Lilla Flingan
Han kallade henne Flingan redan vid första mötet, när han lutade sig tillbaka i den röda, sammetstunga, slitna fåtöljen bredvid. Det var nästan som om han svävade in, alla rörelser dämpade och suddiga, precis som i en dröm.
Han lät blicken fara genom salongen en stund, svepte kring de rökfärgade väggarna, de trötta borden. Sedan såg han på sin granne.
Vad är det, flingan? Tråkigt? suckade han, försökte slänga upp benet över det andra, men utrymmet mellan raderna i konserthallen i Stockholm var för trångt. Hans spetsiga sko fastnade i stolen framför och benet vred sig obekvämt. Han hette Mattias.
Irmelin låtsades att hon inte märkte honom, stirrade koncentrerat mot scenen, även om inget intressant alls pågick där. Sammanfogade bord, ett podium, folk som pysslade med teknik, förberedelser inför ännu en konferens. Och så den där tjocka, syrefattiga, stockholmska luften.
Irmelin blev alltid illa till mods när hon satt fastklämd i trånga lokaler bland folk, axel mot axel, utan chans att fly undan, att andas ut.
Jaha… mumlade Mattias, kliade sig på hakan. Rena döden! Förstår du, flingan, vi kommer inte höra något nytt här. Jag lovar! Jag har läst alla papper, sånt är jobbet. Allt är mest luft.
Irmelin vände sig och gav ett strängt ögonkast mot sin bordsherre.
Han var noggrant klädd, kavaj, slips, putsade skor men ändå fel, som om någon meningslös drömsk kraft bytt kläder på fel figur. Busig, stöddig, snackig och rolig sån var Mattias. Håret var kort, han hade två virvlar på skulten som svängt sig till små kringlor, mjuka och lena.
Mattias, sa han genast och sköt fram sin stora hand. Men vet du vad, kom så går vi och äter lunch. Du är så liten och tunn, jag måste mata dig. Direkt. Kom så sticker vi härifrån!
Ljuset dämpades just som cheferna, biträdarna och de särskilt värdefulla kom in på scenen. Folk applåderade, men Mattias lät sig inte hejdas utan drog med sig sin lilla Flinga ut, betedde sig som om han redan var kung på Slottet, trampade folk på tårna och ursäktade sig samtidigt som slipsen viftade som en liten kompass mot allvaret i rummet envis och okontrollerbar, som om den lipade åt alla stela svenskar där inne.
Men vad gör du?! Släpp mig, hör du! Irmelin försökte dra loss sin hand men följde ändå efter Mattias mot utgången som i ett töcken.
Precis i det ögonblicket, när någon började knacka i mikrofonen och andra ropade på tystnad, smet de ut i foajén.
Släpp! Jag måste tillbaka, göra anteckningar, jag har fått order! Irmelin värjde sig, tryckte blocket mot bröstet. Pennan tappades, hon böjde sig ner för att ta upp den, men Mattias hann först.
Skit i det där, Flingan! Jag mejlar dig allt senare, du kan läsa i lugn och ro i kväll. Just nu behöver du mat. Och vatten! Du är blek. Pulsen rusar. Jaha, vad sa jag! Han tog hennes handled, konstaterade och tsk-tskade. Luft, mat, inga konferenser!
Hon mådde verkligen konstigt. Hjärtat bankade så hårt att det dånade i tinningarna.
Ingen hade skött om henne så förr. Allra mest var det hon själv som tagit hand om mamma, make, dotter. Det var normalt. Fast det var tungt, ibland fanns en längtan i drömmen efter att bli ompysslad, korkad, fnittrig, dricka vin och skratta som skådespelerskor i gamla svenska komedier, men det blev aldrig så.
Men Mattias gav henne den möjligheten.
Hon hann inte ens märka hur hon plötsligt satt mittemot honom vid ett bord i en liten restaurang tvärs över Norr Mälarstrand, och servitören kom bärande på glas med färskpressad juice, så gul-orange att det liknade soldroppar i glasen, sol över Hallands kust i flytande form, citron och apelsin oemotståndligt klart.
Här, drick. Och vatten. Så… Vad ska vi äta? Mattias funderade.
