Linnea sjöng av glädje, ja, varför inte!
Hon hade fått en egen lägenhet, sin alldeles egna, utan någon ilsken hyresvärdinna som släckte lampan klockan elva på kvällen, stod över axeln på en och stängde av gasen under den kokande kastrullen.
Som förbjöd både hårfön och plattång så att inget skulle fastna i maskinen.
Badkar var förbjudet, endast dusch var okej, en gång om dagen, välj själv om du vill duscha på morgonen eller kvällen, men vad du än väljer står Barbro, hyresvärdinnan, utanför dörren och bankar för att du ska dra ner på vattnet.
Ett år levde Linnea under Barbros förtryck, som trodde hon var både mentor och handledare, och så snart Linnea fyllde arton tjatade hon på föräldrarna att få flytta till studentkorridor.
Där var det andra prövningar vägglöss och kackerlackor var småsaker, men när stekpannan med mat blev snodd framför näsan, det var ändå värre.
Rumskompisarna som tog hem killar, herregud.
Ett år härdade Linnea ut, tills hennes pappa kom på besök och såg röran i korridoren.
Klart att han inte lät henne stanna en dag till, och de följande fem åren bodde Linnea inneboende hos en pensionerad dam, Agda.
Godhjärtad kvinna, visserligen lite egensinnig men ändå varm.
När Linnea blev klar med studierna började hon arbeta och bodde kvar hos Agda, sparade varje krona till kontantinsats, drömmen var att en dag köpa en egen bostadsrätt, även om det bara blev en liten etta.
Medan andra tjejer sprang på dejter och gjorde av med lönen på trendiga kläder och väskor, jobbade Linnea och sparade noggrant.
Agda brukade säga att Linnea borde vila lite, inte jobba sig sjuk, men Linnea var envis och släppte inte sin dröm.
Så en dag kom föräldrarna på besök, och pappa, lite generad, berättade att de bestämt sig för att hjälpa till ekonomiskt, både mamma och gammelfaster Märta.
Gammelfaster Märta var pappans släkting, hon hade aldrig haft egen familj och arbetat som lärare i över åttio år, allvarlig och rak, låg ständigt i fejd med släkten. Den enda hon lyssnade lite på var Linneas far.
Men Linneas mamma tyckte hon mycket om, hon var också lärare.
En gång när föräldrarna kom med matvaror bad Märta Linneas pappa hjälpa till med att ordna plats på ett äldreboende åt henne.
Pappa sa inget, men han och mamma åkte och tittade på boendet, och istället gjorde de iordning Linneas gamla rum för Märta.
Dottern bodde ju i en annan stad så det passade perfekt.
Trots sin höga ålder var Märta klar i huvudet och sa åt sin brorson att han inte skulle ha dåligt samvete, hon var tacksam och visste att hon kunde vara svår, att år av vänskap gett en viss bild av henne som kanske inte alltid var rättvis.
Men pappa och mamma insisterade, det var bättre så. Hunden hade de kvar och papegojan Keso, som de fick passa runt bland vänner om de reste bort.
Nu kunde Märta ta hand om djuren, och föräldrarna kunde resa med gott samvete.
Pengar på mat och bensin sparades också in, alla åt tillsammans, och när pappa skulle till landet för att fiska slapp mamma vara ensam hemma.
Till slut gick Märta med på arrangemanget, glad över att inte vara ensam i världen.
Hon levde sina sista år i lugn och kärlek, och efter henne fick Linneas pappa ärva allt.
Till Linnea själv gav Märta ett halsband som gått i arv från sin egen mormor, och som hon aldrig sålt, inte ens under svåra tider.
Linnea tog emot gåvan med varm glädje och mindes godhjärtat Märta när hon såg på smycket.
Pappa föreslog att de skulle sälja Märtas lägenhet och köpa en till Linnea i den staden där hon nu trivdes.
Så fick Linnea, eller snarare “Linnéa” som föräldrarna skämtsamt kallade henne, en egen, liten tvåa. Kvinnan som bodde där innan sade att Linnéa skulle trivas, hon hade lämnat god energi efter sig, och Linnéa kastade sig genast in i att renovera. Pappa och mamma tillbringade ofta tid hos henne, hjälpte till att måla och skruva.
Linnéa kom ständigt med nya idéer och pappa förverkligade dem tålmodigt.
Till slut blev lägenheten så fin att mamma ville renovera hemma också, och Linnéa lovade att rita en ny design.
Så rotade hon sig i sitt nya hem, vande sig vid den tidigare främmande staden, och började tycka om den.
På jobbet lärde Linnéa känna Kajsa, som snabbt blev hennes vän. Kajsa brukade dyka upp på besök, och en dag berättade Linnéa om när hon som barn smög upp på taket av deras sjuvåningshus med grannflickan Tove, och solade sig.
Haha, det låter kul! sa Kajsa. Varför gör vi inte det vi också?
De fnissade, minns hur de en gång blivit inlåsta på taket hela dagen för att vaktmästaren, farbror Åke, som var lite lomhörd, råkat låsa dörren när han trodde ingen var där. De fick vänta på Linnéas pappa som kände på sig att något var fel och kom hem tidigare.
Fick du mycket skäll? undrade Kajsa oroat.
Nej, sa Linnéa, pappa var alltid lite svag för mig när jag var liten. Mamma var den stränga, så han höll saker hemligt för henne.
Du hade tur. Jag fick alltid skäll när jag gjorde bus, sa Kajsa. Men ska vi kanske prata med vaktmästaren och be om nyckeln i stället, så blir det inga problem?
Låt oss testa!
