Min man, 45 år gammal, glömde min födelsedag den 27 februari, och samma dag åkte han iväg på fisketur med grabbarna. Medan han var borta förberedde jag en sådan överraskning att han för alltid kommer minnas det datumet…
Han glömde alltså min födelsedag och stack jäktad och överlycklig iväg till Mälarens iskalla vasskanter, där abborrarna väntade. Han gav mig en snabb puss, letade efter termosen som jag gömt bakom gardinen, och försvann ut genom ytterdörren med sitt fiskespö studsande mot ryggsäcken.
Svea, har du sett min termos? Grabbarna står redan och trampar. Ska ut på sjön nu nappar det! Kommer hem på söndag, knappt någon täckning.
Jag hörde bara smällen från dörren. Regndroppar ritade slingrande mönster på fönsterrutan. På kylskåpet satt kalendern med min dag inkapslad i rött bläck. Precis i dag valde han. Att glömma. Att resa bort.
Först brände det till inuti, men kylan bredde snart ut sig som snö på en frusen äng. Tankarna kom svävande: nu skulle han få en läxa han aldrig glömmer. Ingen fiskelycka i världen är värd sjutton äktenskapsår om man glömmer hjärtats tid.
Han har nämligen en talang: han vet blygsamt exakt när bilen behöver ny olja, när gäddfisket börjar, och när grannen Ragnar har kräftskiva. Men våra datum försvinner som om de sakta smälter ut genom fönstret och glöms i gryningen.
Men den här gången valde jag tystnad; inga lappar på skärbrädan, inga försiktiga ord om blommor eller tårta. Efter tjugofem år tillsammans borde han väl minnas. Jag ville se vad som hände.
När Mälarens vinterskrud gömde honom steg jag in i hans arbetsrum. Hans kassaskåp stod där, som ett litet grått isberg. Koden den visste jag för ibland brast även hans mekaniska minne. Nästan trehundratusen kronor vilade där inne, sparade till en båtmotor han drömt om till sin lilla eka.
Jag öppnade. Tankarna dansade overkligt kring det blanka stålet. Jag tog hela summan, stängde och gick ut till det väntrum som kallas vardagsrum.
Den helgen blev som en märklig gästabud. Jag ringde mina väninnor Tuva, Ylva, Sigrid och Karin och beställde lyxmat hem. Blommor i alla fönster, skratt ekande mot taklisten, Prosecco i kupor och musik som kluckade som vårbäckar. Nästa kväll: middag på restaurang med utsikt över ett hypnotiskt Stockholm, där stadens ljus förtrollade oss. Därefter: ett spa, där varmvattnet omslöt oss och varenda liten födelsedagsbekymmer smälte bort.
Och så slutligen: broschen jag alltid längtat efter, men sällan unnat mig. Nu satt den på min kofta, som en hemlig skatt.
Söndag kväll. Dörren smällde och in kom han Leif, rödkindad med en hink abborre och gummistövlarna halvt i handen.
Se, Svea! Kolla fångsten! Vi har haft det magiskt!
Han stannade i dörröppningen till vardagsrummet. Tomma flaskor på bordet, korgar med blommor i hörnen, prasslande kassar från NK och Mood-gallerian utspridda över soffbordet.
Vad har hänt här inne, var det fest? Hade vi folk över?
Jag log svalt.
Samma fest varje år. Jag fyllde 45. Minns du?
Han stelnade, stirrade på broschen som glimrade i skenet från lampan. Andades ut hårt.
Fan… Svea, jag tappade bort mig. Jag… du vet hur det blev.
Det vet jag, sa jag och la handen mot broschen. Därför bestämde jag mig för att fira ensam. Och bestämde själv vad jag ville ha i år.
Hans blick flög mot arbetsrummet och det öppna kassaskåpet. Han blev vit om läpparna, rusade dit. Kom tillbaka på svaga ben, ögonen lika tomma som hinken nu var full.
Pengarna, Svea? Min motor… Allt borta?
Jag bredde ut handen över det nunnekloster som blivit Renoir-fest.
Här har du dem. Och mer därtill.
Men… jag har sparat i två år…
Jag stod ut i tjugofem, viskade jag. Och nu är det min tur att bli ihågkommen.
Han sjönk ned vid hinken, rörde försiktigt vid fisken och log stilla, nästan drömskt. Det blev aldrig något gräl pengarna var i teorin våra.
Han rensade fisken i tystnad.
Halvåret drog förbi som ett skepp över en krusande sjö. Han sparar till motorn igen men nu plingar det i hans mobil trettio, sju och en dag före varje viktig dag. Vissa drömmar kostar. Men de sätter sig i minnet, frostklara och eviga.