Antagligen tyckte han mycket om henne. Irmelin hade ett mjukt, ljust ansikte, smal kropp, inget överflödigt. Hon hade kunnat vara mycket populär bland män, om det inte vore för den där oändliga tröttheten som vilade över hennes drag, den där hopplösheten. Snart femtio, familj, ingen kärlek, tröttnat på allt hur ska man då kunna blomma som en svensk vårros?
Men ändå tyckte Mattias om henne just så hans lilla trötta Flinga.
Jag behöver inget. Jag ska hämta andan och gå tillbaka! Det känns redan bättre! pep Irmelin.
Gör det då! Mattias nickade. Men först blir det torskrygg med rotfrukter, sallad och Och Flingan, vad vill du dricka?
Han lyfte blicken från menyn, fin, fräsch, rufsig, med doft av rök och rakvatten, stark och stadig. Han såg rakt på henne.
Hon rodnade, rynkade ögonbrynen.
Hon hade blivit galen! En främmande man hade släpat iväg henne till denna restaurang, kallade henne Flingan, rättade till hennes lugg! Och hon hon var som förstenad. Helt förlorad.
Där han rört vid henne brände huden, rysningar for längs ryggraden.
De drack vitt vin, och Mattias berättade drömskt om hur han var ung och snickrade i småstäder, sedan flyttat norrut, sprungit på bygget i Kiruna. Efter det…
Och sen, Flingan, startade jag och min vän Henrik eget. Inget världsprojekt, vi byggde sommarstugor. Alla svenskar vill ha det varmt och mysigt, eller hur? Och slippa utedass i vinterstormen. Vi löste det åt dem, vi kunde det där. Ät nu, ät för sjutton! han nickade mot hennes tallrik. För din skull, Flingan! Ja, så fort jag såg dig tänkte jag: “Den tjejen måste få mat.” Ska vi beställa mer?
Hon skakade på huvudet. Hon drev bort, blev alldeles mjuk. Av vinet, av den goda maten, av att någon för första gången på så många år, ja, för första gången i livet, skulle mata henne bara för att hon var en flicka: trött, tunn, längtande.
Hemma var det annorlunda. Irmelin bodde alltid ensam med mamma. Mamma jobbade jämt. Irmelin åt frukost ensam, väntade sent på kvällen på att mamma skulle komma hem, värmde hennes mat, diskade medan mamma duschade. Sedan stupade de båda i säng.
På nyårsafton kom mamma, Märta, hem strax före elva. Hon hade jobbat i butik: sista timmarna innan tolvslaget gav bäst dagskassa.
Märta kom hem blek och sliten. Irmelin fixade klänningen, hjälpte att samla håret till festfrisyr, och så ut till gästerna grannar, väninnor, avlägsna släktingar som plötsligt dök upp, glada och redan berusade. Irmelin såg till att mamma inte somnade efter första snapsen.
Märta drack bara brännvin, tyckte bubbel var fånigt. Men kroppen gav upp efter ett glas, och Märta somnade direkt vid bordet. Irmelin nafsade henne under bordet, hon kvicknade till, yttrade nåt vitsigt, skrattade, men alltid ansträngt, bittert. Så hur skulle Irmelin kunna vara svag och barnslig? Inget utrymme för det.
Hon gifte sig tidigt. Erik var nästan tio år äldre, resonerande, välutbildad. Inte ömsint, inte talför, som om han bara har tagit in Irmelin i sin livsstruktur: en kugge som passade, fin och duktig hemma, men han gav ingenting mer.
Verkade inte som Irmelin ville det heller. Känslor och passion, visst fanns där från början kropp är kropp, men det svalnade snabbt. Så länge det var familjelivet, den egna lägenheten i Solna istället för en trött mors trånga lägenhet i Hökarängen. Kök, badrum, bibliotek och make det var status. Alla var avundsjuka! Egna rum, slippa svärmor lyx!
Från födseln tills mötet med Mattias hade Irmelin varit Ira eller, formellt, Irmelin Viktorsdotter.
Andra kallade henne bara Irmelin.
Så nu, plötsligt, var hon Flingan. Och vin och små rätter! Och någon brydde sig om vad lilla Flingan tänkte.
