HYRESGÄSTEN
En tidig vinterkväll promenerade en lång kvinna genom trottoarerna i en sovstad utanför Stockholm. Snön glittrade fortfarande i den bleka solens sista strålar, och det var så där svenskt stilla ett tveksamt minus, bitande men friskt. Dagen hade varit ljus, och nu skimrade det i frosttäcket. Kvinnan njöt av vädret. Hennes steglängd var lugn och bestämd, och hennes stil sa att åldern, runt sextio, inte bet på hennes värdighet.
I sina eleganta stövlar, den mörkgrå pärlemorskimrande pälsen tätt sluten kring kroppen, bar Margareta Hallström sitt förflutnas skönhet som en skör men rakryggad rustning. Man såg i hennes drag spår av högmod, men allt var vårdat hon visste sitt värde.
Ungdomen, stormen av förälskelser och äventyr, låg bakom henne. Men Margareta kunde än, även i sin ålder, njuta av livet. Hennes make hade hon begravt för tio år sedan, och sorgen hade gnagit länge hur skulle det annars vara? Många år gick hand i hand, de levde gott ihop och sonen, Erik, blev deras stolthet.
Erik hade flyttat till Uppsala för att studera och sedan bosatte han sig där. Gifte sig och blev pappa Margareta mormor två gånger om. Barnbarnen såg hon dessvärre sällan till. Erik hade ett pressat arbete, hälsade sällan på. Men Margareta deppade inte ihop. Det fanns ju ändå glädjeämnen. Hon hade ju sin pension visst, den var inte hög men räckte och två lägenheter i Bagarmossen. Sonen skickade ibland en slant, fast Margareta vägrade be om hjälp.
Senast hade Erik och hans familj varit på besök under julen. Då gav de Margareta julklappen hon nu tvinnade omkring i den överdådiga pälskappan. Hon gick långsammare än vanligt, njöt av att vara elegant även som pensionär.
Det var dags för det återkommande ärendet: Margaretas andra lägenhet, en etta, hyrde hon ut till ett ungt par med barn. När hon först hyrde ut, var de bara två, men nu fem år senare fanns där en knubbig liten Albin på två år. I Margaretas prydliga handväska låg en Marabou-choklad till pojken.
Att hitta hyggliga hyresgäster är ingen liten sak. Det hade hon lärt sig efter att några gånger fått ärva elräkningar eller möts av förödelse i sitt hem. Numera kom Margareta själv varje månad för att kvittera hyran och se över lägenheten. Fast Idun, kvinnan i hyresparet, gjorde henne lugnare. Idun var ung men plikttrogen. Margareta såg i passet att hon var tjugofyra, men flickan såg knappt ut att vara myndig, så spenslig och ljus i hyn, blåklintslika ögon. Det var svårt att tro att Albin var hennes.
Idun höll lägenheten exemplarisk, betalade alltid i tid och var vänlig. Mannen, Marcus, såg Margareta sällan till. När hon kom låg han ibland på soffan framför TV:n, ibland var han borta. Han mumlade ett hej, men talade sällan med hyresvärdinnan. Någon gång misstänkte Margareta att han drack, men vad rörde det henne? Som hyresgäst skötte han sig.
Margareta gick långsamt till niovåningshuset. Hissade sig upp till femte våningen och funderade vad hon skulle unna sig för gott när hyran kommit in. Det blev ofta delikatesser för pengarna sill, gravlax eller räkor, det hon tyckte bäst om, och varför snåla nu, när åren ändå är räknade?
Med tanken på om fiskaffären hann stänga ikväll ringde hon på. Hon hade förstås egen nyckel, men ville inte vara påträngande. Med fina hyresgäster ringer man alltid på och inväntar svar.
Idag tog det ovanligt lång tid. En vag oro vaknade men så öppnades dörren, och Idun dök upp, med ett ansikte Margareta blev illa till mods av. Ögonen röda och svullna, läpparna darrande.
Idun backade ett steg in i hallen, slingrade armarna om sin kropp som för att stoppa skakningarna.
“Har det hänt något, Idun? Du ser inte bra ut. Vad har hänt?” Margareta steg in, lade försiktigt märke till att det luktade rent inte alkohol, nej, utan något krossat.
“Nej, det är inte bra. Inte alls…” raspade Idun, och försvann in i vardagsrummet.
Det luktade kaos. För en gångs skull var det oordning, kläder på golvet där Albin satt med sitt leksakståg, och garderoben stod halvöppen med tomma hyllor. Idun räckte över hyresavi och kvitton med en darrande hand.
“Allt är betalt. Men jag kan inte betala dig den här månaden. Jag har inga pengar. Kan jag få vara skyldig? Vi flyttar imorgon, Albin och jag.”
Hon såg ut att vara på gränsen till en kollision, men inga tårar rann. Margareta anade: det här var utmattningens och gråtens blodsprängda ansikte.
“Vad har hänt, Idun? Var är Marcus?” Margareta satte sig tungt på stolen mittemot.
Idun lät händerna glida upp och täcka ansikte när hon talade, med hackande röst.
“Jag har varit sjuk i ett halvår, Margareta. Ständigt trött, orkade inte gå till vårdcentralen förrän nu, när Albin fick plats på förskolan. Jag gjorde tester. De hittade cancer. Marcus… när han fick veta det skrek han att han inte tänkte stanna hos en sjuk fru. Hans faster dog i cancer, och det ville han aldrig se igen. Han packade och stack. Skilsmässa, sa han. Jag har inga pengar. Är mammaledig och får ut bara några tusen i månaden. Allt är redan borta till räkningarna. Nu måste vi flytta. Jag behöver några dagar att packa.”