Vaktmästaren, som hette Hanif, var först tveksam det var egentligen inte tillåtet och påpekade säkerhetsregler, men när tjejerna lovade att vara försiktiga gav han med sig.
Men inga tokigheter, lova det!
Så låg de på taket halva lördagen och solade. Sen fick de nyckeln flera gånger av snälle Hanif.
En dag hörde de någon öppna takdörren när de skulle gå hem. De smög runt hörnet och såg en äldre dam, fin i kläderna och utan hårstrå ur plats, sitta lutad mot skorstenen och äta smörgås.
Vem är du? utbrast de i kör.
Jag? Damen såg lite generad ut och svalde smörgåsen. Jag heter Ingrid Björklund.
Linnéa tyckte hon kände igen henne.
Är det ni som ägde min lägenhet tidigare? frågade hon förvånat.
Ja, sa Ingrid och log svagt. Du är den där trevliga flickan som köpte min bostad! Förstår ni flickor
Och så började hon gråta.
Ingrid berättade lite.
Det blev alltid bara jag och min son Karl. Min man drog, klassiskt, förälskade sig i någon annan.
Karl var sjuklig som barn, jag gifte aldrig om mig, lade all kraft på honom.
Han pluggade, gick på universitet, senare master…
Jobbade, klättrade i karriären, men någon flickvän gick det dåligt med.
För fem år sedan började Karl jobba ännu mer. Plötsligt kom han och presenterade Angelica.
Hon var praktisk, tog genast tag i hushållet, lagade mat, städade, tog hand om Karl på alla sätt.
Ingrid tänkte att hon nu kunde leva för sig själv lite.
Karl hade för länge sedan köpt en större lägenhet, men hade bott kvar hos mamma. Nu flyttade de unga ihop och Ingrid började leva sitt eget, lugnare liv.
Idyllen blev inte långvarig.
Angelica födde Max, Ingrids första barnbarn, året därpå Lisa, året därpå Sara.
När Sara kom, föreslog Karl och Angelica att Ingrid skulle sälja sin lägenhet och bo heltid hos dem hon var ju ändå där jämt.
Så hamnade Ingrid i, som hon själv säger, ett litet helvete.
Angelica skulle börja jobba igen och barnen, ja, de lämnades till Ingrid.
Men så blev Ingrid sjuk, blodtrycket sköt i höjden.
Läkarna ordinerade vila, men hur får man det med tre yviga barn i hemmet?
Angelica ville sköta uppfostran själv, men farmor fick laga maten, mata barnen, ta dem till lekplats, och städa. Sagor fick hon gärna läsa, men lära dem något eller säga ifrån, det var förbjudet.
Maten skulle stå på bordet när sonen och svärdottern kom från jobbet.
När allt var klart och barnen somnat, först då fick Ingrid egen tid.
Rörelse är livet, sa Karl när Ingrid klagade på tröttheten. Du gör allt så bra! Vi tjänar mer, barnen är trygga, mamma, det är ju fantastiskt att vi lever ihop!
I början av sommaren reste de till Gotland och lämnade mig med barnen. Jag trodde jag skulle gå under.
Nej, jag älskar mina barnbarn, men jag orkade inte mer. Så jag sa till Karl att jag åkte till en väninna på landet över helgen, men i själva verket strosade jag bara i stan, gick på museer, besökte utställningar
Och var sover du då? frågade flickorna.
Kvinnan log.
Sover? Det är ju sommar. Jag sitter vid ån på en bänk.
Idag gick jag förbi mitt gamla hus, såg att takdörren var öppen, blev nostalgisk och satte mig där. Karl älskade att gömma sig på taket när han var liten, så jag fick en plötslig tanke att stanna där över natten.
Fy, stackars dig! utropade tjejerna.
Till slut övertalade Linnéa och Kajsa Ingrid att följa med hem till Linnéa och äta kvällsmat.
Oj, vad du har gjort fint! Jag ångrar nästan att jag lyssnade på Karl och Angelica. Men tro inte
Kom hit och hälsa på oss istället, utbrast Linnéa.
Nej, det vill jag verkligen inte tränga mig på.
Jo, här är du välkommen!
Men vänta lite, ursäktar sig Kajsa, vad hände med lägenheten, och vart tog pengarna vägen?
Kajsa är en utmärkt jurist, säger Linnéa snabbt. Var inte blyg, Ingrid!
Jag gav allt till barnen, förklarar Ingrid, Karl sa att han skulle sätta in hälften till mig på sparkonto, resten till sig.
Du har råd att köpa en liten etta för de pengarna, säger Kajsa fundersamt.
Vi kan hjälpa dig att fixa i ordning den! fyller Linnéa i.
Men kan det verkligen gå?
Låt oss hjälpa dig, oroa dig inte.
Redan en månad senare flyttade Ingrid in i en ny liten lägenhet i samma hus som förr.
Vad exakt Kajsa sa till Karl på hans jobb förblev en hemlighet, men han var lång i ansiktet länge och påstod att mamma kunnat sagt till direkt om det var så jobbigt, de var ju ändå familj
Angelica snörper än idag på munnen och hör knappast av sig, men barnbarnen turas om att hälsa på farmor.
Med tiden har Angelica givit med sig lite, barnen älskar förskolan dit de nu går.
Ingrid och Linnéa umgås ofta, ibland på museum, ibland på utställningar.
Nej, säger Kajsa, när jag blir gammal ska jag ha eget boende, aldrig låta mig övertalas till något annat. Jag tänker då inte ligga vaken på en parkbänk i natten och smyga runt på tak.
Helt rätt, instämmer Linnéa.
God morgon, mina fina!
Tack för att ni finns!
Kramar till er!
Lenita sjöng av lycka – och det med all rätt!