Erik gjorde det aldrig. Visst diskuterade de semester, storinköp och hushåll med henne men mest för att förklara sitt beslut. Invändningar drunknade i den eviga stockholmsbrisen genom öppna fönster. Erik älskade luft, fick inte stängas.
Men Mattias såg direkt till att de fick ett dragfritt hörn när de satte sig ned.
Han frågade, Irmelin rodnade, viskade svar. Ja, gift. Ja, dotter Lovisa. Hon pluggar språk, duktig, åker till Paris snart. Mattias nickade: en sån måste man vara stolt över!
Lovisa gjordes snarare än längtades fram. Erik tyckte det var dags. Men graviditeten kom inte spontant. Allt gick på rutin. När Irmelin till slut blev gravid höll Erik sig undan i månader, klappade aldrig magen, kände sig underligt obekväm med hela saken. Han ville börja när barnet väl var fött, inte innan.
Han körde, hämtade. Han räknade mjölkflaskor och vakade om nätterna. När sköterskan första gången kom förbi för att kolla lilla Lovisa, tvättade Erik hennes händer, kollade rocken, värmde stetoskopet med egen andedräkt.
Trött? frågade väninnan Annika förstående, när Irmelin var hålögd. Ja, barn är som trälkåta! Hjälper Erik?
Irmelin ryckte på axlarna. Han hjälper, tror hon.
Att vara lite offer var ändå lite skönt. Trött, alltid synd om, man kan klaga och få lite sympati ibland skäll på Erik också. Han var ju ingen romantiker.
Men Mattias pysslade om henne, matade henne, Irmelin rodnade och protesterade.
Sluta nu, Flingan! Mattias rynkade pannan, insisterade. Du ska äta! Jag släpper dig inte förrän du är mätt!
Irmelin tuggade försiktigt på läppen, såg längtansfullt på sin räddare och åt.
Han följde henne till tunnelbanan. Hon sa bestämt att hon skulle gå hem ensam.
Samma kväll plingade det in ett mejl med anteckningar från hela konferensen.
Till Flingan, från Mattias! stod det.
Irmelin stängde snabbt laptopen men Lovisa hade visst hunnit notera något.
Fåniga smeknamn! protesterade Irmelin högt. Det är ju tjänstedokument, de kan väl skriva ordentligt!
Lovisa lyssnade dock inte. Hon vände sig bort, satte på hörlurar, tryckte igång musik.
Irmelin, Lovisa, jag är hemma! Dags för mat! hördes Erik från hallen.
Erik, trött efter Ljungbybanans tunnelbana och proppfulla buss, slängde skjortan, bytte till shorts med ljusgröna palmer, öppnade balkongen, andades in.
Han luktade svett, gammal och sur.
Jag, Irmelin, tänker inte duscha där hela tiden! Det kliar i skinnet av ert schampo! Tar det i morgon. Nu räcker det. Mat!
De åt i tystnad. Irmelin drömde om Mattias hans doft, renhet, omtanke
Han ringde nästa dag till jobbet.
Hej Flingan! Hur är du? Har du ätit? Han var genom hela telefonsladden, högt, rått, tydligt.
Nej nej, inte hunnit. Mycket jobb, pep hon. Han kallade henne Flingannågons Flinga. Fjärilar dansade längst ryggraden.
Släpp allt, kom ner. Jag är på ert fik där nere, trist ställe men vi måste äta. Kom nu!
Irmelin klämde ur sig något, ursäktade sig, åkte hiss. Kinderna brann, tanken svävade: alla förstod nog att Irmelin Viktorsdotter gick på dejt med en älskare.
Ja, det kändes så. Han var hennes älskare. Det var skrämmande och nytt.
Den dagen var Mattias i t-shirt och jeans, lika rufsig.
De drack kaffe, Irmelin berättade om barndomen. Mattias lyssnade.
Flingan, du är vacker. Vet du det? bröt han in plötsligt. Kom, vi köper nåt till dig! En klänning. Jag känner folk i butikerna!
Och så blev det: på kvällen tog han henne till PUB-huset, satte sig, väntade medan expediterna virvlade kring henne.
