhundra kronor, Stefan. Annars får du hålla dig till kexen.
Är det på riktigt? Ska du ta betalt? Framför mamma?
Marknaden är hård, älskling. Och hyra av bestick en femtiolapp.
Han ryckte till, rödnade och rusade iväg med sitt digestivekex.
Drama-king, kommenterade svärmor. Han är som sin pappa. Den också samlade på kapital och fick flytta hem till farmor med sina kalsonger. Håll ut, min vän. Nästa fas är “jag är kränkt och tänker frysa ihjäl för att hämnas”.
Två veckor senare hade experimentet nått bristningsgränsen. Stefan hade gått ner i vikt, såg ut som en sur liten björn. Stoltheten hindrade honom från att ge upp. Han gick i skrynkliga skjortor (mitt tvättmedel och balsam fick han inte längre röra), luktade billig deodorant och gav mig blicken hos en bandhund som tror han är varg.
Uppgörelsen kom på en fredagskväll. Jag kom hem trött men glad hade fått bonus. På bordet låg en överblommad bukett nejlikor och en flaska “Svenskt bubbel” från hyllan längst ner på Systemet.
Stefan satt vid bordet, lika nöjd som en nypolerad enkrona.
Elin, sätt dig! Vi måste prata, sa han. Jag har kommit fram till att vi kan mildra reglerna lite. Jag kan gå med på att lägga in
Han gjorde en konstpaus,
femtusen kronor i hushållskassan. Till mat!
Jag såg på honom. På nejlikorna, som ett herbarium från 1978. På bubblet, vid blotta tanken på vilket man får sura uppstötningar.
Femtusen? sa jag. Det var generöst, Stefan. Men här är ett problem. Jag tog fram min mapp ur väskan. I den låg ett utskrivet Excel-ark.
Vad är det där? undrade han.
Räkning, älskling. För boendet. Se: hyra för rum mitt i city (du får vardagsrum och kök på köpet) 11 000 kr. El, vatten, bredband (du duschar ju i fyrtio minuter) 2 500 kr. Städning (jag städar, du spelar mobilspel) 1 500 kr. Totalt 15 000 kr per månad. På två veckor blir det 7 500 och dessutom kommer en slitagekostnad för vitvarorna.
Stefan blev kritvit i ansiktet.
Du du ska alltså ha betalt av mig för att jag bor i min egen frus lägenhet?!
I lägenheten till en kvinna du har separat ekonomi med, rättade jag vänligt.
Du sa ju: Allt mitt, förblir mitt. Lägenheten är min. Alltså är du hyresgäst. Utan kontrakt kan jag säga upp dig med ett dygns varsel.
Det här är snålt. Lågt! Jag är en man!
En man som ville spara pengar på sin fru och glömde vem som betalar hyran, svarade jag lugnt. Du vill vara partner? Var det då. Betala. Eller hitta statusen billigare någon annanstans.
Han tappade andan av indignation. Fladdrade med armarna, försökte säga nåt.
Du kommer ångra dig! pressade han fram till slut. Jag går! Jag ska hitta någon som ser min verkliga värdighet, inte bara kvadratmeter!
Lycka till, Stefan. Och ta köttbullarna ur frysen det är ju ditt kapital och jag tar inte någon annans.
Han rusade runt, kastade tröjor och sockor i en väska, skrek att jag förstörde kärleken, att han skulle ge sig ut i kylan av bara trots…
Ring mamma så hon bäddat åt dig, tipsade jag och hällde upp ett glas riktig riesling. Och beställ billigaste taxin, håll hårt om statusen.
Han smällde i dörrarna så hårt att bara grannen under vaknade samvetet förblev orört.
Ljudet av lägenheten var honung för själen. Jag satt i min favoritfåtölj, såg ut över Stockholmsnatten och kände mig lätt som en fjäder. Mobilen plingade. SMS från Birgitta: “Han är här. Tvärsur, hungrig, kräver rättvisa. Sa att det kostar, och han har inga pengar. Tog betalt för middag och soffa. Han behöver vänja sig vid marknaden. Hur mår du?”
Jag log och skrev: “Jag mår toppen, Birgitta. Tänker köpa nya gardiner för de pengar jag sparat.”
Man behöver aldrig förklara för någon varför de är dumma. Det är betydligt mer lärorikt och underhållande att låta dem betala hela priset för sin dumhet. För när en man vill ha självständighet ja, då gäller det att se till att han faktiskt klarar av det också.
