På den militära utbildningen fanns det en läkare som undervisade. Hon hette doktor Ingalill Andersson och hade arbetat nästan hela sitt liv på ett barnsjukhus i Göteborg. En dag berättade hon något rätt märkligt som verkligen fick mig att tänka efter.
Ingalill hade två barn, båda pigga och glada. Trots att hon själv var läkare och tog god hand om hygien när hon kom hem från sjukhuset duschade hon först, bytte om, tvättade händerna noggrant var hennes barn ändå ständigt sjuka. Det var som att de fick varenda virus som hon själv bekämpade på sjukhuset. De blev alltid sjuka om det hade varit en extra svår dag på jobbet. Varken vitaminer eller vinterbad hjälpte, och hon började nästan tappa hoppet.
En kväll, efter en extra tuff arbetsdag fylld av svåra fall, kände Ingalill fullständig utmattning. Hon ville egentligen inte alls gå hem, då hon var säker på att barnen snart skulle bli sjuka igen. Istället gick hon på bio, och såg en film om Indiana Jones på en biograf vid Avenyn. Efteråt promenerade hon med blandade känslor både skuld och glädje hemåt. Till hennes stora förvåning mötte hon två skrattande, friska barn.
Några dagar senare gjorde hon samma sak: i stället för att skynda sig hem efter jobbet gick hon hem till sin väninna Siv för att dricka te och äta småkakor, och skrattade hysteriskt åt en anekdot. Även då var hennes barn friska som nötkärnor när hon kom hem.
Efter den här upptäckten gjorde Ingalill det till vana att ta en liten omväg hem, även när hon var dödstrött och hade miljoner saker att göra. Hon gick genom stadsparken, tittade på fontänen och de prunkande blommorna, satt en stund på en bänk och förlorade sig i tankar, innan hon till slut gick hem. Från den dagen blev barnen aldrig sjuka igen.
Hon drog en bestämd slutsats: det är inte bara bakterier och virus som smittar, utan också den energi och information vi bär med oss hem. Hon insåg att dålig stämning och oro påverkar familjen, även om man inte säger ett ord om sin dåliga dag.
Så idag tänker jag alltid på Ingalills berättelse. Efter en jobbig händelse försöker jag undvika att direkt komma hem till dem jag älskar när jag mår dåligt. Det är bättre att ta en liten promenad vid vattnet, göra något roligt eller bara byta miljö ett tag innan jag kommer hem. Jag vet inte exakt hur det fungerar, men för mig är det en sanning vi bär med oss mer än vi tror. För att skydda dem vi älskar gäller det att först ta hand om sig själv, så slipper vi sprida oro och trötthet. Det är det bästa jag har lärt mig under min tid i livet.