Gud, den blicken han hade! Hungrig, het Erik var så långt från den där suktande längtan.
Jag har aldrig varit med om det, viskade Irmelin sedan till Annika, hennes trognaste vän. Bara på bio ser man sånt där! Trodde aldrig nån skulle titta så. Jag nej kände mig som kvinna, Annika! Det känns galet, men jag gillade det.
Och Erik då? undrade Annika när de pustat ut.
Han vet inget. Ska inte heller få veta. Jag vet ju knappt själv! skakade Irmelin på huvudet. Säg inget till honom, hör du? Och klänningen… behåll den hemma hos dig. Den var dyr! Vad nu?!..
Annika axlade på axlarna. Vad nu, ja.
Irmelin kom hem sent, lagade nåt hastigt, åt aldrig. Satt och rörde i kallt te och dagdrömde.
Mamma! Jag har bett om bröd fem gånger! ropade Lovisa och gick själv till brödskåpet Det är slut!
Irmelin nickade, reagerade knappt gick för att drömma.
Erik och Lovisa såg undrande efter henne.
Hon kunde sitta länge med hettande händer.
Mattias var mjuk, kunde kyssas, skrattade åt hennes tafatthet, brydde sig om henne, kallade henne Flingan, matade, gav gåvor hon gömde hos Annika, satte in pengar på hennes konto ibland, skickade sms mitt i natten. Irmelin låste in sig på badrummet för att läsa, radera, vänta. Släckte mobilen, tvättade sig med kallt vatten, la sig brevid Erik. Han vände sig mot henne mitt i natten, lät sin tunga arm vila över henne, mumlade nåt i sömnen. Irmelin frös till. Att hon först nu, efter alla dessa år, förstod hur det var att vara en Flinga liten, fin, åtråvärd. Alla dessa år som om ingen brytt sig.
Men nu fanns Mattias och han var hennes lycka.
De träffades hemma hos honom, i en stor, ljus Östermalmslägenhet, stora fönster utan gardiner, utsikten över Stockholm, glittrande i ljuset som ett eget mini-Gamla Stan. Sidenlakan, champagne, Mattias parfym världen sprakade, blev fyrverkerier i sängen.
Hemma var stämningen tryckt. Irmelin tänkte att Erik visste, Lovisa sneglade, Erik såg strängt på henne.
Hon började hitta på ursäkter för att dröja sig kvar, så kunde hon komma hem när de redan gick och lade sig och sitta i köket, dricka beskt snabbkaffe, drömma…
… Irmelin! Var är du? Jag köpte vitkål, den ska strimlas, vi sa ju det! hörde hon Erik i telefonen, såg förskräckt på Mattias som höll sig flytande vid bassängkanten. Vinterbadet låg öppet, ett drömprojekt, något overkligt.
Irmelin hade aldrig simmat på Eriksdalsbadet, men Mattias tog henne med, tvingade henne byta om och simma, medan dimman steg. Få människor, fullständig drömfred. Från hopptornet såg man julbelysningen bort mot Söder.
Men Irmelin hade ögon endast för Mattias. Hon hade hittat det, nu äntligen kärleken, drömmen, lycka. Herregud
Vitkål? kved hon ur sig, lindade sig i handduk. Lägg det åt sidan. Jag kommer senare. Vi…jag är med Annika, vi simmar. Det var ju sagt, ryggträning. Vi köpte kort. Vitkålen tar vi i morgon. Förlåt, Annika ropar! Hej!
Irmelin la på, svalde. Måste ringa Annika och varna utifall Erik tog kontakt.
Hon väntade tills Annika svarade, började förklara om badhuset, skakade på rösten, tystnade sedan.
Irmelin, jag har köpt kummin till er. Ni brukar ju ta det till kålen. Var på torget, tänkte jag smiter förbi. Erik satte på tevatten, Annika lät kolugn. Kummin, ja
Irmelin bet sig i läppen, letade efter Mattias med blicken. Han stod på hopptornet, flexade muskler, redo att hoppa. Nere vid poolen fnittrade ett gäng unga tjejer.