Margareta lät sig sjunka ner, såg den lilla Idun som satt förkrupen, som en trasig fågel på soffkanten, Albin lekandes på golvet intill.
Margareta parkerade sin egen längtan efter rökt lax. Vad höll hon på att tänka på en matvara! Det fanns annat som värmde eller kylde ett hjärta djupare.
Hon rörde vid Iduns axel.
“Titta på mig. Nu räcker det. Det är tungt, men du har en son. För hans skull måste du samla dig. Har du någon plan? Har du fått behandling? Var ska ni ta vägen?”
Idun såg upp men sjönk omedelbart ihop igen.
“Finns ingen plan. Jag måste inläggas för biopsi och utredning. Men hur ska jag göra? Jag har ingen som kan ta Albin, ingenstans att bo. Min mormor i Åsele är gammal, det är hon som fostrat mig. Vi reser dit. Mer än så har jag inte. Någon specialistvård blir det inte.”
“Men lilla vän, det är dåligt tänkt. Vad får du för hjälp där? Ingenting! Vårdcentralen har inte resurser för dig. Ska du ge upp nu, för att Marcus svek? Och Albin då?”
Idun stirrade modlöst på golvet.
“Vad har jag för val? Mormor orkar inte ta hand om Albin. Jag ska egentligen bara läggas in i två, tre dagar för tester, men jag har ingenstans att ta vägen där emellan. Och i Stockholm har jag ingen kvar…”
Margareta tryckte sin hand mot sin panna. “Snälla du, vad struntprat! Vi bor inte i skogen, vi hjälper varandra. Du stannar här. Imorgon lägger du in dig på sjukhuset. Under tiden passar jag Albin här. Glöm hyran. Det ordnar sig det är bara pengar! Kommer du tillbaka, bor du kvar. Nu, res dig och ta tag i lägenheten. Jag går hem så länge och kommer hit tidigt imorgon. Så får du visa vilken förskola Albin går till. Det reder sig, Idun.”
Idun stirrade på Margareta med gapande, rödkantade ögon. Aldrig hade hon trott att Margareta Hallström alltid så proper och kylig skulle sträcka ut en hand när andra hade utdömt henne. Snarare hade hon väntat en utskällning för missad hyra inte omsorg.
“Sluta glo på mig nu,” sade Margareta bryskt men snett leende. “Nu kavlar vi upp ärmarna. Du har en väg att gå börja gå den. Om du gråter mer, kommer jag också börja.”
Idun lutade sig mot Margareta och något mjuknade inom dem bägge.
“Jag går nu, men var redo i morgon bitti. Vi ses vid sex?”
Efteråt handlade Margareta ändå på ICA men det blev ingen lax, utan korv, risgryn, kyckling till soppa, köttfärs. Mat till när barnet skulle lämnas i hennes vård ett par dagar.
Albin var förtjusande lättsam, glatt och fogligt barn. Men han saknade sin mamma, och Margareta kände för Idun varje minut. Tankarna rusade: Hur kunde livet vara så grymt mot den unga kvinnan?
Efter biopsin kom Idun hem efter två dygn och en plågsam väntan följde. Och när beskedet sedan kom, hörde Margareta Iduns spruckna, ljusa röst i telefonen:
“Margareta… det är första stadiet! Bara en operation behövs, och det finns goda chanser till full tillfriskning!”
“Ser du nu! Och du ville redan ge upp. Marcus hade bråttom att dra men vilken tur, tänker jag! Nu slipper du den sortens män. När blir operationen? Under tiden får Albin vara hos mig, jag känner mig faktiskt mera hemma så.”
“Operationen är om en månad. Det är kö. Får jag bo här utan att betala? Jag skäms…”
“Nu får du ge dig! Bo lugnt kvar och vänta på din operation. Har ni mat hemma? Annars handlar jag mer.”
“Nej, Margareta jag kan aldrig tacka dig tillräckligt.” Idun grät, men nu av värme.
* * * * *
Ett och ett halvt år senare lyser festbelysningen över en matsal i centrala Stockholm. Det är bröllop, det största på året och Margareta Hallström sitter vid honnörsbordet i sin ljusa kostym, bredvid bruden i vit spets och silverdiadem. Många gäster tror Margareta är Iduns mamma, och det känns verkligen så i hennes hjärta.
Idun, nu frisk och blomstrande, gifter sig med den unga läkaren som opererade henne förra vintern. Idun hade varit skeptisk, tyckt han var för ung. Men man väljer inte alltid. Och doktorn vek aldrig från hennes sida efter op, visade henne tillit långsamt, för Idun var rädd efter sveket. Margareta var då den ende hon lät sig trösta av.
Det var en lång väg, operation, återhämtning, analyser, oro, tills Idun så småningom gick tillbaka till jobbet och försökte betala hyra. Margareta hade svårt att ta emot. Idun och Albin blev familj.
Nu flyttar Idun och Albin in hos den unge läkaren och Margareta får söka nya hyresgäster. Läkarens kärlek till Idun syns genom hela festen på det överdådiga bröllopet är det självklart.
Margareta plockar åt sig mer gravad lax hennes svaghet. Hon minns hur hon avstod, hur pengarna istället gick till barnmat, ris och Albin, medan Idun kämpade. Men kan något pengar, lax eller annat väga mer än det hon vunnit? Hon har en annan sorts familj nu: Sonen bor långt bort, men Idun och Albin finns där, alltid.
Margareta, inte känd för sentimentalitet, blir ändå rörd när Idun reser sig vid brudbordet, höjer glaset och säger, med sprucken röst och tårar i blå ögon:
“Jag vill tacka en människa utan vilken den här dagen aldrig hade funnits. Margareta Hallström, du är för mig som en mamma jag aldrig fått lära känna. Tack Gud som förde dig in i mitt liv.”