Klart, flings! En, två, tre! skrek Mattias där uppe och dök vigt i vattnet, som ur en lärobok, vinkade åt Irmelin. Kom då, Irmelin! Kvällen har bara börjat!
Tjejerna såg på henne med nyfikna ögon. Hon blev plötsligt pinsam, vanliga kurvor, sladdriga lår; simmade klumpigt, som en groda, händerna fläktade.
Mishas “flickor” hade börjat vattenspela, doppade och klappade på honom.
Han skrattade, brydde sig knappt när Irmelin försvann. Han förstod jobb, familj, kål… Låt henne gå!
…Hallen var mörk, rummet med. Bara köket lyste.
Erik ställde fram stekt ägg på tallrik tyst.
Du måste vara hungrig efter bad, ät. Vill du ha korv? Han hällde upp en stor mugg te.
Irmelin skakade på huvudet. Hon vågade inte titta på Erik, pickade hjälplöst i ägget.
Visste han? Vad nu? Varför var han så lugn?
Irmelin… sa Erik efter en stund. Annika kom med saker hit, hon ville bestämma här men jag sa åt henne. Ditt kök. Sakerna är dina, sa hon. Men varför skulle de vara det? Hon måste ha tagit fel?
Irmelin lyfte långsamt på duken, såg mot påsarna, skakade på huvet.
Det sa jag också, Erik såg nöjd ut. Häll upp mer te åt mig. Eller nej, ta fram konjaken. Jag vill ha konjak ikväll.
Irmelin flög upp, slet i ett skåp och stannade.
Flingan, hörde hon plötsligt Erik säga. Hon snurrade runt, såg honom i ögonen. Jag menar, flingan på bordet, sopa bort. Lovisa smular alltid. Ta trasa och torka, fortsatte han och såg på henne med tunga ögon, vände sig bort.
De drack konjak i tystnad, mötte inte varandras blickar.
Till slut reste sig Erik och gick.
… Annika, förstår du, han har stuckit! Han klädde sig, la nycklarna på bänken. Annika! Irmelin grät, såg sitt förvridna ansikte i spegeln, Flingan, som för några timmar sedan simmat i bassängen med Mattias. Håret luktade klor, ryggen värkte. Hur kunde han? Kan en riktig man göra såhär? Han lämnade oss!
Ilskan kom, hon slog i bordet.
Det är just en riktig man gör så, Irmelin. En annan hade slagit dig. Erik bara gick. Tänk från sin egen lägenhet. Inte du! Du klagar, men han gav dig allt pengar räckte, Lovisa är klok, Erik dricker nästan aldrig, jobbar jämt, fixade bilen, renovering, tog er till Grekland varje år. Man vet var man har honom. Mattias? Vem är han, varifrån kommer pengarna?
Vet inte. Spelar ingen roll. Du fattar inte, Erik var outhärdlig du bodde aldrig med honom!
Annika axlade. Kanske var hon avundsjuk fast snarare på Erik än på Mattias…
Irmelin kom hem senare och senare, lagade hoprafsad mat, åt själv aldrig, rörde i kallt te.
Lovisa skar själv bröd, fann inget, suckade.
Drömmandet tog all tid.
Mattias var drömvännen kyssar, omtanke, smeknamn, presenter gömda hos Annika, pengar ibland, sms om natten. Irmelin stängde in sig på badrummet, läste, raderade, väntade. Sedan släckte hon mobil, tvättade sig med kallt vatten, lade sig hos Erik. Han rullade över, höll om henne. Hon låg stel.
Mattias blev hennes lycka.
De sågs i Mattias lägenhet, stora fönster, ingen gardin, utsikt över Stockholm, gnistrande. Sidenlakan. Världen smälter, sprakar på lakanen.
Hemma blev det dunkelt. Hon tyckte alla visste om henne. Lovisa sneglade. Erik såg strängt på henne.
Hon dröjde sig kvar, kom hem sent. Satt ensam i köket, drack beskt kaffe, drömde…
… Irmelin! Var är du? Kålen ska strimlas! hördes Erik på telefonen, såg Mattias vid kanten av bassängen.
De badade i vinterbassängen, Annika och Irmelin tillsammans den ursäkten höll.
Men Annika ringde: Irmelin, jag tog med kummin. Erik kokar te. Sade jag tmin…
Irmelin bet sig i läppen, letade Mattias med blicken. Han stod på hopptornet, redo hoppa, tjejer fnittrande. Han ropade: Kom du också, Flingan!
Hon såg på honom, blev plötsligt misslyckad, vanligt kroppslig, simmade som en groda, led.
Nya Mattias-flickor lekte, dök, försökte få hans uppmärksamhet.
När Irmelin inte längre var där, skrattade han, förstod: jobb, familj, kål Låt henne gå.
… Hall och rum i mörker, bara köket lyste. Erik ställde ägg på bordet.
Hungrig? Vill du ha korv? Tee? Han hällde upp. Irmelin skakade på huvudet.
Irmelin Annika sa att det var dina saker. Men du känner henne …
Irmelin lyfte långsamt på duken, såg påsarna.
Har aldrig hört något så dumt! sade Erik, lättat. Mer te åt mig eller nej, konjak, hämta den.
Irmelin flög upp, fastnade.
Flingan, sa Erik tyst, hon vände snabbt jag menar, smulorna på bordet, torka. Lovisa brer mackor…
De drack konjak tysta. Erik gick.
… Annika, han är borta! Han gick mitt i natten, la nycklarna där… Hur kan män göra såhär?
Det är just det, Irmelin, en riktig man gör så. Annars hade han slagit dig. Han gick. Och du gnäller ändå! Annika var sträv. Fattar du inte, han gav dig allt. Mattias? Vem?
Irmelin lade ned mobilen, grät.
Lovisa klarade tentor, for till landet med vänner. Svarade inte mamma. Lämnade lapp.
… Mattias dök upp efter en vecka, väntade utanför porten, röd av kyla i ansiktet, läderjacka.
Hej Flingan! Saknat mig?
Irmelin hade ringt honom, han svarade aldrig, nu hade han dykt upp.
Mattias Vad gör du här?
Han såg sig omkring efter bilen.
Det är dags att du betalar tillbaka, Flingan, sa han och log snett mot henne. Jag matade dig, tröstade dig nu behöver jag hjälp. Ge mig pengar, lilla katt! Du har ju två lägenheter säljer vi dem får du fem miljoner kronor. Kom nu, gå in, vi pratar!
Flingan fick panik, försökte slita sig, men han höll i.
Då plötsligt, som ur en mardröm, lossade greppet. Mattias föll åt sidan, en ilsken, yvig Erik stod där, utan mössa, med rufsigt hår.
Stick! Fattar du? Försvinn! annars räknar du inte benen efteråt! skrek Erik och knuffade omkull Mattias, som snäste men fick en knytnäve över kinden.
Stick! Visa dig inte mer! röt Erik och tog sin mössa, torkade sig om näsan, vände sig till Irmelin. Kom nu. Vi går hem. Det är kallt…
… Vad de två sa, förstod bara månen där utanför fönstret och vinden som slet i och sjöng. Två tekoppar stod kvar, väggklockan tickade. Verkligheten blev svart. De två man och hustru var kvar. De bestämde sig för att fortsätta
Ingen kallade Irmelin för Flingan mer. Om någon skulle göra det, skulle hon rysa, vända sig bort.
Mattias syntes inte till mer. Det misslyckades för honom Erik var för envis.
En dag hörde Mattias Irmelin på bussen prata om sin mors ärvda lägenhet, om hur trött och ensam hon var, att hon inte visste vad hon skulle göra. Mattias tänkte att han nog kunde hjälpa henne, lösa bostadsfrågan och samtidigt bota ensamheten. Hade han bara varit listigare, hade han fått allt hon var tam, matad, uppvärmd. Men han hade för bråttom. Situationen pressade, och vännen Henrik krävde tillbaka lånet, benen värkte av oro.
Han fick ta till våld. Men det misslyckades. Nåväl. Det finns fler flingor här i landet. Mattias ska hitta dem, göra dem lyckliga. Sedan ta vad som är hans.
Han fick lämna lägenheten med sidenlakan och utsikt över Stockholm. Men Mattias, han ger sig inte! Om bara Henrik låter honom vara…
